Månad: oktober 2021

…
Ska jag vara ärlig, så är jag jävligt less
på alla j-a *-ister nu. Och jag menar alla j-a *-ister
som finns i princip.
Några är jag mer trött på än andra pga att jag fått deras -ism,
tryckt ner i halsen i oproportionerligt stora doser under
oproportionerligt lång tid. Jag är less på skiten.

Och jag kan meddela att alla som inte visar solidaritet
och respekt, kan se i stjärnorna efter solidaritet och
respekt från min sida. Eller för den delen från
övriga människor man inte respekterar. And that is a fact!

Ni kan själva räkna ut vilka som dominerat tidningar o TV
de senaste åren och decennierna. Inte ?
Okej, då trycker jag väl ner det i halsen tillbaka då!
Kapitalister, rasister, nationalister, feminister och vaccinister.

I princip ingen tolerans visas från majoriteten av dessa *-ister,
med några få lysande undantag. Så hur i hela h-vete kan de gå omkring
och predika om solidaritet, respekt och tolerans ?
Och hur kan man fritt från rannsakan blint stödja
denna hets mot människor. Jag undrar det på riktigt.
Kan någon vänligen svara på den frågan?

Fotnot: jag har vänner inom alla dessa ismer,
och det finns en del bra människor där, men samtidigt har
jag svårt att förstå hur man kan stödja en grupp en ism,som
tycker att män i allmänhet är skit, eller en grupp som tycker
att det är helt i sin ordning att 8 personer äger hälften av
världens tillgångar, eller folk som tar del av invandrares tjänster
och arbete, men likställer alla invandrare med ett litet antal
som begår brott. Samtidigt som man blundar för när svenskar begår brott.
Ska jag respektera dessa värderingar? För det är mer än åsikter.
Ska jag visa respekt till de som föraktar mig via sin politiska
ställningstagande ?

Kanske är dags att prata om vad respekt, faktiskt innebär,
och att det är en two way street.

If you want my respect, you have to Fucking earn it!

Var människa för helvete !!!!!
och visa lite ryggrad, tolerans och respekt!

…
Idag mår jag något lite bättre.
Jag börjar förstå mig själv mer och mer.
Detaljerna broderar jag inte ut här, …inte just nu iaf.
Men de är intressanta, även för andra än mig.
Självinsikterna ökar hela tiden.

Jag är underbart mör i kroppen, så där lite halv-ont,
som man har när man tagit ut sig. Och man vet att
det bygger upp kroppen. Mör och stel. Blir spikmatta
och stretching på det här.

Jag hade tänkt skriva lite om ord, och hur de används
i syfte att förleda människor. Men orkar inte göra arbetet
som krävs just nu. Ord som:
*Företagare
*Näringsliv
*Forskare
*Vetenskapsman
*Flexibilitet (Arbetsmarknad)
*Stor potential (bostäder)
*Vanligt folk (Ulf Kristersson)
Bara några få av alla medvetet vilseledande ordval.

Jag konstaterar att den medvetna vaccin-segregeringen
fortsätter, med ilska, anklagelser och vällust.
Själv har jag promenerat 13,5 kilometer idag
och tvättat 5 korgar tvätt. Och hunnit med en kopp kaffe
på Café Petter, hos fantastiske Rooney.
Nu blir det spikmatta som avslappning!

bye bye

…
Mörkret härskar över dygnet,
nästan alla vackra gula och röda löv har fallit
till marken, och börjat bli bruna.
Det regnar, och solen når inte ner till
oss, ens när det är dag.

Här kommer mina speciella förmågor fram,
mina styrkor är att se ljuset, när det inte finns.
Min styrka är att fortsätta gå, när det inte finns något
mål, iaf inget synligt mål. Min styrka är att fortsätta
framåt utan tro i mitt hjärta.

Nej det är inte lättsamt för mig heller nu.
Jag påverkas av mörkret jag oxå. Och jag
kämpar, jag oxå. Men samtidigt, ibland
kan jag känna mig hemma i den kyliga, höstfuktiga luften,
när jag vandrar helt ensam genom stadens gator utan att
möta en enda själ, på kvällen. Samtidigt är ensamheten
något jag känner till.

Nej det är inte mörkret i sig, som tynger mitt bröst.
Jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd i mörkret,
på grund av mörkret.

Men ändå undrar jag över existentiella frågor
emellanåt. Funderar över livet, hur det kunde ha blivit,
vad jag en gång drömde om, och hur det faktiskt blivit.
Och jag funderar vad jag drömmer om nu? Törs jag en drömma
vissa drömmar ?

Jag är utanför,… utanför ekorrhjulet, utanför samhället,
utanför sociala sammanhang. En skadad själsbruten gammal
själ i en för tillfället hyfsat frisk kropp. Jag känner inte att jag hör
hemma riktigt nånstans. Har aldrig känt det egentligen.
Jag sökte efter ett hem att komma till, och jag vandrade
och jag vandrade, och jag vandrar än….

Ibland känns det som om jag förlorar mig själv.
Men det bara känns så… jag hittar tillbaka, ut ur
mörkret gång på gång, jag hittar fram till vintern,
våren och sommaren. För jag fortsätter alltid att gå,
så länge benen bär mig … metaforiskt så väl som på riktigt.
Jag fortsätter mot ljuset… fast jag inte ser det.

Och jag fortsätter fundera över det drömmar jag en gång drömt,
Hur det kunde blivit, och hur det faktiskt blev.

…
Ibland funderar man ju..
Ja men på livet, och världen, och
att livet kommer ta slut så småningom.
Jag misstänker att det är på det viset i alla fall.

