Underbar Höststorm

…
Det finns inga garantier.
Allt som lever, måste också en gång dö.
Nu vissnar den prunkande grönskan. Lövträdens
dvala målar landskapet gult, grönt och rött,
och ett ihållande duggregn förser den fallna bladen med
en helblank fernissa. Vinden tar tag i mig, och jag får luta mig
för att ta mig framåt. Jag tar av mig kepsen och sätter den för vänster
öra när jag går över Ångermannabron, för att inte det ska blåsa
rätt igenom huvudet.

Det är skönt, med en riktig halvhård höststorm,
så man känner att man lever. Allt som lever måste också en gång dö.
Och efter det att liv har dött, föds allt på nytt igen och igen, och igen.
En gång för länge sedan vann jag på lotteriet. Livets lotteri,
och fick en biljett in i livet. Det är en himla tur.

Då och då, får jag nu för tiden korta flashbacks från barndomen.
En svunnen tid, en enkel tid, en mörk tid. Men de försätter mig
inte alls i dyster stämning. De dyker upp, minnena, och jag
konstaterar det, och går vidare. Ett stänk av lättnad, ett stänk av saknad
ett stänk av oberättigad nostalgi. Allt var inte bättre förr för mig. Det mesta
var det inte. Och människorna jag saknar, var inte alla bra för mig.
Tänk så paradoxalt.

Världen utanför snurrar på i oförtruten takt,
utan att bry sig om vart den är på väg. Ibland
måste jag bara vara i den lilla världen, här i mitt liv,
i mina omgivningar, i mitt hem, i mitt huvud, i min själ.
Jag får slåss mot väderkvarnar en annan dag – igen.
Riddaren av tvivleriets ädla och nödvändiga konst,
får ta upp kampen och vifta med sitt osynliga svärd en annan dag.
Vifta med svärdet som är i form av ord. Ifrågasättande ord,
målande ord, tvivlande ord, passionerade ord… ord.
Jag får tampas med slumrande hjärnor, och programmerade
medborgare en annan dag. Men nu ska jag sova gott, med höststormen
vinande utanför mina rutor, och en kudde under huvudet,
och en som jag kramar när jag sakta går in i drömmarnas rike.