Lille Skrutt och jag

…
Tiden före skrutt, var en tid då Åsa hade fullt
upp i sin tillvaro, enligt egen utsago, men kunde hitta små, små glipor
i planeringskalendern, för pussel och musicerande. Nu är dessa luckor i stort
fyllda av en liten skrutt om jag förstått situationen rätt.

Vid första mötet och de tätt på det följande mötena blev jag grundligt
utskälld och morrad åt av den lille karismatiske hundvalpen, med päls åt alla
håll samtidigt, och ansiktsuttrycket påminde om Alfs, fast med svart yvig päls
som om Skrutt blivit luggad och hade fläckvis håravfall över hela kroppen,
inklusive huvudet.



Men jag var stormförtjust redan från början, och bidade min tid,
genom att vara lugn och trygg, och inte tränga mig på. Så efter några möten,
och utskällningar, nån vecka senare, la han med en suck sitt huvud
över mitt knä i hammocken på Bruket 113 i Sollefteå. Och jag tror det kom
från hjärtat när jag tidigt frågade honom om han var en liten skrutt.


Jag tror han kände sig som en syskonsjäl till en betydligt större skrutt,
dvs undertecknad Storskrutt Kai Tomas. Nu tror bestämt vi är bästa kompisar, och
det är anmärkningsvärt med tanke på hur mycket mattes hund han är. Han tillbringar
större delen av dygnet med henne.

Nu har skrutt växt på sig och fått långa skruttiga och skuttiga ben, och blivit synnerligen
klok för sin ringa ålder. Vältränad av matte, och relativt lydig vid halvåret, dvs fortfarande valp.
Det är mycket mattes förtjänst. Men klokheten som han har är nog medfödd.
Som när han backar och är mycket försiktigare gentemot lilla Evelina,
som var lite avvaktande.

Nu för tiden vid ankomst, är det tradition att skrutt och jag morrar över en repstump
som jag drar i och på så sätt får motstånd, vilket ju ligger i hund-djurs gener.
Och kastar iväg den då och då. Till slut så bestämmer jag att det får vara bra,
och han accepterar det, med ett eller två lätt protesterande:
– ”Grrrrumfff” i besvikelse.

Igår fick Skrutt för första gången uppleva en lite större mängd snö,
och tyckte det var riktigt kul. Hur förälskad Skrutt var i det orangea reflex-täcket,
kan diskuteras. Det kanske bara var lite ovant.
.

Efter gårdagens bus, la han sig utsträckt i soffan med hakan mot mig,
och bad om att bli klappad och pillad i håret.

Va ? Hur han kunde tala om det för mig,? vaddå hundar kan inte prata ?
”Han tala med mig! (spagetti o massa frikadeller ”voff voff”)
När jag skulle gå hem la han sig mitt emellan mina kängor och försvårade
knytandet, och tittade förvånat uppfordrande på mig när jag stängde dörren.

Lille skrutt och Store skrutt

”Du och jag Alfred – Jag och du Emil”