Det är som om något värdefullt har gått sönder

…
300 mil
Det är egentligen inte så långt.
Trehundra mil på ett år. 200 mil i promenader
och 100 mil cykling. 8,2 km om dagen bara faktiskt.

Ja nu har jag ju grävt i myllan många, många timmar oxå,
och plockat sniglar och kålmask från mina växter.
Och diverse arbete kring det. Men på det stora hela,
inte så våldsamt mycket, kan jag tycka.

Nu är det den mörkaste vinter. Och det påstås att
det ska va 4 minuter längre dag nu jämfört
med vintersolståndet. Jag tittar på min kontaktlista
på mobilen, och tänker jag ska ringa nå’n jag känner
som kanske skulle bli glad av att höra min röst. Kontaktlistan är trots
tidigare utrensningar av personer som inte alls är intresserade eller
intressanta… ganska lång. ett 20-tal personer. Men för varje person
jag bläddrar fram och ställer mig frågan om det kommer bli glad av att jag ringer,
eller om de faktiskt brukar höra av sig till mig, så bläddrar jag vidare,
en efter en, och till slut är listan slut. Jag börjar om, prövar igen,
med samma resultat. Jag ringer iaf X, som varit en klippa för mig förut,
men som efter dubbel spruta i somras sa åt sin make att hålla sig på avstånd
från mig för jag inte tagit sprutan. Jag har inte varit där sen dess.
Men hen har stora tjocka släkten hemma över jul.
Jag ringer Y,men han svarar inte, och jag ringer Z som jag hjälpte hela sommaren
med diverse, men hen svarar inte. Vad gäller Z, kan det bero på sjukdom.

Listan på vänner och bekanta som gjort liknande saker som X, är ganska lång.
Och det känns som att nånting är trasigt i mig, i den delen som alstrar ljus till
dessa vänner och bekanta. Lusten att ringa, är ringa. Nånting
har gått sönder.

Andra bara skämtar bort allt, och är urskuldande.

Från förr i världen är många borta. Min moster o morbror
som betydde så mycket för mig. Min far och min mor. Så klart morfarn
o mormor, farmor o farfar. Och de som är kvar … ja jag vet inte.
Men min känsla är att det är få som faktiskt saknar en ibland.
De går att räkna på ena handens fem fingrar.

Och det är klart att förföljelsen av ovaccinerade, vilket jag
är, sliter ner mig till slut, och ytterligare isolering. En isolering som kanske inte
tagit lika hårt om det inte varit för som det verkar en majoritet av mina
medmänniskor, av Sveriges medborgare faktiskt tycker det
är rätt åt mig, och rätt åt de andra som gjort samma val som jag.
Dvs att människor faktiskt mår gott av att andra lider, med någon märklig förklaring
att det skulle vara mitt fel att människor dör i influensa, vilket de gjort långt innan
jag var född. Det är som något värdefullt i vår värld,i vårt samhälle,
i vårt land, i vår stad, har gått sönder.

Det är lite som om man skulle bli knivhuggen, och överleva. Och sedan
leva med tanken på att någon önskade livet ur en, som skulle vara betydligt
svårare att bära än ärret efter kniven.

Väldigt få, inte ens de som faktiskt tycker att allt det här gått för långt,
… inte ens de… står upp för en, utan gömmer sig bakom rädslan att bli
sedd som en osolidarisk förrädare. Det gör ont!