Månad: april 2021

…
Våren
Våren är som alltid mycket tvehågsen,
och ångrar sig flera gånger, och när den väl bestämt sig
är det hux flux sommar. Våren blir liksom egentligen
aldrig av på nåt vis. Just nu är det 3 grader och sol.
Mina plant längtar ut, men … de ä hurvet ute.
Ja är rädd att de får frostskador och dör om jag
rastar dem.

Men nä.. jag delar inte det heller
I förrgår satt jag och gjorde ett eget arr på Adeles ”All I ask”
Funderade på att dela med mig till er läsare på Fejan, men
nä, jag tror jag skiter i att dela även det där. Men det blev
bra tycker jag. Åsa fick sig en liten video via messenger 🙂

Ockuperande myror
Igår gjorde jag storrensning på golfen, inför överförandet
av verksamheten till Sollefteå Kommun. två säckar oöppnade
jord, skulle kastas tänkte övriga, så jag tog rätt på dem. Tänkte att de
kunde ha’s till att omplantera mina tomater till näringsrik jord.
Nu var det bara det att jag upptäckte att en av dessa säckar hade redan ett
gäng myror utsett till sitt bo. De struntade i att säckarna var oöppnade,
och ockuperade ”bostaden”. Och nu vällde de ut över mitt ”stampade jordgolv.”
(Jordigt golv efter spilld jord vid plantering och omplantering)

Massmördare Lundin
Och jordigt, o skräpigt till en viss gräns har jag inga probläääm med att ha,
Men myror i lägenheten ??!! NEJ ! Nu uppstod nästa problem, med compact
living, och diverse saker upptagna från källarutrymmet till lägenheten.
Det var näst intill omöjligt att komma åt golvet. Allt var i vägen hela tiden.
Det tog mig hela eftermiddagen och kvällen att få bort myror och planteringsjord
från golvet. Och en idag ömmande ryggmuskel. Det blev ett smärre massmord
av myror. Det blev säkert 20 st som fick sätta livet till. Vi får hoppas att jag klarar mig
undan folkmordstribunal, och att myror inte är lika mycket värda som
kvinnor… f’låt människor menar jag. Jag höll nästan på att uttrycka att män
är nästan lika mycket värda som kvinnor där för en stund.
Så är det ju givetvis inte! Men det med myrorna torde inte vara nåt problem,
med tanke på hur vi människor behandlar naturen i övrigt.

Flera potentiella brott av mig , mot allehanda sorters ”lagar”
För övrigt, kanske det inte var det enda brottet jag eventuellt begick igår.
Eftersom det under det kapitalistiska paraplyet finns regleringar mot att ta
rätt på överflödigt materiel, som ej längre är önskvärt av ursprunglig ägare.
Ej heller sedan det hamnat på återvinningscentralen, är detta något
som är under lagens överseende. Kan hända att jag klarar mig även där, med tanke
ääpå att det bara gav mig besvär. Men att få någonting gratis,
om man inte är företagare eller politiker, ses inte alltid med blida ögon.
speciellt inte om man skulle ha förtjänat det, när man är lägre stående individ.

För det har jag kommit fram till att jag är
Och det har jag kommit fram till att jag är, en lägre stående individ.
Jag alltså inte i min syn på mig själv. jag till och med gillar mig själv,
vilket även det ka vara ett brott mot den svenska folkrättslagen. (Jantelagen).
Nä men som sjukskriven för min själ och mina depressioner, är jag icke önskvärd
av det kapitalistiska, ta-för-dig-samhället-på-sämre-lottades-bekostnad.
Bara där är det politiskt sett ca 90 % av Sveriges befolkning som röstar på partier
som tycker att jag är en lägre stående varelse.

Ja men mina partikamrater jallafall då ?
Puuuh, 10 % kvar då, i det parti jag röstar på, de borde ju kanske tycka att jag
är värd någonting? – Fast jag råkade bli född till man dessutom,
och enligt den rörelse som inte tycker att män är så bra människor,
är det även mitt fel att en klick män begår mord och våldsbrott mot kvinnor.
Förslag från en kvinnojourskvinna, har kommit att begränsa mitt livsutrymme,
som följd av att andra individer som troligtvis enkom har det gemensamt med mig
att de kan stå upp och kissa, begått våld på kvinnor i nära relationer.
Så jag börjar närma mig noll % av svenskarna som tycker att jag är något att
ha. Nationalisterna gillar inte heller mig av nån anledning.
Och myrorna lär jag väl inte heller stå högt i kurs hos,
efter gårdagens myr-mord.

