Världen omkring faller delvis ihop, och helt plötsligt….

…
…..och helt plötsligt är JAG, den enda trygga, fasta punkten i mitt liv,
och dessutom lite så för många andra som jag trott vara trygga,
rättfärdiga duktiga människor. Jag som har så mycket tårar bakom mig,
Jag som paradoxalt nog är så skör, så trasig, är samtidigt så stark, och så gedigen,
så äkta… faktiskt.

Jag som tidigare…
Jag som tidigt fick lära mig att jag inte var värd något, varken för mig själv, för andra eller för världen, är plötsligt väldigt värdefull, både för mig själv, och för många duktiga, rättfärdiga, arbetande, ”trygga” människor.
Plötsligt förstår folk att det är MIG de kunnat lita på, när det kommer
till att stå för vem jag är, vad jag gör.

Faller
Regeringen faller, föreningen faller, vännerna faller,
och mobbarna faller… men jag sticker fortfarande provocerande
upp mitt maskroshuvud, med rötter djupare än självupptagna profitörer,
egoister, materialister nånsin kan förstå. …plötsligt.
Djupa rötter jag bildat för att stå emot alla stormar.
Ytlig materialism, och pengajakt, ger inga djupa rötter,
Folk som bara ska ha mer, och bara värderar kapital och saker
får inga rötter alls, utan sveps med när Tsunamin kommer och
tar deras pengar, deras saker, då är de ingenting alls.

Halv Nelson
Regeringen faller faktiskt på eget grepp, hur man än försöker
bortförklara det. För att man inte visat den tillbörliga respekt till det parti
som är en del av regeringsunderlaget, vänsterpartiet. Stefan Löven
slog en halvnelson på sig själv och föll hårt ner i mattan, förvånad
över att han inte längre lyckades få V att lägga sig platt för borgerlig
ekonomisk segregationspolitik. Annie Lööf är ingen mittenpolitiker som
hon vill göra gällande. Hon är extremt mycket höger, på nästan alla
punkter utom just invandringsfrågan. Jag håller henne för direkt ansvarig för
regeringskrisen, och det är medvetet agerande från hennes sida.

Mitt hjärta fungerar inte så
Plötsligt är den hånfulle framgångsrike, företagaren i stan, som förut försökte knäcka
mig, mobba mig, plötsligt är han ett vrak, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Men jag känner ingen skadeglädje, för mitt hjärta fungerar inte så.
Men jag känner heller ingen medömkan längre. Jag bara konstaterar,
att allt inte alltid är som det ser ut, när människor allierar sig med de”starka”
”framgångsrika” rika, … jag bara konstaterar att jag är en mycket bättre
människa än vissa försökt göra gällande, och jag har äntligen förstått det själv.

Jag konstaterar
Jag konstaterar att det finns de som misstrott mig, baktalat mig
utan grund, vars bleka oärliga fasader nu faller, när
jag inte är så dålig ändå. ganska bra till och med. Jag ser till och med
att ytliga, och i min värld värdelösa egenskaper som skönhet,
vältränad kropp, attraktionskraft…. att många av de som
trodde sig ha allt, och såg ner på folk i sin ungdom, nu blivit mycket
äldre än mig, fast de är lika gamla, väger mycket, mycket mer,
och har t o m tappat sin falska glans av ”självförtroende”

Ödmjukhet
Men jag är på riktigt inte skadeglad mot dem, för mitt hjärta
förstår sig inte på hat och hämnd, och närs inte av det.
Jag bara konstaterar…. att ödmjukhet ibland kan vara en god idé.
Och att det gäller även för mig fortsättningsvis. Att inte bli för stor på mig.
Men att vara stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit,
utifrån vilka möjligheter jag gavs, och vilka hinder jag mött.
Jag står här fortfarande, jag går här fortfarande,
jag andas här fortfarande, och sticker upp mitt
provocerande maskroshuvud än en gång. Jag lever.

