Hjärna och kropp – Jag ska stämma ABBA!

…
Igår var det så fint väder, att även om hjärnan
vill vara inne o lata sig, går kroppen ut ändå. Och huvudet sitter ju
fast på den, så ibland får kroppen sista ordet liksom.
Redan första stegen utanför min port, sätter ABBA igång och spela
i mitt huvud:

”A while ago, I heard the sound of children’s laughter
Now it’s quiet, so I guess they left the park
This wooden bench is getting harder by the hour
The sun is going down, it’s getting dark”

Jag har lyssnat sönder låten när den kom, och dessvärre är tempot i låten
detsamma som mitt snabba promenadtempo, så då börjar den spelas
upp i min inre skivspelare.

Syresättning
Planen var att gå lite längre. Mellan 14 km – 20 km, beroende på vilken
lagrad energi som fanns i den promenadsugna kroppen. Hjärnan snurrade
ju på som vanligt, i egna banor, men kroppen gav den syre, via lungor
och blod, under promenaden, så det blir alltid lite bättre i huvudet, under och
efter promenad. Om inte annat så blir hjärnan, likt en hund efter lång promenad,
helt utmattad och upphör snurra runt för en stund. EFTER promenaden.

Redan efter ca 3 km, ”sprang jag på grannen Lundin, Rolf Lundin,
sittandes på en stock invid stigen mot Notstugan, på norra sidan älven.
Alltså den mannen, är ett skolexempel på hur man njuter av tillvaron.
Han är banne mig i klass med katter. Så den uppjagade Lundinkroppen vilken
sitter fast vid mitt eget huvud, blev uppmanad av Katt-själen och grannen
Rolf Lundin att sätta sig ned – och ”lugna ner sig”.

Man säger inte nej till en lektion
Ja, man säger ju inte nej till ett chilla-proffs, när man får vägledning
i den ädla konsten att slappa, och njuta av solen. Han kan rätt och slätt bara
ta med sig en bok och sitta i solen eller skuggan ute, i timmar. Det har inte min
kropp lyckats lura min hjärna till att gå med på ännu. Kommer nog aldrig att ske.

Sigge sa sitt
Vi fick besök av Sigge en stund också. Han kom från notstugan-hållet
och stannade en stund och pratade med oss. Mest kroppsspråk då förståss,
viftade på svans och kropp, slickade oss i ansiktet, och lät oss klia honom
under hakan. Ja ha – nämnde jag inte att Sigge är en 7-veckor gammal Engelsk
Springer Spaniel, som hade en pensionerad husse kopplad till sig?
Jo för så var det. Jag pratade väl lite med husse oxå. Men ingen tvekan om
vem som tog mest uppmärksamhet. Sigge skulle egentligen heta Bosse var det tänkt,
men han såg inte ut som någon Bosse sa husse, så det blev Sigge.
Sigge verkade nöjd med namnet, och när jag ropade på honom, kom han o satte sig
mellan mina fötter och sträckte upp halsen. Vilket på hundkroppsspråk, betyder ”klia mig”,
”bry dig om mig” tror jag – Och jag svarade givetvis på uppmaningen.

Namn
Jag talade med husse och Sigge om namn på hundar. Och berättade givetvis att mina
vänner på bruket i praktiken gjort en miss vid ”hund-dopet” när de döpte honom till Tor.
Eftersom det är en ”Skrutt”! Och Skrutt lyssnar till namnet Skrutt när jag hälsar på.
För han är faktiskt en skrutt, i namnets allra mest kärleksfulla klang. Busig, ständigt
på upptåg, håret/pälsen åt alla håll, tovigt, yvigt. Kort sagt en Skrutt. Medan Sigge
har fötts till världen med en alldeles slät vackert mönstrad päls, som om han vore
aristokrat i Clarie Wikholms och Ernst Hugo Järegårds flum-flum-mys-barn-70-tals-program.
Det är viktigt det här vad man kallar folk, om man nu får kalla folk för folk,
eller om man ska säga hen, och Regnbågsfamilj. Någon kan ju gud bevars bli kränkt,
och då kan man bli av med jobbet. Om man har nåt.