0,0000001 % av Sveriges befolkning,
Nä men ungefär 0,0000001 % av Sveriges befolkning, tycker nog att
jag är värdefull iaf. För det är den approximativa siffra jag själv utgör
av Sveriges befolkning. Och jag gillar faktiskt mig !

Nu skulle jag kunna tänka mig att det finns en handfull människor
som skulle kunna tänka sig att protestera mot att jag enkom utmålar mig
själv som den enda som tycker om mig och respekterar mig. Sådana
som jag prompt väljer att kalla för vänner och bekanta.

Tacksam, men utrymme för begreppsförvirring
Mmm… ja det är jag väl då iofs tacksam för. Speciellt den biten med att tycka om.
För det kan man ju göra… tycka om mig asså, det är förståeligt.
Men det känns som det finns en stor skala med nyanser på ”tycka-om-et” och
”respekten”, och utrymme för en hel del begreppsförvirring. Det är nog lika samma med
ordet ”snäll” och ordet duktig, och orsakerna vi har för att klassificera våra vänner och
bekanta, med dessa inte helt odelat positiva ord. Att klassificera någon som ”snäll”
eller för den delen ”duktig”, kan många gånger vara ett sätt att
sätta upp brädet för att erhålla hjälp, slippa göra nåt själv eller till och med
utnyttja andra människor. ”Snälla” människor, ”duktiga” människor.

Och lika kan det vara med ”tycka om”, det kan många gånger vara villkorat,
att nån blir omtyckt, så länge den som tycker om har någon
personlig vinning av att den omtyckte gör på ett visst specifikt vis,
är på ett specifikt vis.

Respekt
Och till sist då givetvis ordet ”respekt”, vilket jag delvis nyss behandlat
i ett blogginlägg. (länk). Och synonymer.se ger dig dessa synonymer
till ordet respekt: aktning, vördnad, omtanke, hänsyn, högaktning,
prestige, anseende, uppskattning, erkännande, förtroende, myndighet,
fruktan, rädsla.

Ett av de viktigaste orden
För mig är det ett av de viktigaste orden i min vokabulär.
Det är själva grunden för mitt eget välmående, och min omgivnings
välmående, för landets befolknings välmående och till slut världens befolknings
och alla djur oh växters välmående, som vi alla är helt beroende av för egen
överlevnad, när allt kommer omkring.

För mitt eget välmående hur jag respekterar mina basala behov,
och lyssnar till dessa. Hur jag behandlar mig själv
tänker om mig själv, vad jag utsätter mig själv för jag sätter gränser
för hur folk får vara mot mig. Och där går även gränsen för hur jag ser på
vänskap i livet.

Grader av vänskap, grader av respekt
Det är förvisso ingen absolut gräns, där man från ena dagen är
en absolut fullvärdig vän, till att nästa dag inte vara vän alls, utifrån något
som kan ha sårat eller dylikt. Men det falnar, det ökar i vänskaps-grad allt
utifrån hur mycket ömsesidig respekt som finns mellan vänner.
Och det förutsätter en viss lyhördhet, och ett öppet språkbruk med frågor
om hur bägge parter uppfattar saker. Och iofs en viss samsyn i vissa
värderingar, men inte i allt.

Ibland … ja ibland bara finns det inget som är värt någonting
kvar. Och det gäller säkert kärleksrelationer också. Men om detta
kan jag bara spekulera, eftersom det långt ifrån är något
jag har god praktisk kunskap om hur ett bra förhållande fungerar.
En ålderdomlig novis helt enkelt. Men det är inte helt lätt alla gånger.
Man kan inte älska alla, men man kan visa alla en viss respekt, vissa mer.
Beroende på så klart, vad man får tillbaka, så man inte blir utnyttjad som
”snäll”, och ”duktig”, som ”alla tycker om”.