Inte en överreaktion ändå skulle det visa sig
Plötsligt blev det som jag sa i föreningen, Plötsligt blev det som jag varnade för,
när jag blev anklagad för att överreagera. Och när jag inte
längre agerade dörrmatta, så skingrades olyckskorparna och
undvek ansvar, och ingen blev kvar…. när jag annonserade
min departure. Men jag är inte skadeglad, jag är inte fördömande…
men jag är fortfarande delvis rätt så pissed off, på naivitet,
och grundlös ”positivism” som egentligen i slutändan bara var
det vanliga att undvika eget ansvar, men få ut så mycket som
möjligt för sig själva. Jag är fortfarande pissed. Naiv positivism,
som i slutändan, byggde på en eller någras engagemang
och uppoffringar.

Snällhet = elakhet … ibland
Och snällhet… snällhet är ett ord, som kan gömma
många synder, och mycket grymhet. Hur ofta hör vi inte
i brottssammanhang, som mord, förskingring,
stölder, rån you name it… att grannar och vänner inte alls
kunde tänka sig att den personen kunde gjort det den gjort.

Allas vän, försummar alltid vänner
Människor som vill vara vän med alla, undvika alla typer av konflikter
beskrivs ofta som ”snälla”. ”Ja men han/hon ville ju vara snäll”
Det är bara det att den typen av ryggradslöshet nästan alltid Drabbar en
tredje, fjärde och femte part. När nån lovar nåt åt flera håll, lovar tre eller
fyra personer sin tid eller sin hjälp… så kommer den snälle att svika
minst en person, troligtvis två till tre, för att hen
var så snäll att hen lovade allihopa. Den gifte mannen som är hårt hållen
av sin fru, så hårt hållen att hon manipulerar och styr honom
med skuldbeläggande kring barnen, att han försummar i princip alla
sina vänner, och i synnerhet sin bäste vän. han gör det för att ”han är så snäll”
Snällheten blir återigen elakhet mot en tredje part, och fjärde part.

Politik är inte tråkigt, om du tycker det, skiter du på ett vis i dina medmänniskor
Det återkommer till och med när det kommer till
politik, som vissa definierar som ”tråkigt”, att de inte är intresserade
av politik, eller som nu under ”regeringskrisen”,
att de tycker att de borde hålla sams, och förenas,
kompromissa, och att man ska respektera folks åsikter.
Men om man inte tar ställning mot marknadshyror tex, och som resultat
så blir några av dina vänner bostadslösa ???
Jag förstår inte hur man kan leva med att ha
röstat på partier som vill driva igenom den politik som sätter vissa
människor på bara backe… tom sina vänner…?
Och hur kan man undvika att ta ställning mot uttalandet:
”Män borde ha ett begränsat livsutrymme” ?

Nej politik är inte tråkigt. det är det minst dåliga alternativet
till diktatur. Och nånstans måste folk räta på ryggen och stå upp
för solidaritet och sina medmänniskor.

Till vilken grad är människor villiga att vända blicken
från vad som sker med svenska folkets goda vilja ?
Vart går gränsen kära medborgare, vänner och bekanta, för
vad man kan se sig själv i spegel över att aktivt eller passivt gått
med på, genom politisk röstande, eller politisk inaktivitet.

Ett ytterligare exempel på svenska folkets, och Europeiska folkets
allt större avsaknad av solidaritet och medmänsklighet, är frågan
om flyktingmottagningens vara eller inte vara. Jag har sett blicken i ögonen
på mina utrikes födda vänner, som fullkomligt vänder ut och in på sig själva,
för att passa in, bli en del av vårt samhälle. Arbetar minst 12 timmar om
dagen, som mer eller mindre kontinuerligt får stå ut med att höra
om svartsk***ar, n**rer, och diverse okvädningsord, PÅ SIN ARBETSPLATS,
där de dag efter dag servar svenskfödda. Jag har sett blicken av sorg
och ledsenhet i ögonen på dem.

Hur kunde vi bli sånna ??
Vad är vi för enar egentligen ?
Och vem i hela världen – kan man lita på ?

Men ändå …. här står jag än idag… här går jag, här andas jag, här lever jag.
Stark, modig, äkta….
Och ändå, är jag paradoxalt nog, fortfarande så skör, och så trasig,
men samtidigt så solid, så stark, så äkta … faktiskt…

… eller kanske just på grund av det.

Men just nu regnar det i mitt hjärta, lika mycket
som det gör utomhus.