Trots framsteg, som jag ändå gagnas av
Hur som helst, jag är aldrig trygg, aldrig säker,
aldrig garanterad någonting. Och alla framsteg jag gör
kan vilken sekund som helst komma att raseras, eller ta mig
tillbaka till själsliga ställen i livet, där jag var helt utelämnad.
Och till den grad, så förkrossad, att jag flydde från mig själv, flydde från
den här världen, flydde från det här livet. Ibland genom att
stänga av. Stänga av mig. Stänga av min identitet.

Men varför ?
Varför ta upp det nu funderar du?
Ja min vän, kära läsare. Det är inte så att jag planerar att ta upp
jobbigheter, för jobbighetens skull. Och det är inte så att bara för att
jag gjort framsteg, och lärt mig saker, för alltid är fri från
det jag bär med mig, i min själ, i min kropp.

Imperfekta
What goes up, must come down, är en naturlag vad gäller
tingestar under jordens dragningskraft. Och jag tror det stämmer på människor
oxå. Åtminstone de allra flesta av oss, Åtminstone vi som inte är perfekta,
ja just … de allra flesta av oss.

Ett inre skalv
Min trygga jordnära, förenklade värld råkade ut för ett litet jordskalv
härom dagen. Plötsligt befann jag mig på skakig, osäker mark. Jag känner det
även nu, i mitt bröst, i min andning. jag tar tiden till hjälp för att återfå balansen.
För var dag som går, för var ord jag skriver, för varje måltid,
och varje motionsrörelse jag gör, minskar efterskalven.

Under en längre tid
Och skalven som skakar min värld, är precis som de som jorden
levererar, baserat på en tryckkammare där trycket byggs
upp under en längre tid, som i vulkaner, eller kontinentalplattor
vars friktion mot varann till slut måste släppas lös. Så det som kanske
utlöser det personliga ”skalvet”, är inte det som orsakar det.
Och är inte tillnärmelsevis i den kraft som det som orsakar det.

Som aldrig läker
Jag har så klart skador i min själ, som aldrig
kommer läka helt. Situationer där jag blir mentalt försvarslös, naken,
hudflängd och förkrossad, av till synes ingenting, för den
utomstående betraktaren. Och ibland, får man faktiskt helt enkelt
lov att fly, då det blir en övermäktigt. Det är ibland
det enda man kan göra, för självbevarelsedriften håller dig vid liv.
Håller dig intakt, trots slumrande vulkaner inombords, som kan
utlösas av futtiga händelser utanför.

Plåster
Jag plåstrar om mig själv med ord, via blogg, om orden går att
göras om till metaforer. Och en dagbok, med papper och penna
om orden behöver vara helt ocensurerade. Jag plåstrar om mig
med god näringsrik mat. Jag plåstrar om mig med motion
och med för mig meningsfulla göromål. Och dessa plåster,
tillsammans med tid… får efterskalven satt långsamt
gå tillbaka, till slumrande läge.

Tid och mera tid
Jag hade tänkt skriva om nåt helt annat.
Men jag var tvungen att ta hand om efterskalven först.
Nu tror jag att jag plåstrar om mig med en hembakt macka,
och ett glas Samarin senare pga att jag äter macka så sent,
för att slippa halsbränna vid sovdags, Ibland får man lov att
frångå rutiner, för satt minska efterskalven…
… tid… och mera tid…

…
Igår blev det bostadskaos hemma HOZ.
Bara härom dagen fick jag strukturera om grundligt
i köket pga av en kermikhälls-spis, som ville bo hoz mig.
Och sen kom min dator-upphängnings-arm, som
ett brev på posten, eller kanske som ett paket, snarare då rå .
Det är så myyyyzigt att stava med Z. Jag känner mig
nästan som ett socialfallens Ernst Kirchsteiger, när jag
pyzzlar på, barfota i mina 39-kronors Foppizar.

Avklippt hår och makaroner
Nu efter kaozet, städar jag väl undan verktyg
och zpån lyzznandes till Jannez med Zäta.
Jag tar ju liksom rätt på det jag har hemma, precis som
”Kirsche” som vi obekräftade Ernst-vänner kallar honom,
när vi låter oss inspireras av hur han gör en lampkrona
utav hustruns avklippta hår och makaroner, som ”bara
växte runt knuten” – ”Det behöver inte va svårare än så”
Säger ”Kirsche”, och fuktar underkläderna på tanterna.
Myyyyyz.

Nygamla regementet
Nåja, jag pinnade väl iväg upp mot området där I21 en gång i tiden
låg, som man kom på att man skulle lägga ned, och nu ångrat sig
o ska starta om. Jag pinnade med apostlahästarna som min
bangolf-vän Per så humoristiskt brukar benämna det vi
mindre humoristiska, socialfall från ”Eken”, brukar kalla för påkarna.

Den nedlagda staden
Ähh… jag verkar inte komma till skott, med vad jag initialt tänkte blogga
om. Hur som helst, jag var på väg upp för att hämta ett paket, ivrig
som ett barn på julafton. Jag väntade en bildskärmshållare från
en firma jag inte tänker göra reklam för. Raska steg, och glittrande
julklappsglitter i ögonen. Väl framme på I21-området, så är det
en väldigt trafik på människor. Som det varit sedan man beslutade att det vackra
centrumet invid älven, inte dög. Med miljonbelopps-upprustade parkområden,
blommor, åar och vackra Ångermanälven rinnande mitt igenom staden.
Det dög inte! Man beslutade både på kommunal nivå
och privat företagarnivå, att ett fulare område vore mer profiterande för enskilda.
Och nu dör som följd gamla fina centrum sotdöden. Och miljon-satsningarna
rinner metaforiskt ner i ån, och älven och försvinner spårlöst.
Men Ulf Schön är iaf nöjd.

