Är jag död nu?

…
Idag var en bra dag!
Jag har fått mycket gjort. Tvättat, lagat saker,
fixat det mer praktiskt hemma, fått undan saker till
källarutrymmet. Jag har fikat med kompis, och jag har bjudit
helt okända människor på en ryggsäck full med grönkål!

Jag har ätit god hemlagad mat, med råvaror
från min odling. Och jag har fusk-skurat golvet.
För en stund kändes det nästan som allt är bra.
Men lever jag ?

Ja men så klart jag gör det, påpekar den uppmärksamme,
eftersom jag kunnat skriva detta, eftersom
jag gör allt det jag gjort idag. Men LEVER jag?

Ja t o m om man bortser från det uppenbara, och ser till att faktiskt
även vardagliga göromål, eller kanske i synnerhet vardagliga ting,
är min syn på vad det är att leva. Men LEVER jag?
Lever mitt hjärta ? Lever mitt hopp? Lever min tro?
Lever min längtan?
Lever jag ?

Älskar jag ?

Nu blev det inte lika självklart längre,
om jag svarar med hjärtat, istället för hjärnan.
Är jag död nu då ?

Så klart inte!

Men det har funnits perioder i mitt liv, då det känts så.
Där allt hopp varit ute, allt ljus varit borta,
och jag trevat mig fram i mörkret, i hopp om att
hitta ut ur detsamma. På ren tjurighet, och kanske en
feghet, som andra skulle kalla för mod. Att jag aldrig riktigt
tänkte tanken fullt ut, att avsluta allt. Nej det har jag faktiskt
aldrig gjort. Tvärtom finns det få saker som upprör mig så mycket,
och gör mig så hård och kall, som när någon hotar med just det,
inför mig.

Men hjärtat slår, hjärta slår,
jag är övertygad om det, jag t o m hör det ibland, eller känner
det ibland. Och ibland tränger själsliga skönheter igenom min mur,
med sin blotta uppenbarelse, och jag känner något.
Men jag tror inte…. jag tror inte att det kan fungera för mig,
så som jag hoppas kärleken ska vara. Jag tror inte att en kvinna
jag skulle kunna älska, skulle kunna älska mig. Jag tror att de skulle vilja
göra om mig, så att jag passar henne.

Och hur ska jag undvika att drunkna i kärleken
som jag gjort tidigare, om det nu var kärlek.
Eller om det var Amor som var dålig på att sikta.
Är jag inte ämnad för kärlek ?
Är jag för trasig ? Är jag för annorlunda ?
Jag vet inte!

Men än är jag inte död.