Styrdans – Ett minne blott


Kroppen protesterar lätt, och hotar med att bli sjuk om jag
pressar den idag, så jag lyssnar, och långpromenad uteblir idag.
Jag tänkte att jag inte gått så långt ännu i år.
Men det är typ 9 mil iaf på 10 dagar.
Och det är kanske rätt långt ändå.

Lyssnar till Casanovas ”Jag klarar mig nog”
och blir lätt dansnostalgisk, trots att jag minns
att jag redan innan hela den här globala cirkusen
var rätt less på det jag upplevde som småaktighet när
det gällde danstransporten, hos allt för många.

Det var en dansgemenskap en gång i tiden, upplevde jag,
men den upphörde redan innan världen blev förkyld,
åtminstone mentalt! Nä allt var inte guld o gröna skogar med dansen.
Men det fanns stunder på dansgolvet, som var ren poesi,
när hela omvärlden bara försvann, trots att dansgolvet var så fullt att
det inte borde gå.

Jag gratulerade en av de jag upplevt sådana stunder med,
på sin födelsedag idag. Men de är flera… för jag hade
dansat i 30 år drygt innan allt tog slut. Jag minns också hur irriterad jag var
på folk som gick på dans trots att de var dyng-förkylda för ”det va ju så roligt
att de inte kunde va hemma” och det talade de om när man dansat en dans
med dem.

Så mycket runt ikring dansen var redan förstört på många plan.
För mycket egentänk. Och för min del tyckte jag sprit sabbade danskvällar ibland,
med öl utspillt på golvet som standard, och kladdiga tanter, som tog
lite överallt på en. Det är ju dock inte ofredande, eller övergrepp.
Men hade jag gjort nåt liknande hade det varit minst våldtäkt.
Så är det i sverige idag. Så kanske det är lika bra att styrdansen dör ut
helt… nu är vi ju dessutom uppdelade i ”solidariska
och osolidariska dansare om det skulle starta om.
Vilken j-a skit-värld ändå!

Och det är inte virusets fel,
det är för mycket ”solidaritet” i Sverige”

Men jag har varma dansminnen, som ibland
värmer min själ, när jag trycker igång min danslista på Spotify…
Minnen blott!