Månad: november 2020

…
Tar ett steg tillbaka..
Begrundar….
Står still, sjunker .. sjunker igen,
Saknar… tänker …

Kämpar med luften…
Ner i mina lungor
Sträcker på mig, tar ett djupt..
Glömmer åter att andas… suckar

Jag kan inte minnas,
vilken höst det regnade så senast
Solen hinner knappt gå upp,
innan den sjunker.. sjunker igen.

Jag lever … det är gott,
för då kan det förändras, så
länge jag lever. Men varför ?
Oket tynger … samvetet tynger…
för den som vill förändra världen.

Just nu förändrar jag
genom ett steg tillbaka.
När de flesta lessnat på att ta hänsyn
När de flesta ska ha, och ska ha mer.
Jag stannar hemma… oftare.

Och jag saknar dansen, att virvla runt
med kvinna i min famn, till musik
som inte duger till nåt annat än dansa till.
Men för det är den bäst. Det är trist utan dans,
men ibland… ibland är livet trist.

Vi spelar inte just nu,
vi har tagit ett steg tillbaka, Att spela och sjunga,
är att leva. Nu lever jag lite mindre,
det är trist, men mitt förnuft och
mitt samvete regerar. Bara för att
andra beter sig dumt, betyder det inte
att jag har rätt att bete mig dumt.

Det blir lite ensamt…
Jag såg en bild på en fantastisk kullerstensgata
med gamla hus, och tänkte där skulle jag vilja gå,
det stället tycker jag om. Men ginge jag där ensam
skulle husväggarna tränga sig på mig,
och varje gränd blev hotfull. Just nu är det lite trist,
sjunker .. men jag lever, och då kan det bli bättre,
senare

Vore de inte bra, ju fler som överlevde,
Det är väl ändå viktigare, än att supa sig full på en krog?
Är det inte viktigare att din faster och mormor slipper
en plågsam död, än att du måste göra allt
precis som du alltid gjort det ? Är det inte ibland minst lika
viktigt med skyldigheter, som med rättigheter..
o ibland viktigare ?

Nej jag låser inte in mig.
Men jag minskar på riskfyllda situationer.
Och även om det kan vara svårt för många att förstå,
så gör jag det inte enkom för min skull.
Jag gör det för andra. Omtanke kan vara ett politiskt val också,
även om det kan vara svårt att förstå för många.

Dansband kan få klappa ihop.
Men deras musikalitet lär finnas kvar,
den dag dimman lättar, och det går att
andas igen. Och flygbolagens vinster kan inte, kan inte,
kan inte vara viktigare än din farmors, din systers,
din faders liv, eller åtminstone hälsa ?

…
Jag känner mig ibland som en främling
i en tidsresa i framtiden, fångad och utan möjlighet
att återvända till en tid jag förstod, en tid
som jag kände igen, där morgondagen hade hopp,
där kärlek var möjlig, i mina drömmar.

Det fanns en höger och en vänster, där vänstern stod för
minskade klyftor, och ett tryggt, välfärdssamhälle
för alla. Det fanns en familj, det fanns en sommar,
man förstod allt man visste om, men man visste inte om
speciellt mycket.

Nu är vänsterblocket ett minne blott. Och hälften av vänsterpartiets
väljare består av karriärister, som kallar sig feminister.
Vänsterblocket blev absurt nog upplöst av en fd svetsare, en metallbas,
som slogs för arbetarnas rättigheter. Nu har han anammat
en ren borgerlig politik, som gynnar de rika.
Jag känner mig ibland som en främling
i en tidsresa i framtiden, fångad och utan möjlighet
att återvända till en tid jag förstod, en tid
som jag kände igen, där morgondagen hade hopp,
där kärlek var möjlig, i mina drömmar.

Men mina rosenskimrande minnen från förr, är
inte sanna. Den tiden var på ett privat plan fullt
av livsförödande svek, från de som var de enda
jag hade att lita på. Sviter som jag ännu brottas med,
och kommer behöva hantera livet ut. Sviter som troligtvis
gjorde utsikter till en egen familj mycket, mycket små.
Och för vad och för vem lever jag då ?

Här sitter jag vid mitt nedslitna tangentbord, där minst
tio bokstäver inte längre går att tyda. Och jag har kommit så långt,
gjort ett sådant hjältemodigt arbete i att välja livet, trots att det
inneburit svårigheter som inte går att beskriva, på ett vis
som går att förstå för många. Här sitter jag och skriver ord
som ingen bryr sig om, och är naiv nog att hoppas på att göra skillnad,
i en värld där inte många själar bryr sig om någon, där allt för många
ryggrader har förvandlats till gelé.

Jag känner mig ibland som en främling, i min samtid. Vissa värderingar,
tankesätt och fel och rätt, om moral, och omtanke
tycks vara som bortblåsta. Skillnaden på Skådespelare, komiker, författare,
musiker från förr och nu, ger en bild av det moraliska förfallet.
Allt är hårdare nu, kallare, råare, mer hänsynslöst. Det finns inte
längre någon Tage Danielsson, Carl-Gustav Lindstedt,
Sonja Hedenbratt, Jerry Williams, Sven Wollter.

