…
Jag brukade älska julfilmer. Den sorten som innehöll
en viss sorts julmirakel. Mirakel som egentligen bara är vanlig
mänsklig värme, när människor förlorade i sorg, blir räddade till
samhörighet, barn som finner sina föräldrar, efter lång frånvaro.
Lika mycket avskyr jag massproducerade ”romantiska” julkomedier,
byggd på Amerikanska klichéer, med Hollywoodsnygga B-skådespelare.
Där allt går ut på att de snyggaste ska bli tillsammans i slutet, fast
de är så osams och omaka från början. Det finns hundratals av dem.
Och i år, till jul, tror jag att olika kanaler ingått kartell för att visa allihop.
Men det finns några pärlor bland alla kopior. Några som tom smälter ett
pansarhjärta som mitt. En trovärdig story, bra skådespelare,
och lite mindre av romantikfloskler… och skratt. Men sen tror jag det är nödvändigt
att man,. för min del, ska ”bli kär” i den kvinnliga huvudrollsinnehavaren,
eller åtminstone hennes bästa vän. För att kunna drömma sig in i den världen.
Och då är det en mix av rollkaraktären, och skådespelerska troligtvis.
Jag har några filmer som sagt var, som jag inte tröttnar på,
när jag behöver drömma mig bort från min romantiklösa tillvaro:
* Sömnlös i Seattle (Meg Ryan)
* It could happen to you (Bridget Fonda)
* Love Actually (Emma Thompson)
* Medan du sov (Sandra Bullock)
* Once Around
* Beauty and the Beast (Emma Watson)
* Fyra bröllop och en begravning ( Andie MacDowell )
* Up (Tecknad)
… som jag minns nu iaf
Nej jag har inte ett pansarhjärta när allt kommer omkring. Jag kan,
med risk att låta förmäten, var ett av de mjukaste medkännande hjärtan
som slår i en gammal gubbe. Fast med några lager pansar runt det sköra
medkännande hjärtat.
Kärleken ler inte mot mig. Jag är väl bara en av dem som
inte ska finna den. Och att påstå att jag accepterat detta,
är både väldigt sant, och en innerlig lögn. Jag kommer aldrig
sluta längta efter kärlek. Om jag någon gång säger att jag
accepterat ett liv utan kärlek, så, ljuger jag,
för att skydda mitt hjärta.
Ikväll såg jag ”Sömnlös i Seattle”, Meg Ryan och Tom Hanks, och den lilla
äktenskapsmäklande sonen, som ringer in till ett radioprogram,
och önskar att hans pappa ska hitta en ny fru. En Julönskan.
Filmen börjar med att de två står vid en begravning utomhus,
det är pojkens mamma, som dött, av nån sjukdom.
Och redan där i filmens första minut, är mitt hjärta fångat,
och pansaret tillfälligt brutet. Jag får väl erkänna att jag är svag
för Meg Ryan i kärlekskomedier. Och som hon har sitt hår här,
i denna filmen, är också onödigt vackert.