Rullande diskotek
På parkeringen står diverse varningstriangel-bilar, i 300.000-kronors
klassen. Eller som vuxna bilister kallar dem för: Rullande diskotek,
och farthinder. De rullar omkring i staden, dygnet runt, och förorenar
landsortsluften, med avgassystem som inte behöver hålla samma standard som
riktig trafik. Klatschiga slogans klistrade på rutorna, eller enkom efternamnet sitt:

”Ja den är krockad”
”Kommer du inte förbi – taskigt”
”Moberg” (Uttalas Mobärr, på Sollefteå mål)
”Molinder” (uttalas Molind’r, med betoningen på i:et)
”Sug o svälj nu ere helg” (Eller om det var hälg, för rimmets skull)

”Riktiga bilister”
Men om de är irritationsmoment för ”riktiga bilister”, så är de
rörande överens om att bensinpriserna är för höga. Alla som
måste betala något som rör dem tycker ju förvisso att just detta
är för dyrt, medan de priser de tar för sina arbeten och försäljning
måste höjas. En naturlag i ett kapitalistiskt samhälle verkar det som.

Flicktomte, och curlingföräldrar
Jag hämtar ut mitt paket hos Jultomten, som för dagen
är en ung, vacker, hårt sminkad, flic… eh kvinnlig, billig arbetskraft,
som ler artigt åt mina trötta ordvitsar. Eftersom hon har betalt för det.
Går förbi ”Mobärr” som somnat vid ratten på parkeringen och väcks av
curling-föräldrarna, som själva använder den slitna rostiga bilen,
så deras lilla ”guldklimp”, deras lilla ”snöflinga”ska ha det bra.

– Har du pengar till bensin ***** ?
– Öhh … ehh va .. nähh
– Då skickar tusen kronor då på swisch, vännen
– Whaatever …

Det är så fint att se föräldrar ta hand om sina barn (urrrkh)

Nu gick det fort – utför
Nåja, jag går om möjligt ännu fortare hem, för nu är det Jul igen.
Eller åtminstone för mig, paketöppning. När jag ska göra något, tillverka,
bygga, ordna om, dona… så är jag av kategorin: ”det ska vara färdigt nyss”.
Har inte tid med å läsa nå jävla manual. Förberedelser ? Äh varför då?
Jag vill ha upp skiten NYSS! Och jag tar inga pauser, vilar, stoppar i mig fika,
eller ens äter mat. Vilket kan bli dåligt för slutresultatet ibland.
Igår tex höll jag på 8 timmar i sträck, när jag kl 22 kom på att jag inte
ätit något under dagen o kvällen.

Jag läser iaf kort nyheterna i några minuter och slås av
hur stark solidaritet och empati kan vara, när det rör ens egna intressen,
eller någon med svenskt namn, eller åtminstone inte någon ”sån där”
mångkulturell avkomma, som bara bombar o skjuter hela tiden.
Med andra ord, ”JAG känner empati med MIG”
Om en svensk eller norsk gör dylikt, är det en ensam galning, och har,
märk väl inget att göra med etnicitet, kultur eller ursprung,
bara så ni vet. Men det visste ni väl redan kan jag tänka?

Nils Kurt Erik Einar Grönberg
Nu var det en viss Nils Kurt Erik Einar Grönberg som tagits av daga,
och då förstår vi ju alla att det är mycket, mycket värre, och det märks på
medierapporteringen, nu när det blir svårare och svårare att skrämma
fler till att ta vaccin, och media behöver nya skandaler och hemskheter.
Knappast hade rubriceringarna varit så omfattande
och empatiska om dödsoffret hetat något exotiskt, arabiskt.
”Ja man vet ju hur de är de där, rätt åt honom”
”Utvisa det j-a liket” – ja, ni fattar?!
Men när det är Nils Kurt Erik Einar Grönberg,
dååå dåå ni !!!!

Några hål i väggen barra!
Äh jag noterade det bara, intet nytt på västfronten.
Och sätter igång med ”jätteprojektet” att sätta upp en datorskärmsarm
i betongväggen. Nä det borde ju inte vara ett jätteprojekt.
Några hål i väggen, å sen ere klääärrt !
Men för socialfall som på RIKTIGT måste använda det man har tagit
rätt på och sparat länge, till synes helt onödiga prylar, som
nu kommer till användning, OM man är villigt att lägga ner det arbetet!
Inte som ”Kirsche”, som KAN köpa det han vill. Nån slags j-a
överklass-arbetarklass-nostalgi. att vilja ha allt, men låtsas som man
inte har något. För övrigt väldigt populärt i Sverige nu för tiden.

But there’s a hole in the bucket
Och hos mig i min lilla, lilla compact-living-etta, så blir varenda
grej man företar sig väldigt trångt, när man ska flytta på tio saker för
att komma åt en. Det blir ett ständigt ”but there’s a hole in the bucket
dear Liza” när man ska göra nåt. Ja men jag har inget sånt verktyg, då
måste jag göra så här, oj nu får inte den plats då måste den va nån annan
stans, Hoppsan, jag måste bygga en hylla till nu, när jag flyttade på
stereon, ooops, den otympliga skrivaren får inte plats alls, då¨måste jag
flytta på den blomman, och den blomman. Oj, det kommer bara ljud ur en
kanal på stereon, jag får koppla om, och flytta på högtalaren, när jag har
den till datorn. Jag behöver en brädbit på 12o cm, det har jag inte, men
jag har två som jag kan sätta ihop, osså några plattjärn, ligger i nån låda,
osv osv….

Trixande
Efter 8 timmars non stop pulande, fixande och trixande, så är en ny
underhylla på plats, gjord utav ”ålappe”. Men då sitter jag inte bekvämt
i min nya position, framför datorn, måste flytta utbyggnaden för tangentbordet
och musen, så¨jag inte får mus-arm. Fram med borrmaskinen igen.
Hyvelspån, sågspån,
borrspån, muttrar, skruvar huller om buller. Dansbandet Jannez med Z
och jag börjar städa. Oooj jag har glömt att äta lunch idag oxå. men nu
är det inte för sent klockan är bara 12.30.
Men Jannez med Z får inget.

