Vara vänner – i en svekfull värld

…
Kokande huvud och misslyckad positivism
Det kokar i magen och huvudet,
funkar dåligt att få bort det med förströelser
och att göra nyttiga göromål…
.. f-n jag testade till och med något dramatiskt
och tänkte positivt, som vissa bekanta hävdar ska va bra !

Jag blev bara ännu mer förbannad av det, och fick
än mer ont i magen. Det gör jag inte om igen.

När vänner ljuger
Vad gör man när vänner ljugit för en i frågor
som i allra högsta grad involverar en själv, och man
tagit sig samman och låtit det gå, efter att ha markerat med ord.
Bara för att senare inse att lögnen varit större än det
som sagts, och att det varit fler lögner.
Vad gör man då ? Går vidare ? Skaffar nya vänner ?
Och sätter sin tillit till dem ?

Att upprepa misstag – galenskap ?
Är inte själva definitionen av galenskap är att göra samma sak igen
och igen och förvänta sig annat resultat ? Ska vi då lita
på folk på nytt ? Är vi då inte mer än måttligt galna ?
Mmm, fast o andra sidan hävdade geniet Einstein, som påstod detta,
att det var tågstationen som lämnade tåget, och inte tvärtom !!

En av många möjliga slutsatser
En av många möjliga slutsatser är att där det ges tillit,
kommer det med stor sannolikhet frodas svek. Så tänker iaf jag.
Och så känner iaf jag…nu.

Den av borgerligheten så älskade; äta-eller bli-uppäten-teorin
Alternativet, är dessvärre total isolering från människor.
Som att välja på pest och kolera. Jag har förstått att det kan förekomma
svek inom djurvärden oxå, så tillvida att man inte backar upp varann
när det behövs. Borgerlighetens älskade; starkast-överlever-värderingen.
Ja ute i naturen har djuren, och växterna olika strategier att överleva.
Det handlar ofta om samarbeten. Inom flocken men mellan olika arter.
Men djur och växter ljuger väl inte ?
Om man inte räknar kamouflage för att undvika bli uppäten
som en sorts lögn , ett slags bedrägeri. Fast alternativet att bli uppäten
är ju inte heller så lockande skulle jag tro.

Jag har längtat i hela mitt liv
Jag har längtat i hela mitt liv, att känna tilltro, velat känna
den. Kände den aldrig som barn. Vilket så klart påverkar
sitt beteende och mina förväntningar som vuxen, än hur mycket
jag bearbetar mina trauman, och lär mig om mina och andras gränser,
in mot sin egen själ, och gentemot andras integritet.
Det är bara på det viset, att vi som blivit konsekvent, och kontinuerligt
svikna under större delen av vår barndom, ser annorlunda på
tillit och svek, än de som växt upp i familjär trygghet. Sen får dekal-positivister
och ”fånga-dagen-entusiaster” säga vad de vill om detta.
De vet eg ingenting om saken. För de äro intensivt aktiverade puckon.

Men vad är svek då egentligen ?
Är det alldeles självklart och entydigt vad det innebär, och vem som sviker
och vem som blir sviken ? Och varför sviker man vänner , om man nu gör det?
Finns det någon försvarlig orsak till svek, så som egen svaghet, hämnd,
eller bara vanlig hederlig borgerlig och socialdemokratisk egoism ?