Ja men vad vill jag då ha sagt med allt detta ?
De vette tusan, you figure it out !

…
Ingen är skyldig mig någonting
Ingen är skyldig mig någonting, ingen
måste någonting när det kommer till vänskap.
Och jag har ingen rätt att förvänta mig någonting
eller kräva något av någon… utom respekt!
Om jag sen bygger upp förväntningar, alldeles oavsett
om jag eller någon annan anser att de är rimliga
eller orimliga, så är det jag som byggt upp förväntningar,
och det är upp till mig. Det är dock mänskligt att förvänta sig saker,
även om det inte nödvändigtvis alltid är så klokt.

Mer eller mindre ofrånkomligt
Och det kommer alltid i någon mån bli, så att man i sitt inre bygger
upp nån form av förväntningar på sin omgivning. Iaf ibland. Även om man inte
egentligen vill ha förväntningar på något eller någon. Eftersom
man då riskerar att bli besviken. Det är fullkomligt mänskligt.
Men en enda sak förväntar jag mig av min omgivning,
och det är visad respekt, … dvs om man vill bli respekterad tillbaka.


Och vad innebär det då att visa respekt?
Jag kan iaf berätta hur jag uppfattar innebörden av visad respekt,
och vad som inte är respektfullt beteende. Sen om det är nån absolut sanning
kan jag inte åberopa.

De finns de som menar på att man måste respektera andra människors
åsikter, både vad gäller värderingar och politik. Jag tycker
att det definitivt beror på.
Om tex en moderat inte tycker att jag ska ha råd att bo, utifrån min inkomst,
bara för att jag inte har ett arbete. Ska jag respektera den åsikten då ?
Så klart inte !

Så klart inte!
Om en feminist anser att jag som man, inte ska ha samma livsutrymme
som en kvinna, är det visad respekt från dem ? Så klart inte !
Om en feminist tycker att män över lag är skyldiga till
en minoritets illgärningar, är det att visa respekt ? Så klart inte”
Och om en nationalist anser att människor är olika värda
utifrån födelseland, religion eller språk, är det att visa respekt?
Så klart inte ! Ska jag då respektera dessa åsikter utan att ifrågasätta dem?
Så klart inte! Respekterar de människorna som tycker så MIG fullt ut?
.. nej jag tycker inte det.

Det finns stunder då ….
Det finns stunder då man måste stå upp för vem man är,
och vad man gå med på, vad man låter skyddas under sitt paraply,
och tom vad man går med på att utsätta sina vänner för.
För varje gång det sker att en vän inte vågar stå
upp för sin vän, försvinner något lite av äktheten i den vänskapen
och ibland går det inte att vinna tillbaka.

Ett godtagbart val är
Man kan givetvis även helt välja att inte visa mig respekt,
man kan välja att inte respektera mig av olika anledningar,
och det är helt okej, men de kommer givetvis inte,
få någon tillbaka. Ganska basic faktiskt.

Äkta
Äkta människor, med äkta känslor,
med äkta avsikter och oäkta skinn, med oäkta guld….
…det är mitt folk det. En kvinna med grått hår
och gummistövlar, utan massor av smink. Äkta.
En man som bara är, utan spänn, och utan
prestige, äkta! En ungdom som hälsar på mig
istället för att sterilt titta rätt ut i tomma intet,
och gå förbi…äkta! En person som står upp för sina vänner
och sina värderingar…äkta! En människa som
tar sig tid, som ger av sin tid, äkta!

Jag längtar efter det som är begriplig,
Jag längtar efter det äkta, det som är begriplig,
som har betydelse här och nu. Människor,
äkta människor. Jord, odling, växtlighet,
respekt för allt levande. När jag med mina händer
kupar jorden som jag använder för odling, då är livet
förståeligt, då är livet nära. Då är livet äkta … för mig.

Se människorna som anstränger sig för att vara kvar i ditt liv.
Se dem som står upp för dig, när andra inte vågar.
Se de som ser dig.