…
Skulle man kunna börja sammanfatta nånting
nu? Är vi mogna ännu för rätt frågeställningar ?
Eller är hatet, skuldbeläggningen, rädslan, och den medvetna
följarmentaliteten fortfarande för stor och stark ?

Orkar vi ta en dos till
Orkar vi ta en dos till, av Corona-diskussioner,
Informations-ifrågasättande? Eller har vi för evigt dömt
ut människor som ställer frågor, människor som resonerar,
människor som är obekväma? Kommer vi någonsin nå dithän,
till tolerans?

Vem vet inte du, vem vet, inte jag, vi vet inget idag….
Nej, jag har fortfarande inga entydiga svar kring Covid 19, eller
alla vaccin som togs fram på rekordtid. Jag har aldrig haft det,
och har aldrig påstått mig ha dem. Jag tänker att det beror på att
det inte finns några entydiga svar kring detta, och att vetenskapen
just i detta fall ägnat sig tro, spekulationer och ”sannolikhet”

Definitivt inte definitivt
Och faktum är att nästan inga definitiva svar finns att tillgå,
angående spridning, dödsfall, munskydd, vaccinering,
vad som hänt om ingen vaccinerade sig, om bara äldre
vaccinerade sig. Det finns inga entydiga svar kring riskerna kring
vaccinering, inga entydiga svar kring riskerna att vara utan
vaccinering. Det finns ingen statistik som är jämförbar globalt, på
grund av att det finns för många olika parametrar till varför
dödligheten varit större i vissa länder, världsdelar,regioner.
Folk har olika livsstil, är olika mycket nära varandra, har olika
genetik, blodgrupper. Olika immunsystem.

Strategier och vårdkapacitet
Länder har olika äldreomhändertaganden, olika andel äldre befolkning.
Länder har olika strategier med olika mål. Sverige tex har hela tiden
haft som mål att öka rädslan, med målet att öka vaccinationsbenägenheten,
i tron att vaccinet är den enda vägen fram till ett normalt leverne.
Andra länder har haft som strategi att verka duktiga inför omvärlden,
genom att presentera låga smittosiffror och dödstal, och en del har tom.
presenterat NOLL smitta. Vilket är lika genomskinligt som länderna som
nära på proklamerar världens undergång, om inte alla vaccinerar sig.

Lösningen på vad ?
Men är vi redo för såna här tankar ännu?
Eller är vi fortfarande fastkedjade vid den enda förklaringen, och den
enda lösningen på pandemin. Och fler frågor uppstår. Lösning på vad ?
utrota sjukdomen? Skydda oss framöver, är det ens möjligt ?
Eller famlar vi i blindo efter en utopi där vi slutar dö, och lever för evigt?



När ska vi bli människor igen ?
När ska vi börja bete oss mänskligt igen? När ska vi visa tolerans ?
I vilken utsträckning gjorde vi det innan Corona? Har det blivit lite,
lite värre, iom informationskampanjen kring vaccin?
Jag tror det faktiskt. Om det är något man kan se tendenser på så
är det vad viruset, rädslan och hatet har gjort med många människors
hälsa, människors psyke, människors relationer. Det går naturligtvis inte
att mäta med exakta siffror i ett diagram, eftersom det är
känslor, upplevelser, vilket inte bör misstas för fakta.

Priset för informationskampanjen… blir dyrt
Men ATT många, många fler nu mår psykiskt dåligt, är en realitet,
ATT många relationer, vänskaper har kraschat i polariseringen
mellan vaccinerade och icke vaccinerade, är en realitet.
ATT övrig vård på det stora hela fått träda tillbaka till förmån för Covid
19-behandling, och även vaccinering, ÄR en realitet, som
är enkom naivt att ifrågasätta. Vårdskulden var stor redan innan.
Efter decennier av nedrustning av densamma,
på folkets order (Politik, valsedlar, röstlängder)

Lågvattenmärke och mod
Ska vi ens få en antydan till självkritik från media myndigheter
kris-profiterande företag och politikers hantering och information,
I EFTERHAND ? Rannsakan efter mediedrevet kring metoo var tunt
och kom bara från enstaka journalister, vilket jag högaktar dessa för.
Så som Åsa Linderborg. Men likväl fortsätter vissa med en dåres envishet
hävda rätten att hänga ut män i media, trots att de inte är dömda för något,
så som Cissi Wallin gör.

Försvinnande liten rannsakan sist
Det var oerhört tunt med rannsakan och självkritik, efter Svininfluensan,
trots att flera hundra ungdomar råkade ut för livslång
narkolepsi som biverkning. Det var inget prat om ”solidaritet” mot
dessa efteråt. Det sågs mer som ett misslyckande kan jag tro, experimentet
som ”bara” fick ca 50 % av svenskarna att vaccinera sig. Vilket troligtvis
ledde till smått auktoritära metoder under Covid 19. Och folk följde
dessa autoritära uppmaningar skrämmande fort. Skrämmande likt
auktoritära maktövertaganden i historien, ,,, skrämmande likt!

Nyckelordet
Och skrämmande är ett nyckelord i hur vårt post-covid-samhälle ser ut
redan nu, och kommer se ut framöver. För rädsla har varit nyckeln till
en ”framgångsrik” vaccinationskampanj. Men priset för den
djupt etablerade rädslan och skrämseln kan komma att bli högt,
pga vad den gör med människor, vad den gör med individer,
vad den gör med vårt sociala kitt.

Har jag rätten till min kropp, eller tillhör den dig ?
Är vi redo att börja ställa frågor igen ?
Är vi redo att inse att vi inte alltid har svaren ?
Kan vi leva sida vid sida då, under tolerans
för våra individuella beslut ? har vi bestämmanderätt
över våra egna kroppar?

