Sommarsuck

…
Nånting sitter fast i mitt bröst.
En djup suck. Jag har nära till gråt i detta ögonblick.
Tystnaden och ensamheten, stillheten tvingar mig att landa
en stund.

Saknaden går inte att springa ifrån. Känslan av att inte vara en
del av en älskad persons liv. Känslan av att inte vara efterlängtad,
annat än när ens tjänster behövs. Jag trivs på ett vis med att bo ensam.
Jag skulle nog inte vilja ha det på nåt annat vis. Det är för svårt.

Jag är för van med att rå över mig själv. Skulle inte klara av en dag med
nån som kommer och talar om för mig hur jag ska klä mig, när det ska städas,
och hur man ska vika lakanen….
… men jag skulle vilja känna att någon saknar mig… nån gång.
Att jag är efterlängtad… nån gång.

Grönsakerna växer på min lott, och jag trivs med att gräva i jord,
vattna, luckra, och skörda, även om det är fysiskt krävande. Jag har nästan
blivit beroende av mina långa motionsturer till fots och med cykel. Trots att
de är fysiskt krävande. Jag känner mig under stundom väldigt fri och nära…
… nära naturen, nära livet. Men jag är ingen eremit i själen,
även om jag i allt större utsträckning, för vart år jag lever, trivs bättre
och bättre med att vara själv.

….men jag önskar att jag kände mig saknad och efterlängtad nån gång ibland.

Jag saknar dig pappa