Jag är bedrövligt less på:
oäkta skönhet
oäkta känslor
oäkta varor
oäkta liv
oäkta tårar
oäkta värderingar,
och oäkta leenden

Jag ska villigt erkänna att jag initialt blir ledsen
och besviken, när människor jag tagit i försvar, människor
jag inkluderat, människor jag visat respekt, inte gör det mot mig.
Men konstaterar det, medan det gör ont. och konstaterar att äktheten
flagnat väsentligt och att inte nödvändigt abrupt avslutar bekantskap,
ej heller slutar hälsa, inte säger upp bekantskapen.
Men om respekten delvis eller helt försvinner gentemot mig
så försvinner den helt eller delvis mot dessa. Det ger sig självt till slut
Ganska Basic faktiskt.

Man skulle kunna uttrycka sig om det, som en odlingsvän uttrycker sig:
”Min fjärdedelsvän tycker … bla bla bla ” 🙂

…
Niga djupt
Man skulle kunna tänka sig att jag har det rätt så bra faktiskt,
i mitt liv. Jag har mat för dagen, och för närvarande upplever jag att
jag gör något meningsfullt, när jag skapar liv, genom växter, och vårdar
dem ömt på mitt ”jordbruk” (kolonilotter).
Man skulle kunna tänka sig att jag har det rätt så bra,
tillhörandes det priviligierade patriarkatet i Sverige,
vi som gör lite som vi vill, Tar löner från kvinnor, och slår dem och
våldtar dem om vi så vill. För såna är nämligen vi män. Det är bara att
acceptera, och niga djupt av vördnad inför den nya könsmaktsordningen,
och inse att vi män alltid är skyldiga och medskyldiga, alldeles oavsett vad
anklagelsen handlar om, eller om det ens finns någon uttalad anklagelse.
Har ingen betydning”! Vi är ändå skyldiga.

Jo men detta till trots
Jo men detta till trots, så undrar jag, om det är okej att jag går ner till mina
lotter och odlar lite? Ja under förutsättning att jag inte våldtar eller mördar någon
kvinna under de 100 meter jag går och bär på plant och diverse jordbruksredskap,
på väg ner till lotterna?
En kvinna vid namn Olga, föreslår nämligen:

”Begränsa mäns livsutrymme – för att skydda liv” (länk)

… till följd av att det rapporterats flera kvinnomord nu inom kort tid
i den nya könsmaktsordningens tabloider. Och att ”det måste till krafttag”.
Att skriva som jag nu gör är dessutom långt, långt över gränsen för
hur en man, eller åtminstone fd man får uttrycka sig, utan att dra på sig ilska
över att ha antytt att kvinnor inte har ensamrätt på offerrollen. Men jag kan ju
göra det, eftersom jag ändå tillhör det högavlönade patriarkatet och bär samma
skuldbörda som de män som våldtar kvinnor och mördar kvinnor.

Det är faktiskt mycket värre ju !
För ni förstår kvinnomord, det är långt värre moraliskt, än mord på en man
under Sveriges nya könsmaktsordning. Och sen känner jag ju starkt att jag som patriarkal
man borde dela med mig av mina 7000 kr i pension, till patriarkalt drabbade
kvinnor som Ebba Bush, Annie Lööf och Nyamko Sabuni. Jag bör kanske ej heller berätta
om de sexuella övergrepp jag drabbats av från kvinnor när jag var barn
och ung man, och absolut inte berätta om de 50-talet tafsningar från
kvinnor, eller alla de slag jag mottagit från kvinnor. Det ger nämligen helt fel
bild i generaliserandet av kvinnor och män. Så det berättar jag inte om.

Vi är skyldiga killar, det är bara att acceptera!
Mäns våld mot kvinnor skrivs det om dagligdags i tidningar, efter som det är så
mycket kvinnomord, och för att de är så mycket hemskare än mord på män.
Sen att män mördas i mycket större utsträckning än kvinnor, bör man inte yppa
under den nya könsmaktsordningen, för då mansplainar vi nämligen
och tar fokus från jämställdhetsfrågor, och det få vi inte göra killar!
Vi är män, och då är vi nämligen skyldiga, och till vad vi är skyldiga är faktiskt
inget vi ska lägga oss i, faktiskt.