Till synes kloka
Jag har mött människor, bekanta, vänner
som jag rent utav betraktat som lärda, intelligenta
sansade och kloka, som på fullt allvar hävdar att
vi inte har den rätten, att massans går före individens
medborgerliga rättigheter samt kropps-integritet.
Försök hävda det om Metoo om ni törs !

Är vi redo att leva? – Är vi redo att dö ?
Är vi redo att försonas, är vi redo att leva igen ?
Är vi redo att förstå att allt som lever kan dö,
och till 100 % kommer att dö ? Är vi redo för
sans, är vi redo för livet, och ÄKTA solidaritet,
som inte bygger på hot, hat och skuldbeläggning?
Är vi redo att leva? – Är vi redo att dö ?

.

…
”Fastra”, var ”Fastra” med hela släkten, när det kom till, tilltalsnamnet.
Och ända upp i vuxen ålder, hade jag inte riktigt koll på vem hon de
facto var faster till. Hon var ”Fastra” med allihop. Hon levde betydligt
längre, än sin make Helmer. Därav har jag, som var liten då,
fler minnen av Fastra än av Farbror Helmer. Helmer minns jag dock
som en liten, liten pip-rökande gubbe, gift med en liten, liten gumma,
och de bodde i ett litet, litet grå-vitt hus, på Slaktargatan i Kramfors.
Ja det var åtminstone litet invändigt,
även om det var två våningar.

Väl tilltaget
Trapporna smala, lågt till tak, och dörrarna var nog maximalt
1,70 i höjd. Vilket jag vet för att jag som ung tonåring slog
huvudet, vid varenda besök. Helt säker på om de var pygméer
eller inte, kunde jag ju inte vara. Deras hy, var likt min, ljus, om vintrarna.
De pratade ändå bra svenska, så tveksamt. Eller svenska, o svenska,…
Ångermanländska skulle väl vara en riktigare beskrivning av tungomålet.
Det var hur som helst troligtvis inte kinyarwanda-språket.
Men bägge två var korta, jag skulle gissa kring 1,55 möh
och huset måste ha byggts efter deras längdmått, till min
huvudsvåls stora förtret. Men om de var 1,55, så var ju
1,70 väl tilltaget!

Min halva mosters Faster
Nu vet jag att hon faktiskt bara var faster till min moster.
Men lite så var det med min morfar på ett vis också.
Han var ”morfar’n”, med hela släkten. Och det är viktigt att
precisera det i bestämd form singularis. Annars blir det inte som
det ska vara.

Väl intjatat som tur va!
Det finns många små roliga episoder och berättelser kring
fastra. Den lilla gumman hade ett hästminne ända till den dagen
hon la igen ögonen. Jag har fått det återberättat för mig hundratals
gånger av min kära moster, som ofta gjorde på det viset. Berättade
saker om och om igen med samma inlevelse, som om det varit första
gången hon berättade det, och att intresset från omgivningen skulle
vara otvivelaktigt stort. Vilket föranleder att jag vet mer om Fastra, från den tiden,
mer om mosters barn och barnbarn, eller som de het på mål:
”bån-båna”… mer om dem än jag vet om min egen uppväxt och tidiga
barndomsår. Vilket kanske är dubbel tur. För mosters berättelser har ofta
lite humor i sig. Och hade hon icke varit så upprepande i sin berättarkonst,
hade jag ej kunnat berätta om fastra nu i detta inlägg.

Hästminnet ja
Ja gumman Esters hästminne var det ja. Jag höll på att glömma. 🙂
Moster återberättade att de varit på resa för många herrans år sedan,
kan hända 20-30 år. Och de hade sett vackra blommor och syrener,
varpå moster undrade om fasytra mindes vilken färg det var på dem.

– De va ju gvite syrenern… minns du’nt så pass è?

Blöjor och pinnar – vilket hundliv
De hade sommarstuga i Finnmarken, utanför Kramfors, på väg mot
Habborn. Den minns jag inte så mycket utav, annat än att Helmer fick mört
oftare än abborre, och att stugan nog var ganska skev och gisten.
Samt ett av de få barndomsminnen om mig själv jag fått återberättat för mig.
När jag kom med en pinne från skogen, rultande fram i blöjor,
och moster tyckte att jag inte skulle dra in pinnar i stugan.
Varpå hon med vass röst sa. ”Ut” och tog pinnen o kastade den,
som vore jag en valp till en byracka. Min reaktion var tydligen densamma
som hos en byracka också, eftersom det blev jättekul lek av det,
när jag tog in pinnen och ropade förtjust ”UT”. Om och om igen.
Nåja bättre ett minne än inga. 🙂

Vart tog pucken vägen ?
Fastra var likt mormor helga fasligt sportintresserade, i synnerhet
hockey för fastra´s del. Och jag var faktiskt med själv och upplevde när
hon såg på hockey, även om jag inte var med vid tillfället då morfarn
små-retades me na lite. Hon var så inne i matcherna att hon gled längre o längre
fram mot kanten på fåtöljen, o precis när man trodde hon skulle tippa över kanten,
så for a tillbaka längst bak igen o började om.

– Men pooojkar, ji jett ju åke skriskor, men pojkar !

Och vid ett tillfälle, fullkomligt uppslukad av spänningen i en hockeylandskamp
brast fastra ut:
– var tog pucken vägen nu då ???

varpå morfarn, med sitt underfundiga leende som bara syntes i ögonen,
Ögonbrynen for upp och ned och öronen viftade en aning,
med lugn röst sa:

– Titt bak’a tv:n !

