Aprilkänslor

…
Söker orden för hur jag känner.
De kommer inte alltid lätt. Åtminstone
inte alltid orden för de äkta känslorna, nära
mitt innersta väsen, mitt sanna jag.

Mitt sanna jag ja… innerst inne.
Inunder alla skal, och försvarsmekanismer.
Den jag Tomas är, det jag känner, och det jag tänker.
Vad jag vill… vad jag egentligen vill.

Jag känner fuktade, sorgsna ögon, och
melankoliska hjärtslag. Sorg och saknad blandat
med tacksamhet och ödmjukhet. Jag saknar nästan inga saker,
och känner mig inte fattig, tvärtom faktiskt. Men jag saknar,
återkommande och utan möjlighet att ignorera det helt
familj, både en egen, och den jag hade vela haft som liten.
Det går aldrig över det där. Men jag kan leva med det,
och må bra vissa stunder.

Vad jag vill ja…. ?
Det är väl tokenkelt att veta vad man vill?
Nej det har inte varit det för mig. Jag har under större
delen inte vetat om att jag fått ha en egen vilja. Så
jag får jobba med det hela tiden, att söka i mitt inre vad jag vill,
i varje litet val, varje dag, och i de stora drömmarnas drömmar.
Kanske det mest grundläggande, nämnde jag ju redan här ovan.
Men jag tror inte det kan hända mig…. jag …..nä jag tror inte det
är möjligt.

Jag saknar några som försvunnit ur mitt liv.
Vissa har gått ur tiden, och vissa har sina liv
bortom mitt liv. Jag undrar om någon saknar mig?
Jag vet inte faktiskt. Det spelar väl ingen roll kanske ?

Det går inte att låtsas som jag inte påverkas av den milda
isolering även jag upplever till följd av Corona. Det känns
ensammare än förut på visst vis. Då satt ensamheten inombords
Nu är den rent utav fysisk, och social. Inga kramar på ett års tid.
Det påverkar nog mer än man vill erkänna.

Och jag är innerligt trött på världen och Sverige.
Jag är inte alls trött på livet, jag älskar livet. Men
jag blir utsliten av all egoism, all dårskap, all kortsiktighet,
allt hat. Och de människor som håller den skiten vid liv.
Trött och sliten.

Imorgon hotar de med sol, och några plusgrader.
Jag lär ska ut och hälsa solen, och våren.