Men ändå, hjälper det om…
Men jag skulle hemskt gärna vilja gå ner på mina lotter idag, och förbereda lite mer
för odlingssäsongen. Hjälper det då att jag inte slagit nån, varken kvinna eller man?
Hjälper det då att jag inte heller våldtagit ? Eller är mitt livsutrymme för stort
om jag går ner till mina lotter?

…
Att stoppa huvudet i getingbon…

…..jag minns inte hur många gånger jag gjort detta,
alltså bildligt talat, inte bokstavligen. Däremot har jag minns en gång
som mycket liten pojke provat på hur det känns att sitta
i en stack med pissmyror. Den känslan kan jag bara vagt minnas,
men jag föreställer mig att det kanske sved lika
mycket fysiskt som det skulle kunna göra själsligt att sticka
huvudet bildligt talat, i getingbon.

Vedertagen gruppmentalitet
Jag har nog alltid stått upp för mina värderingar, lite längre
än genomsnittssvensken, åtminstone vad gäller grupptänkande,
utfrysning, mobbmentalitet. Den nästan vedertagna svenska
modellen att anonymt, och i grupper på internet, och i viss mån
även i föreningsliv och på arbetsplatser, mobba och förnedra,
har aldrig riktigt slagit rot i mitt hjärta.

Och det ska jag ha tack för ! 🙂
Och det är det jag menar med att våga sticka huvudet in i getingboet.
Att kasta sig in i debatt, eller stå upp mot dumheter, mot en solid grupp
av folk som håller med förtryckaren och fördomarna till varje pris,
är något jag aldrig kunnat motstå. Och det ska jag ha tack för ! 🙂
Det ska ni vara glada för, att det finns sådana människor. På så sätt
slipper ni ta ställning mot förtyck, mobbing, rasism, köns-rasism, segregering
isär-dragning av samhället etc etc.

Slumrande lugnade rökridå
Senast igår/idag, var jag och rörde om i ett getingbo, genom att
ifrågasätta satir från Kent Wisti. Fram tills det att jag äntrade
”diskussionen”, så sov de ilskna getingarna, sött i slumrande lugnade
rökridå, som biodlare använder sig av för att lugna bin.


Jag skrev:
Skönt då att kvinnor gillar att bli utsatt för generaliseringar!
Ibland Wisti … ibland blir det inte riktigt rätt, inte ens som satir.
Enkelriktade tankar kan bli propaganda istället för humor/satir.

Och nu vaknade getingboet, och ett surr utan dess like. 🙂
Det jag lärt mig om getingar och bin, är att om man håller sig lugn
och låter bli att hetsa upp sig, så är getingar och bin oftast inte speciellt
farliga. Man skulle kunna säga lite utan gadd faktiskt.

Innan jag skrev, så var det ett myller av one-liners som hyllade satiren.
Och tyckte det var träffande. Det kan ju både ses som en känga mot
män, samt dubbeltydighet om generaliseringar. Men med tanke på att det
var en ritad gubbe som sa detta, samt att Kent Wisti lika ofta
ger kängor till manligheten, som till Svenska rasister, blir det lättare att tolka det som
den hyllande getingsvärmen gjorde, att män är lättkränkta varelser.
Generalisering och fördomar om män, däremot, är inte bara tillåtet
i denna typ av getingbon, det är lovvärt!

Ett genomgående tema för metoo och feminismen, är nämligen
den att det är mycket viktigt att lägga kollektiv skuld på män,
i synnerhet medelålders män, och i synnerhet ”vita” män. Eftersom
annars rimmar det illa med hållningen som feminister har
att vara mot generaliseringar och fördomar och rasism,
mot invandrare och invandring. Sverigedemokrater och feminister
är nämligen svurna fiender. Och ungefär lika dubbelmoraliska,
med liknande metoder.

Lite kall
Själv är jag den irriterande vite, medelålders
antirasistiska, antifeministiska mannen, som väcker slumrande
hålla-med-varann-getingsamhällen fulla med hat. Både feministiska,
borgerliga och rasistiska getingbon faktisk. Men som sagt
var de ganska gaddlösa, om man bara är lite kall.