Och fastra studsade upp o tittade bakom tvn, o sen tillbaks i fåtöljen,
och fortsatt hyperengagerad i matchen

Kläm och känn
Hos Fastra fick barnen alltid ta mer på kakfatet, och Fastras julklappar
var alltid hårda. Man såg henne aldrig le, hon såg ganska bister ut,
men var världens goaste tant. Hon stannade på äldre dagar till i backen
mot Folkets hus, och på flera ställen o pratade vitt och brett om ingenting,
med sin väninna så att folk inte skulle tro att hon stannade för att hon var trött.
Fastra klämde och kände på allt som gick att klämmas och kännas på.
på ett varuhus, och tog evigheters evigheter på sig.Vilket hon för övrigt
hade gemensamt med MIN faster Karin. Hon som tyckte det var trevligt
att jag hade en tröja på mig till hennes ära. Där det stod faster, faster.
Och två sköldpaddor höll på att tillverka småsköldpaddor.

Irr-höne!! ?
En gång när min mormor och morfar skulle åka från Kramfors till Sollefteå,
för att hälsa på min moster Maggan, och morbro Rolf, så skulle de åka i den
röda SAAB 95an, från Gumåsvägen 67, för att hämta upp Faster Ester på vägen,
så ställde hon till med oförglömlig teater. Moster Maggan skulle bjuda på middag,
och det var ju liksom lite högtidligt på den tiden. Nånting att skryta med i dagboken.
När de väl kommit upp till Slaktargatan, så for faster Ester kring som en yr höna,
allt enligt Mormor Helga. Hon hämtade näsdukar hon glömt att ta i handväskan,
läsglasögon, pennor, nagelfil, etc etc. Så när de kom till Sollefteå till slut fick moster
sig tillgodo två versioner av samma händelse:

Mormor Helga:
– Jag tror jag höll på bli tokig på Fastra, hon sprang upp och ner på vindsvåningen
tror jag tio gånger minst, jag tror hon håller på att bli senil!

Fastras version:
– Ja förstå me int på a Helga som ha som bråttomt.
Jag gjorde mig flera ärenden uppå vind, så att ni åtminstone
får komma hem o hänga upp kappa, innan främmene stormar in….


Moster jobbade då oxå heltid på Solgårdens kök, medan gästerna var pensionärer.
Och av den sorten att det tillhörde god sed att komma i god tid. Men att komma
i god tid, innebar inte att komma på utsatt tid, utan långt, långt före utsatt tid.

Epilog på motorcykel
Och till sist en liten gullig, avslutande berättelse,
om avslutningen på Gumman Esters tid på jorden. Jag minns inte exakt hur
gammal hon var, men troligtvis närmare 90, då hon som jag minns det hade
fått cancerprognos, och inte var speciellt intresserad av att åka in och ut till sjukhus
på behandlingar i den aktningsvärda åldern. Utan helt sonika ringde sin närmaste,
min moster Maggan, och sa:

– Nu får ni lov att komma hit, för nu ska jag lägga mig ner och dö.

Varpå både moster Maggan och morbro Rolf tog ut semester
och åkte ner till Kramfors för att vara med henne sina sista dagar.
Nu visste de ju inte hur lång tid det skulle ta. Men hon var ju
gammal och sjuk.

Rolf, som var en mycket varm,. humoristisk person, och brydde sig
om alla så han nästan var jobbig, satt bredvid henne
på dödsbädden, och strök henne över håret, och kallade det för att ”åka motorcykel”
En slags metafor för vinddraget, när han strök henne över håret.
Hon blev ju tröttare och tröttare. Och nån gång på slutet
när Rolf, med sedvanligt glatt humör frågade om de ”skulle åka motorcykel”
så var hon väl inte så pigg på det, hon ville väl bara ”dra in årorna”
Och hennes ansikte var ju alltid lite stelt och icke leende,
så ingen skillnad där nu.

Men Rolf log och tjatade på henne:

– Ska vi inte åka lite motorcykel då ?

Varpå den lilla skrumpna gumman sa.

– Ja men ååååk då!!!

(Och hon tyckte om det)

Kort därpå, gjorde Fastra det hon sagt att hon skulle göra.

…
Stickprov ur Mormor Helgas dagboksanteckningar:

1981.07.29 / +11,5°C
Sol, varmt, blåst. Sandviks här på fm.
Kaffe, middag, rårivna morötter, blodbröd,
m fläsk, sås och lingonsylt. Färska hallon,
sedan kaffe och likör. TV-utsändning, 10.45 – 14.00
samt 20 – 21, Prins Charles, Lady Diana.

1981.12.18 / – 20° C
Blåst, Tvätt, städning. In på stan, en
titt till Mona och Erik. Maj S, hit, vi bjöd på fikon.
Strukit vittvätten. Niklas och Tomas hämtades
av Ture, hit kl 23.15. Vi bjöd på choklad och smörgås

1983.05.05/ +4°C
Sol, Ture gjuter för Friggebodshuset. Jag rensar och gallrar
i hallonlandet. Ture har satt ympning på Sävstaholm, även
ympat hos Sandviks. Maj bjöd på kaffe och bröd. Vi jobbade
ute till kl 18.

1984.07.06 +10°C
Sol, blåst, moln. Renbäddar, städar av. Bakar 64 vetebullar.
Tömt en frys. Jag ute och jobbar flera timmar. Sett
Wimbledon-tennis. Kl 16 åker Ture till Turbo. Jag ut och
vattnade på kvällen.

1984.12.25 +1°C
Moln, Niklas åker 10.45. Alla på ½-tim promenad. Blåsigt
men skönt. Märta promenad till Inger Alm. Ture och Tomas
ser på TV. Jag vilar, försöker läsa, men somnar.
Spelat kort med Tomas.

…
I min o-gift-iga, digitaliserade UPA-RS-covid-dollar-värld
Ja, jag är, och förblir nog o-gift, på gott och ont.
Så som det ser ut inuti mig för närvarande, och när jag
begrundar hur marknaden ser ut, och vad de flestas
ingångspunkt tycks vara i förhållanden, så känner jag
väl att det är lika så bra det då. Trots att det kommer vara ett
ständigt hål i mig, att vara uppväxt utan familj, och att leva
resten av livet utan familj.

