…
Glittret i ögonen slocknar,
och ögonen berättar om sorgen som
inte förmås att klä i ord. Den om att
inte höra till, den om att inte vara önskad,
önskvärd. Bröstkorgen drar ihop sig och andetagen
glömmer av sig.
Klokheten jobbar för att trösta hjärtat, som är svårövertalat,
och egentligen bara vill ha bekräftelse, inte klokhet.
Bryr sig inte om förnuft eller sannolikhet. Förstår inga
ord som förklarar och är logiska. Vill bara
bara ha bekräftelse , tröst och det
som visst ska kallas för kärlek.
Suckar tungt, sträcker på ryggen, försöker
se stolt ut, försöker … försöker… försöker.
En dag…. en dag kommer hjärtat förstå,
men det är då inte klokheten som läkt
det öppna såret… det är kärleken, bekräftelsen,
omtanken.