Vandra vidare
Nä dags att vandra vidare sa Lundin. Och till min förvåning var det inte den stressade
motionsgalne Lundinaren som sade det. Utan den coole livsnjutaren, tillika soldyrkaren
Rolf Lundin. Men här blev det skillnad i promenad-tempo vill jag lova. Jag tror inte
han vet vad motionera och promenera innebär. Lika lite som jag förstår konceptet
att njuta av livet, tillvaron i solen utan att anstränga sig nämnvärt. Vattnet var så högt
stiget i älven, efter allt regnande i omnejd, att stigen under stundom hamnade under
vatten, och tvingade de två Lundinarna upp efter nipkanten, bland fallna björkar,
och diverse sly och gräs. Och den coole långe, hamnade på efterkälke i sitt njut-tempo,
och lät ytterst motvillig till att snava fram så fort i tillvaron. Medan den aningen kortare
motions-beroende Lundinaren, fick anstränga sig för att hålla igen. Efter bara några
hundra meter kom vi fram till notstugan, där det fanns sittplatser, i gassande solsken.
Och som tur var för oss båda, hade den långe coole’s skosnöre gått upp, så han var
”tvungen” att sätta sig att knyta detsamma. Den o-coole frågade då ledande om han ville sitta kvar,
och det ville den coole.

– Jag tror jag sätter mig här en stund, (sa den coole och coolade ner. )

Medan undertecknad äntligen fick gå i sitt eget tempo igen, och den senaste kilometern
hade gått på över 13 min/km. När det normala för mig är 9½ – 10 min /km.
Nåja, ingen stress, lär av långe livsnjutaren Lundin, sa hjärnan, medan kroppen ignorerade
detta och halvsprang genom Skedoms-området längs älven, bland grandiosa kåkar, med
hästhagar och diverse tillbyggnader. Kroppen var inställd på att gå långt, och valde vid
nästan varje vägval att ta den längre sträckningen. Vilket resulterade i att jag fick gå längs
landsväg i minst en kilometer. Både kroppen och hjärnan föredrar nämligen skogsstigar och
grusvägar. Där svischade bilister förbi, med sedvanlig respektlöshet för allt som inte är
inburat i en plåt/kolfiber-burk med 4 hjul, som går fortare än behövligt.

Rysligt fint på tomten
Så, så ofta det går väljer jag att gå där det inte är trafik, vilket föranledde att
jag vid Skedom, uppe vid landsvägen, sista kilometer innan avtagsvägen till
Skogsbruksskolan, vek av och gick gångstigen/cykelvägen genom villaområdet, där det bor
väldigt få sjukskrivna eller hembiträden och andra socialfall som jag. Hela området
påminner om Svenne rubins monsterhit ”De gör så rysligt fint på tomten”
Och tro det eller ej, men där, efter att min kropp valt att gå den längre sträckningen,
så mötte jag en vars kropp så klart valde den kortare sträckningen. Den andra Lundinaren.
Vid det här laget var vi rörande överens om att vi skulle hålla egna tempon, och jag drog
iväg med ursäkter om att jag måste hålla tempot om jag ska hinna med innan solen går ner.

Solskenspromenad i skugga
Sen blir min ”solskenspromenad” rätt så kontraproduktiv under många kilometer
i skog, dit den lågt stående solens strålar inte når. Men det blir åtminstone skog,
och inga bilar, när jag viker av upp mot skogsbruksskolan. ”Kör om” en fager dam,
på plus 65, gissningsvis, som sliter sig upp för backen. Kommer till ett till vägval
efter skolan, och kroppen väljer det långa vägvalet som är ”Yttervägen”. Fortsätter
de långa vägvalen vid vägskäl efter vägskäl. Blir kallt om händerna i brist på Solens
snåla strålar, och isen ligger kvar på pölarna i backen, och frosten ligger kvar ini den
djupa skogen, mitt på dagen under en molnfri dag.

Ondskefulla planer
Än så länge var det gott om energi i gubb-kroppen, och knappt nån fysisk smärta i ben,
höfter eller rygg. Och nu började den skrytbenägna hjärna smida planer på hämnd mot
den hurtiga kroppen, för få erkännande och ”wows” på Facebook, där alla människor
”umgås” utan att träffas. Och utan att behöva ta ställning till någonting. Bara lajka
sig fram i tillvaron och vara älskad av alla, via små hjärtan, tummar och smileys.
Hjärnans ondskefulla hämndplan gentemot kroppen smiddes iden om satt gå det
längsta kroppen någonsin gått på en och samma gång 3 mil började dyka upp i tankarna,
när jag gått ca 15 km. Det var oxå då som den sexiga kvinnliga rösten från Runkeeper
slutade tala med mig. Och jag kände det var lite väl tyst. Vilket visade sig bero på att
hon tappat kontakten med GPS, och därför helt enkelt bara tystnade. Hon är ovan att vara
långt ifrån civilisationen tror jag.

Svårt att tro på
Ja jag förstår att det är svårt att tro, en kvinna som bara tystnar. Men jag lovar det är sant
Jag fick ju göra som jag alltid gjort de sista åren, jag dissade henne, stängde av henne.
Men startade om henne. jag räknade ut att hennes strul, kostat mig ca 1½ km i bevisföring
över hur långt jag ämnar gå det längsta jag någonsin gått. KATASTROF !!!
Tänk om ingen tror mig ! Då vore allt förgäves.