Naiva drömmar
Men när jag föreställer mig, och blåögt naivt drömmer om
min kvinna, och mina barn, så ser jag henne nästan aldrig
någonstans i verkligheten. Som kvinna utanför min digitaliserade,
spartana, odlingsvärld, utan likvida karriärs-ambitioner, skulle
man säkerligen, relativt oemotsagd kunna hävda att det beror på
att jag skulle vara kräsen och inåtvänd.

Både rätt och fel faktiskt
Och jag skulle inte kunna motbevisa detta. Jag är ju lite
tilltrasslad i hjärta och själ, efter hårt ofrivilligt slitage.
Och vad gäller personlighet hos ihop-fantiserad kvinnlig partner,
ja där skulle man nog inte ha helt fel ang min ihopfantiserade
kräsenhet. Men vad gäller utseende, vikt och ålder, är jag nog
trots allt så långt ifrån kräsen som det går att komma.
Jag menar… jag tycker ju nästan allt och alla är vackra,
och är så knasig så jag tom gillar alla väder och årstider.

Ambitionslös, så det står härliga till
Och inåtvänd ? …Nja … om det är att vara ekonomiskt och
socialt ambitionslös, och hyfsat nöjd med sin lott i livet,
ja då stämmer det mycket väl. Men om det är fråga om
att vara asocial och överdrivet känslomässigt introvert,
så är det en ordentlig snedspark man gör i sitt antagande.

Tack men nej tack !
Men som jag uppfattar vanliga hederliga kvinnor av svensk börd
i dag, så är inte mina känslomässiga behov som man, ens att ta med i
beräkningarna. Ambitioner är viktiga. Pengar är viktiga,
Och endast kvinnor har rättigheter kring sin egen kropp,
och sitt känsloliv. så tack men nej tack. I min naiva dröm, hittade jag en
kvinna som brydde sig om mig, tyckte om mig, och accepterade mig,
och var nöjd med mig som människa.Ja kanske till och med såg upp till mig lite ibland,
så som jag då skulle sett upp till henne, ibland. Hon fanns kanske, i en annan tid.
Jag får väl ändå ta tillfället i akt och tacka höger-feminsmen
och Metoo för deras bidrag till utformandet av den moderna, ambitiösa
självupptagna svenska kvinnan. Så att alla äntligen är lika självupptagna, både män
och kvinnor, det är jämställt och solidariskt !

Ogift-ig då ?
Ogift-ig då ?
Nja, allt är relativt, utom det som inte är det.
Jag äter ju så klart mindre giftigt nu än tidigare,
för att jag för tillfället odlar själv, slutat med industriellt producerat
kött samt har slutat med vitt socker, i allehanda matkonsumtion.
Och avstått från att spruta in halv-beprövade kemiska vätskor i
min kropp. Men helt kommer jag inte undan giftet
i min giftiga omvärld. Jag påverkar knappast hur mjölet och
mejerivarorna tillverkas. Och varför skulle de vara annorlunda.
Profit är det enskilt viktigaste i vår värld, på bekostnad
av alla andra värden.


Jag har köpt ny skärm, så jag åter kan bli avskärmad efter att ha varit avskärmad
Nu har åtminstone delar av min invanda digitaliserade värld
återupprättats, då Dustin var skit-snabba med att skicka skärm.
En Samsung. Får hoppas det är bättre hållbarhet på den.
Men nu kan jag återigen vara låtsas-social via det digitala, utan
att träffa folk i verkliga livet. Och utan att behöva smitta ned
vanligt, hyggligt, fogligt, besprutat, gift-igt folk, med en sjukdom
jag åtminstone inte för närvarande har. Vad jag vet. Och DET
är ju toppen, så att inte de som är skyddade mot sjukdomen
blir smittade av mig som inte har den, så de blir sjuka och dör
av den, i en ålder då folk iofs vanligtvis brukar dö ändå – Men det är ju hemskt iaf !!!.
Att folk ska behöva dö redan vid 80 -90 bast nu för tiden !!?
Var finns solidariteten ????
Ett tag tänkte jag lite tokigt, att det isf var de oskyddade som
skulle vara den utsatta gruppen, enligt den troende vetenskapen,
men nu förstår jag bättre. Det är de som är skyddade via vaccin,
vi måste skydda.

Nä men låtom oss vara ärliga en sekund!
Nä men låtom oss vara ärliga en sekund, innan vi snabbt återvänder
till alla livslögner vi vårdar så ömt. Inte fan heller är det nån som värnar
våra äldre! EGENTLIGEN ! sånt jävla skitsnack egentligen.
Vi skiter faktiskt i dem, så är det bara, låt oss vara ärliga.
Vi … och jag menar verkligen VI, landets egoistiska väljare
har i decennier prioriterat privatiseringar inom vård, skola
och omsorg. VÅGA INTE skylla det på våra politiker, som
förvisso är LIKA ansvariga till detta. Men utan folkets vilja
är politiker i en demokrati maktlösa. Det är VI som är deras arbetsgivare!
har ni tänkt på det nån gång? Äh jag blir bara så jävla trött på
all j.-a självfixering i varenda j-a vaken minut. Och dessutom
från folk som i Covid-tider pratar, skriker om ”solidaritet”

Inte en susning
De flesta har bevisligen inte en j-a aning om vad solidaritet innebär. Inte en susning.
Då hade de nämligen röstat annorlunda. Och då hade inte äldreomsorg
och vård varit underbemannad när pandemin bröt ut.
Och då hade inte smittan spridits lika fort och omfattande i äldreboenden.
Och då hade inte lika många äldre, äldre dött. DET hade varit solidariskt !!
”But how would you know?”
För att citera Harrison Fords briljanta kommentar till Trumps obetalbara
cluelessness.

And why would you care?
So why should I care?


