Livet är som en påse

…
Ibland kanske det är lätt, speciellt i tider som dessa
att måla allt tillvaron och framtiden i svart. Orden
man använder, och tankarna som snurrar, för att försöka ta sig
vidare. Det bör man akta sig för. Det bör jag akta mig för.
För om man drunknar i mörker, blir man blind, och blir alla blinda,
kommer människan inte klara sig.

Men lika viktigt är det att inte vända mörkret ryggen
Lika viktigt är det att inte måla vit kamouflage-färg
på det som är mörkt, och låtsas som det inte finns. För mörker
och ondska växer och får näring om det kan växa i lönndom,
oattackerat. För då ser vi lika lite som om vi vore blinda,
och då har ljuset inte en chans. Och att vara blind, är även att inte
tillåta debatt och olika val.

Det enda sättet är att sprida ljus. Och det enda sättet att sprida
ljus, är att vara ljus, i sina handlingar. Att tänka positivt kan både
vara att vara ljus, men även att måla vit ytfernissa på ett växande mörker.
Det kan kännas svårt att sprida ljus, när attacker på din person, attacker
på det fria tänkandet, attacker på riktig solidaritet, med ordet solidaritet
som vapen. Det kan kännas svårt att vara ljuset då. Det kan svara svårt att
vara generös när de flesta runt om dig tar all kraft av dig,
när de marginaliserar, när de vill straffa dig, när de anklagar dig,
när det begränsar din frihet, och säger upp sin bekantskap.

Det kan vara svårt när människor i panik blir så rädda att de överger vänner,
sin egen frihet, sitt eget kritiska tänkande, av rädslan för att dö, eller en än
värre rädsla: Den att bli utesluten ur flocken. För vi ÄR flockdjur, och
alla våra gener och all vår instinkt, djupt invävt i vår art, säger oss att vi inte
överlever om vi utesluts ur flocken. För det var den absoluta sanningen för
människan en gång. Då överlevde vi bokstavligen inte utan flocken.
Vi förlorade flockens skydd, vi förlorade den kraft flock-jakten gav oss mat,
och vi förlorade den gemenskapskänsla som flockdjur ofta dör utan,
rent själsligt.

Och hjärnan, är i princip densamma hos människor då som nu. Behoven är i
princip de samma då som nu. Vi agerade av rädsla. Och denna rädsla har
vaccinationskampanjen skapat och utnyttjat, och gjort väldigt, väldigt
många näst intill oigenkännliga som människor betraktat , från vilka de
var innan vaccinet kom. Inte innan pandemin kom, utan innan vaccinet kom.
Det är vaccinet som har splittrat flocken, och rädslan som fått vaccinerade
att vilja stöta ut ovaccinerade ut ur flocken.

Jag kan oxå bli en ytlig liten fegis, vid tillfällen i livet. Det har hänt att jag skämts
över att jag inte varit starkare för andra. Det har hänt att jag skämts över att jag
inte varit stark nog att vara den klippa som vissa behövt. jag har varit liten,
Jag är liten ibland inuti, och jag kommer vara det framöver oxå. MEN!
Jag ger inte efter för den litenheten, den rädslan. Jag sparkar inte ut flockmedlemmar
pga min rädsla. kanske jag inte alltid kan vara ledarvargen i flocken.
Men jag stöter inte ut flockmedlemmar utifrån min egen litenhet.
Jag har set mycket rädsla under vaccin-året. Jag har sett många som tagit avstånd
från andra. Många som beskyllt andra för hemskheter på ett vis man aldrig tidigare
gjort. Och nu till och med mot vänner.

Såna här stunder funderar man över livet. Ja det gör väl de flesta
i nån form, någon gång. Varför går man omkring här på jorden ?
Vad är meningen med allt? Och om inte om hade varit, så hade jag vart lycklig?
Men så tänker jag: vad skulle till för att jag skulle bli lycklig ?
Hur många lyckliga människor finns det i verkligheten ? En del skulle nog hävda
att de är lyckliga. Och kanske det åtminstone skulle vara delvis sant. Men ingen
är lycklig jämt.Bara bubbelfolket tror det.

”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, tills man fyller det med något”
sa Hasse Alfredsson. Och hans parhäst Tage Danielsson sade: utan tvivel är man
inte riktigt klok”. Med dessa två insikter och klokheter löser man inte allt,
men man kommer en bra bit på väg. Och på väg … är väl förresten vad det är att
leva.

Alla som nu, låt oss säga varit lite mindre mild och lite mindre snäll och
förstående mot mig under vaccin-året, kanske i någon form ångrar det,
eller så inte alls. De som fortsätter försöka göra påtryckningar på mina
personliga medicinska val, eller skuldbelägga mig för andras död.
Av dessa har ingen nånting i mitt framtida liv att göra. Och förväntar man sig
jag inte ska va ledsen eller arg över att ha blivit kastad åt lejonen,
så har de fel på alla sätt. För det vore ett svek mot vilken vänskap som helst,
att inte tala om hur man känner eller hur man mår. ÄVEN om man skulle göra
det av rädsla för att förlora den vännen man är uppriktig mot. Om dennes handlingar
sårat eller skadat.

Då har den både rätt att veta det, och skyldighet att höra det. Sen vilket
val denne gör, är upp till honom/henne. Vill man lägga ytterligare skuld, ja då är det
goodbye så klart. Vill man försöka lyssna, och berätta om sina känslor, skapar det
möjligheter. Även om känslor inte för den skull nödvändigtvis urskuldar vilken handling
som helst, eller vilka ord som helst. Och vill man ta emot min ursäkt om jag gjort dem
illa, eller jag erhåller deras ursäkt, över att de gjort mig illa. Ja då finns ALLA möjligheter.

Även om jag troligtvis är rädd att förlora vänner, så får det aldrig igen bli till vilket pris
som helst. Den enda person jag aldrig igen får överge,
är mig själv!