De uppretade getingarnas vanligaste argument var:

Det näst vanligaste ”argumentet” var att iom att jag ifrågasatte
satiren, så ”förstod jag ingenting”, alt ”hade ingen humor.
eller att min kommentar bevisade att Wisti var ”spot on”, i sin satir.
Ja men det förstår ju jag oxå att i det läget kan man ju inte hugga, mot ett gäng
arga, sarkastiska gaddlösa bin, som tänker i svärm. Men det är
lugnt, jag låter getingarna surra ifrån sig en stund, tänka i svärm,
och attackera både mitt inlägg och sedermera mig som person.
Generalfelet jag gjorde var nämligen att ifrågasätta över huvud taget,
enligt getingarna. Så nu har svärmen och skratt-emojerna lugnat
sig en aning, och jag finner att bemöta dem med tacksamhet:

– Oj va mycket positiva reaktioner, tack allihopa.
Nu vet jag dessutom facit vad jag skulle har tyckt, och hur jag skulle ha
reagerat – TACK (och en glad puss-smiley)

(här kan ni förresten gå in och joina getingsvärmen om ni vill)

Visade gadden
Jag ironiserade således över att det bara fanns en enda rätt tolkning,
och att det blev protester, när man ifrågasätter den.
Jag behöver väl knappast säga att det inte landade bra i getingboet?
Men de flesta hånfulla getingarna tystnade nu, för att annars
hade de behövt argumentera och tänka själva. Men några aggressiva
”getingsoldater” höll upp garden, och ”visade gadden”.

Ja går inte in på varje svar o kommentar, men de finns ju på länken
om ni vill grotta i getingboet. Och där finns mer av mina detaljerade
argument.

Men var inte rädd för getingar,
de surrar mest bara skit!

…
Söker orden för hur jag känner.
De kommer inte alltid lätt. Åtminstone
inte alltid orden för de äkta känslorna, nära
mitt innersta väsen, mitt sanna jag.

Mitt sanna jag ja… innerst inne.
Inunder alla skal, och försvarsmekanismer.
Den jag Tomas är, det jag känner, och det jag tänker.
Vad jag vill… vad jag egentligen vill.

Jag känner fuktade, sorgsna ögon, och
melankoliska hjärtslag. Sorg och saknad blandat
med tacksamhet och ödmjukhet. Jag saknar nästan inga saker,
och känner mig inte fattig, tvärtom faktiskt. Men jag saknar,
återkommande och utan möjlighet att ignorera det helt
familj, både en egen, och den jag hade vela haft som liten.
Det går aldrig över det där. Men jag kan leva med det,
och må bra vissa stunder.

Vad jag vill ja…. ?
Det är väl tokenkelt att veta vad man vill?
Nej det har inte varit det för mig. Jag har under större
delen inte vetat om att jag fått ha en egen vilja. Så
jag får jobba med det hela tiden, att söka i mitt inre vad jag vill,
i varje litet val, varje dag, och i de stora drömmarnas drömmar.
Kanske det mest grundläggande, nämnde jag ju redan här ovan.
Men jag tror inte det kan hända mig…. jag …..nä jag tror inte det
är möjligt.

Jag saknar några som försvunnit ur mitt liv.
Vissa har gått ur tiden, och vissa har sina liv
bortom mitt liv. Jag undrar om någon saknar mig?
Jag vet inte faktiskt. Det spelar väl ingen roll kanske ?

Det går inte att låtsas som jag inte påverkas av den milda
isolering även jag upplever till följd av Corona. Det känns
ensammare än förut på visst vis. Då satt ensamheten inombords
Nu är den rent utav fysisk, och social. Inga kramar på ett års tid.
Det påverkar nog mer än man vill erkänna.

Och jag är innerligt trött på världen och Sverige.
Jag är inte alls trött på livet, jag älskar livet. Men
jag blir utsliten av all egoism, all dårskap, all kortsiktighet,
allt hat. Och de människor som håller den skiten vid liv.
Trött och sliten.

Imorgon hotar de med sol, och några plusgrader.
Jag lär ska ut och hälsa solen, och våren.