Men så kom då jordens undergång inpå våra husknutar
Men så kom då jordens undergång inpå våra husknutar, allt enligt
våra vetenskapsmän, politiker, media, och inte minst
läkemedelsföretag, som producerar och tjänar 100-tals miljoner
på denna ”jordens undergång”.
Så då kom icke tidskrävande, icke känslomässigt involverande
quick-fix- engagemang väl till hands. Där man dessutom fick chansen att
i samma veva spotta och sparka på en annan grupp människor,
de obesprutade – the Untouchables! En helt oemotståndlig möjlighet
för det självupptagna svenska ”jämställda” folket.

Gåvor som hamnar vart?
Solidaritet utan engagemang, är förvisso ingen ny företeelse.
Vi har haft låtsassolidaritet i årtionden, när kändisar klätt upp sig i
100.000-kronors-blåsor, för att ev skänka en bråkdel av sina tillgångar
till världens barn, eller specifikt kvinnors cancersjukdomar.
Eller åtminstone va med på bild, när andra skänker miljoner kronor,
till Röda korsets och Unicefs miljonavlönade chefer. Innan resten hamnar
hos korrupta politiker i ”näringsliv” och politiker i de drabbades länder.
I bästa fall blir det i vanlig ordning några smulor över till det
fattiga folket. I BÄSTA fall!

Men inte ska väl JAAAG behöva bidra…
Solidaritet utan engagemang är vi bra på så länge vi får behålla
karriären, pengarna, villan, utlandsresorna, tomten, sommarstugan,
fyrhjulingen och badtunnan och poolen. ”Det är så mycket att göranu för tiden för oss”,
säger ofta den moderna människan, ”inte fan kan vi väl ta oss tid för den generation
som tog hand om oss.”

Solidarisk med sig själv
Man kan säga att ibland är vi ”solidariska” mot vår egen sort.
Samma hudfärg, samma nationalitet, och samma socioekonomiska
grupp. Problemet kära medborgare, är att det faktiskt inte är
solidaritet. Så som när Sverige unisont på sina FB-sidors satte
en svensk flagga i sin profil, för att … visa solidaritet med ….eh …sig själv.
Efter det att ”en sån där” hade utfört ett terrordåd. Ni förstår väl vid det här laget
att huruvida det klassas som terror eller enskild individs psykiska hälsa
enbart ar avhängt av etnicitet och religion ? Eller ?
Norrmän och danskar Breivik och pilbåge-mannen?

Nä nu …
Nä nu ska jag ta me fan vara solidarisk med mig själv en stund,
eftersom jag är vit medelålders man, singel och svensk, rik,
fattiglapp och socialt avfall, dumpad till en kommun som ska tillhandahålla
energi,. råvaror och arbetskraft till Stockholm ”The Capitol” (Hunger Games)
… så nu ska jag vara solidarisk med mig själv och ta en egoistisk promenad
i regn och rusk, då det kan främja min egen hälsa, och det är allt jag bryr mig om !!!

…
De senaste dagarna skulle jag kunna ha gått igenom
en inre kris, när jag plötsligt blev ofrivilligt ”av-skärmad”,
eller partiellt ”nedkopplad” från omvärlden. Dvs den låtsasvärld
vi alla mer eller mindre lever i. Den med ettor och nollor, grafik-kort,
klickbaits, snapchat, Tik-tok och annat tok.

Jo skärmen avskärmade mig
För att tala klarspråk, så gick min kombinerade dator/TV-skärm
sönder, 2 år efter inköp. Och den normale svensken hade väl vänt
upp och ner på hela världen o ringt och klagat och krävt ny
eller ersättning. Men jag har svårt för sånt. Jag muttrar inför
någon enstaka vän att det var för kort hållbarhet, och gnäller
över hur cynisk marknaden och kapitalismen är som
tillverkar saker för att de inte ska hålla. Sen köper jag helt enkelt
aldrig mer varor från den återförsäljaren eller det märket.
En tyst hämnares, tysta hämnd, som ingen märker.
I det här fallet tycker jag den normale svensken gör rätt,
och jag gör fel.

Saknad,… och lättnad
Jo, jag saknade vissa bitar, som att kunna skriva blogg. Och en
gnagande oro över hur jag skulle kunna betala räkningar nu då,
satte igång. Fast det troligtvis hade gått alldeles utmärk!

Nytt sällskap
Jag har haft sällskap av radion istället, och gått längre och fler
promenader, ca 15 km om dagen. Jag har styrketränat mer än
tidigare. Jag har lagt höstens första 1000-bitars pussel,
med motiv från Paris.Jag har till och med stått ut med när
Kodjo Akolor, David Druid och Vendela Lundberg, pratar i
mun på varandra, och Kodjo ogenerat släpper lös sitt ursinniga,
hämningslösa gap-flabb i falsett och i 120 decibel.
Men priset för en ny skärm,. kommer i form av att
jag får snå¨la in på annat. Och det är så pass tajt, att det
nästan bara är fika på stan kvar att snåla in på. Så det har
jag gjort, vilket subtraherat ännu lite på hur jag träffar
eller pratar digitalt med andra människor.

En trevlig bekantskap
Jag har helt enkelt blivit tvunget att va med mig själv,
vara i mig själv i några dagar. Och har kommit fram
till att jag är trevlig att vara med. Jag tror jag ska
umgås oftare med mig faktiskt. 🙂

Första snön för året föll. Men det var i små mängder,
och försvann omedelbums från marken

Morgonpromenader
Det är något speciellt, friskt, livsbejakande med
morgonpromenader i gryningen, på hösten. När solen blygt
och tveksamt tittar fram över bergskanten i öster,
Luften är kall. Djurvärlden har varit vaken länge, men nu
börjar även människor hoppa in i sitt vardagliga ekorrhjul.
Den kalla frostiga luften är som eukalyptus ner i lungorna
och väcker hjärnan till liv.