En strimma av ljus

…
Vart andetag, är en seger, för den döende.
Varje leende, ett mirakel för den som gett upp.
Varenda antydan till en strimma av ljus, en anledning att fortsätta
framåt i mörkret, med endast tron som vägledning.
Och till och med om vi tappat tron, och inte ser vart
vi måste gå, så går vi, fumlande ändå, steg för steg framåt,
och hoppas på hjälp, eller ren tur ska leda oss fram.

Alla kan läsa dessa ord, och vissa kanske tolka dem som positivt
tänkande. Var och en tolkar dem på olika vis, som vi tolkar allt
på olika vis, varje människa på denna jord. Men för oss maskrosor
är de orden upplevda, och realitet, vårt livselixir. De orden är långt, långt
mer än nånting ytligt positivt. De är en kamp, när det behövs. De är
tacksamhet, som alltid behövs, och mer än någonsin, och är
närmare till hands för maskrosor, än för plastväxter.

Man kan inte utrota maskrosor, våra rötter är för djupa,
vi kan överleva på lite, och ingenting, för att sedan blomstra åter.
Man kan inte utrota maskrosor, vår livsvilja är för stark. Även när
vi förlorat allt hopp, när solen har dolts för våra ögon och själar.

Men för oss maskrosor är ödmjukhet, en urkraft, som ger oss
förmågan att njuta av långt mindre än högmodiga och respektlösa
själar, lyckas med tusenfalt så mycket tillgångar och förmåner.
Och ur den aspekten, rikare än de ekonomiskt rika.
Pengar …. kanske när allt kommer omkring, är det enda den fattige har.
Ödmjukhet är ingen dygd, i sig, det är en gåva, som inte nödvändigtvis
gör dig till en bättre människa, men till en rikare människa,
en i sanning gladare människa, en något mänskligare människa.
Lika är det med tacksamhet för den delen.

Visst dör även enskilda maskrosor till slut. Inget och ingen
lever för evigt. Men vi har blivit kapade många gånger,
innan vi slutligen slutar. Och maskrosor,
kommer alltid, alltid att finnas, och vara till retelse för,
skörare, plastigare, giftigare, växter. Vi kallas ogräs,
för att vi inte lägger oss ner och dör på befallning. Vi kallas ogräs
för att vi inte växer där vi blir tillsagda att växa. Och ni
kan aldrig kunna utrota oss, för utan att förstå det, behöver ni oss.
Så det är tur…

Vart andetag, är en seger, för den döende.
Varje leende, ett mirakel för den som gett upp.
Varenda antydan till en strimma av ljus, en anledning att fortsätta
framåt i mörkret, med endast tron som vägledning.