…
Är jag bara gråtmilt nostalgisk?
Ett sentimentalt tillbakablickande, igenkännande?
Är jag bara likt varje generation som är på väg in i historien,
in i evigheten, bara hopplöst musikaliskt konservativ.
Precis som våra föräldrar och farföräldrar, ojade sig och slet sitt
hår över den skvalmusik vi spelade?
Ja kanske det!
Eller så har vi som gillar ABBAs musik förstått något som
kritikerna är oförmögna att förstå och ta till sig?
Ibland får jag känslan av att folk som fnyser åt ABBA helt enkelt
gör det för de inser att de aldrig kan göra lika bra musik.
Likt dagens själ-lösa roast-komiker, som vräker ur sig poänglösa
elakheter om andra, måste se ner på Hasse o Tage,
eftersom de inte har deras, klokhet, finess, värme, unika
språk…. annars blir dagens roat-komiker ingenting alls.
Annars blir Markus Larsson, musikkritiker, ingen alls,
om han inte får fnysa åt ABBA.
Men visst präglas vi av vår samtid, det vi växer upp med,
vår kultur. Inget konstigt med det. men jag måste ändå
försöka beskriva storheten i min samtids författare, komiker,
och musiker – och vad de betytt för mig. Jag måste ändå försöka
få er att förstå vad man går miste om, utifall man sågar Hasse och Tage,
Astrid Lindgren… och ABBA.
Det har gått 40 år, och musiken jag växte upp med
föds på nytt, med samma själ, samma hjärta, samma kvalitet,
och meningsfulla, uppriktiga texter, utslitna ur deras bröst
och själar.
Textrader som I’m not the one you knew, I’m now and then combined”
på den nya ABBA-låten ”Do’nt shut me down” går bara rätt in i
hjärtat, och berättar inte bara deras känslor, utan mina känslor,
och miljoner människors känslor. som odödliga musiker gör.
Och de inledande raderna från Agnetas läppar:
A while ago, I heard the sound of children’s laughter
Now it’s quiet, so I guess they left the park
This wooden bench is gettin’ harder by the hour
The sun is goin’ down, it’s gettin’ dark
I realise I’m cold, the rain begins to pour
As I watch the windows on the second floor
…är så otroligt bra berättade/sjungna, att man omedelbart och obönhörligen
hamnar i scenariot de målar upp, och den melankoliska känslan som beskriver
omgivningarna, men egentligen berättar vad hjärtat känner.
Och så har det alltid varit med ABBA, om man bortser från deras tidiga hits,
som var mer ytliga texter, Som Dancing Queen, Mamma Mia, Take a chans on me.
Men Chiqutita, The winner takes it all, One of us is crying, Happy new year,
The day before you came….. går alla direkt in i hjärtat,
om man har ett … öppet sådant.
Orden till Chiquitita har jag gråtit mig igenom, 100-tals gånger, när ingen tröst har funnits
att få, när ingen arm har hållit om mig, när ingen lovat mig att det skulle bli bättre,
när allt var slut, och mörkret hade slukat mig.
När jag var väldigt liten, var det Astrid Lindgrens varma berättarröst,
som om och om igen, tog mig igenom familjebråk, fylla,
hot och självmordshot. Genom att inte undvika de svåra ämnena bara
för att man tilltalar barn, utan tvärtom, tar barnen igenom det.
Och Tage Danielsson, mästaren av rena ord, oförställda,
som avslöjade falskhet och dumhet,
och tillät oss skratta åt det, åt dem och åt oss själva.
Där monologen om sannolikhet är tidlös och klockren.
Men där hans ord: ”Den som inte tvivlar, är inte riktigt klok”
Är min ledstjärna i livet.
…och snart kommer resten av ABBAs nya låtar
Thank you for the music !
Det finns inga arvingar till er