Efterskalv

…
Ibland funderar man ju..
Ja men på livet, och världen, och
att livet kommer ta slut så småningom.
Jag misstänker att det är på det viset i alla fall.

Trots framsteg, som jag ändå gagnas av
Hur som helst, jag är aldrig trygg, aldrig säker,
aldrig garanterad någonting. Och alla framsteg jag gör
kan vilken sekund som helst komma att raseras, eller ta mig
tillbaka till själsliga ställen i livet, där jag var helt utelämnad.
Och till den grad, så förkrossad, att jag flydde från mig själv, flydde från
den här världen, flydde från det här livet. Ibland genom att
stänga av. Stänga av mig. Stänga av min identitet.

Men varför ?
Varför ta upp det nu funderar du?
Ja min vän, kära läsare. Det är inte så att jag planerar att ta upp
jobbigheter, för jobbighetens skull. Och det är inte så att bara för att
jag gjort framsteg, och lärt mig saker, för alltid är fri från
det jag bär med mig, i min själ, i min kropp.

Imperfekta
What goes up, must come down, är en naturlag vad gäller
tingestar under jordens dragningskraft. Och jag tror det stämmer på människor
oxå. Åtminstone de allra flesta av oss, Åtminstone vi som inte är perfekta,
ja just … de allra flesta av oss.

Ett inre skalv
Min trygga jordnära, förenklade värld råkade ut för ett litet jordskalv
härom dagen. Plötsligt befann jag mig på skakig, osäker mark. Jag känner det
även nu, i mitt bröst, i min andning. jag tar tiden till hjälp för att återfå balansen.
För var dag som går, för var ord jag skriver, för varje måltid,
och varje motionsrörelse jag gör, minskar efterskalven.

Under en längre tid
Och skalven som skakar min värld, är precis som de som jorden
levererar, baserat på en tryckkammare där trycket byggs
upp under en längre tid, som i vulkaner, eller kontinentalplattor
vars friktion mot varann till slut måste släppas lös. Så det som kanske
utlöser det personliga ”skalvet”, är inte det som orsakar det.
Och är inte tillnärmelsevis i den kraft som det som orsakar det.

Som aldrig läker
Jag har så klart skador i min själ, som aldrig
kommer läka helt. Situationer där jag blir mentalt försvarslös, naken,
hudflängd och förkrossad, av till synes ingenting, för den
utomstående betraktaren. Och ibland, får man faktiskt helt enkelt
lov att fly, då det blir en övermäktigt. Det är ibland
det enda man kan göra, för självbevarelsedriften håller dig vid liv.
Håller dig intakt, trots slumrande vulkaner inombords, som kan
utlösas av futtiga händelser utanför.

Plåster
Jag plåstrar om mig själv med ord, via blogg, om orden går att
göras om till metaforer. Och en dagbok, med papper och penna
om orden behöver vara helt ocensurerade. Jag plåstrar om mig
med god näringsrik mat. Jag plåstrar om mig med motion
och med för mig meningsfulla göromål. Och dessa plåster,
tillsammans med tid… får efterskalven satt långsamt
gå tillbaka, till slumrande läge.

Tid och mera tid
Jag hade tänkt skriva om nåt helt annat.
Men jag var tvungen att ta hand om efterskalven först.
Nu tror jag att jag plåstrar om mig med en hembakt macka,
och ett glas Samarin senare pga att jag äter macka så sent,
för att slippa halsbränna vid sovdags, Ibland får man lov att
frångå rutiner, för satt minska efterskalven…
… tid… och mera tid…