Civilisationen hägrar
Nu närmade jag mig bebyggelse igen på Nipanområdet. Och blev omkörd av en rultig ung
över-medelklassflicka som satt i sulkyn, bakom en lite mindre häst, som kloppidi-kloppade
fram på hennes kommando. Jag inbillar mig att det var flickans motion, innan hon
kom hem och skulle ersätta de kalorier hon inte förbrukat.

Nu vid det här laget, när jag mycket väl hade kunnat vika av och nöja mig med drygt 2
mils promenad hade hjärnan tagit kommandot över kroppen, som börjat värka och göra ont,
och straffade den, hämnades för den ”dumma iden” att överhuvud taget gå ut och gå.
Så nu sa den till kroppen, ”nä ska vi promenera, så ska vi promenera, en mil till klarar
vi väl av ? Kroppen märker till sin förvåning hur den mot sin vilja tar höger upp mot macken
och industrivägen. Hjärnan, den tjuriga, bekräftelse-stinna hjärnan hade tillfälligt tagit
över. Hjärnan tänker:
– Det lär väl dröja innan jag har chansen att klara av 3 mil igen

Tempot bedarrar
Fram till nu har det varit ett ganska högt tempo, ca 9½ minut/km. men nu började
kroppen sakta ge upp. Det var bara tjurda som höll igång ekipaget. Jag släpade mig
förbi nån pigg jävel som struttade fram i tillvaron, och tycktes se ner på mitt långsamma
tempo. Som nu låg över 10 min/km. Och hjärnan tänkte: vänta bara tills jag kommer
hem o får lägga ut skrytet på Facebok, och få massa pliktskyldiga lajks, som visar hur
populär jag är, om de menat det. 🙂
Och den j-a inre skivspelaren, spelade mer ABBA,. ju tröttare hjärnan tycks bli,
desto oftare slår den igång:

”And now you see another me, I’ve been reloaded, yeah
I’m fired up, don’t shut me down
I’m like a dream within a dream that’s been decoded
I’m fired up, I’m hot, don’t shut me down”


Bär det sig att äta bär
Jag kunde även tagit vänster både vid Öhmans färg, eller Kvantum, och kortat av lidandet.
Men nu hade jag ju chansen ! 3 MIL, ekade det i hjärnan, och kroppen hade inte en chans
att protestera. Efter vägen tar jag små klunkar vatten, men inte för mycket
så jag måste stanna o pissa för ofta. Nu börjar hjärnan bli påverkad,
jag tar några rönnbär för att få energi till de sista kilometerna, eftersom jag varit för
snål med salta jordnötter som färdkost. För jag funderar om de sista tre röda bären jag
stoppade i käften verkligen var rönnbär, och om de var ätliga. Eller om det var oxelbär,
som iofs oxå är ätliga. jag mötte 5-6 skolungdomar från Hjärnblödningen/GB-skolan,
med ryggsäck, och tittandes ner i mobilen, omedveten om att de mötte mig.
Så jag zick-zackade mig igenom det hindret, på väg mot fame and glory, över min
gubb-prestation

Nå, nu har jag kommit ända till bruket. Bara två kilometer kvar. Och nu är hjärnan och
kroppen typ lika trötta. Så när hjärnan får för sig att jag ska gå förbi slutstationen vilket
är mitt hem, och gå till Orrtorget för att köpa mig kålrot ovch morötter från Hildas trädgård
av Bosse Kramsjö, då går kroppen bara helt sonika hem, utan att bry sig om hjärnans
hybris, den hade fått nog.

Dagen efter kvällen före
Dagen efter är hjärnan nöjd, men kroppen tyckte väl att det kunde räckt med 2 mil.
Men o andra sidan nästa gång det blir prat om 1,5 – 2 mil, säger båda två, att det är
väl inte så långt?

De vette fåglarna!!
Och nu i skrivande stund, kl 11.00, torsdag den 14 oktober
har en talgoxe besökt mig här utanför, och hackar nedtill på min ståltermometer
som tydligen är lik en fågelmatare, för att se om det kommer ut några frön ur den.
Eller också är den bara förbannad på mig, sen jag slutade mata dem,
på order av vaktmästaren och sura grannkärringar/gubbar.
Men jag brukar då högt och ljudligt med förebrående röst
säga: ” prata med mina grannar ! Det är de som sett till detta !”
Men visst får hen fortsätta hacka på min termometer om den vill.
Det är bara gulligt.

Och nu sitter jag och fryser, för hyresvärden har sänkt temperaturen
med flera grader, för att tjäna pengar. Jag misstänker att det förtäcks
med något vackert klingande ord som ”effektivisering”.

Undrar om jag ska ta en promenad ? 🙂