Jag känner mig ibland som en främling, i min samtid.

Vem ska nu ge mig hopp om framtiden, vilka idéer ska vi nu
klänga oss fast vid, när medmänsklighet, empati och jämlikhet
är döda som politiska ideér ?
Nu när även Sverige valt att ha ett politiskt system där vi har att välja
på extremt mycket höger eller ännu mer höger. Precis Som Amerikat,
vars alla dåliga egenskaper vi kopierar och anammar. Hur går det för
dem just nu ?

Är det så vi vill ha det ? Eller var kanske solidaritet och minskade klyftor
en bättre idé ? Men som ingen var villig att slåss för ?

Vem ska nu ge mig hopp om framtiden ?

…
Goda dofter

1. Nymalet kaffe
2. Nybakat bröd
3. Doften efter ett ösregn på sommaren, då solen kommer fram igen
4. Bensin
5. Ny-utblåst stearinljus
6. Efter att ha skurat golvet, gått hemifrån direkt, och sedan kommer hem
7. Gamla Ångermanländska trähus inomhus
8. Oparfymerad nybadad kvinna
9. Ny-öppnat uppslagsverk
10. Doften av Tång, från en skärgårdsbrygga

Hemska odörer

1. Oscar de la renta (damparfym)
2. Vuxenspyor
3. Surströmming
4. Lukten av egoism
5. Bokashi
6. Sjukhuslukt/steril lukt
7. Kokt kål
8. Storebrors ruttna fisar
9. Väja – i Ändan av Kramfors
10. Pubmiljö med rök och parfymer

…
länk

Om artikeln är låst, kommer här ett kort utdrag ur den:

”Du kan enkelt ta reda på skillnaden mellan vad som gäller regionalt eller rikstäckande genom att räkna hur många A-brunnar du trampar på under en genomsnittlig halvtimme. Är det över 1,2 så behöver du fortsätta att stanna hemma, är A-värdet över 1,2 behöver du hosta tre gånger i armvecket (men tänk på att inte armbågshälsa med samma arm).
Eftersom smittan sprids via vätska får du inte spotta över axeln, förutom om du har mask, vilket du inte ska ha.”
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vad skönt för omvärlden att Donald Trumps
livsfarliga cirkus, sprutar ur sig galenskaper och despotiska drömmar
i massor varje dag, så att alla andra galenskaper tycks normala.
Jag hinner inte skriva om en hundradel av dessa galenskaper,
och ändå framstår jag lätt som om jag inte skriver om annat,
samt målar fan på väggen i onödan. Vad säger det om omvärlden,
och vad säger det om de som tycker det om mig ?

Nåväl, ”kåseriet” skrivet av herr Augustin, må vara lite klurigt
skrivet, med stora mått ironi. Och visst är det så att humor är
som mest nödvändigt under de allvarligaste av stunder.
Men mer rätt än så, och mer erkännande får ej Augustin i sitt
dåligt synkade inlägg.

Humor, som bygger på att driva med någon, eller någonting,
fungerar dåligt, om den är riktad till en redan utsatt
person eller grupp. Då lutar det lätt över till mobbing,
skylla-ifrån-sig-ansvar, och ren dumhet.
Och om man dessutom svamlar i den grad
Augustin gör, och rör till det medvetet, alldeles för mycket
för att få effekt. ”Kåserier” av den här typen gillas ofta av människor
som gäääärna hakar på mobbingdrev, samt av människor utan
personligt ansvar (UPA)

Han driver här med hur korkade han tycker rekommendationerna
kring Coronaviruset är, och mena att de egentligen är smått omöjliga
att efterleva. Och gör därmed narr av Folkhälsomyndigheten,. vilket
har blivit något av bortskämde medelsvenssons favoritsysselsättning
under en av vår tids värsta pandemier. Att håna de som försöker
minska smittan. Intressant ! Att håna en av vår tids värsta pandemier,
vilken även tog ifrån oss mästaren Sven Wollter. En man som stod rakt upp
och stod emot de iskalla högervindarna. Ni kändisar vilka jag kommit att sakna
är inte många. Eftersom de flesta ytligt svischar förbi i skvallerpressen,
eller ägnar sin tid åt att roffa åt sig det man kan,
och hävda sig själva.

Men Wollter var en varm klippa, Jerry Williams var en ödmjuk
revolutionär, och Tage … Tage Danielsson, var vår tids samvete
och anständighet… och ingen av dem har kunnat ersättas.

Men apropå Pandemier och kåserier, är det inte ett fåtal som är
dumma i huvudet, och den dumheten tycks spridas snabbare än
coronaviruset. Grundproblemen är två saker:
brist på respekt för andra människor, och exempellös bortskämdhet,
hos en majoritet av den rikare delen av världen, vilken, tro det om ni vill,
vi faktiskt tillhör.

Det är faktiskt inte så jävla svårt. VISA RESPEKT!!!! Och avstå vissa saker
du inte måste göra just nu. Nä men det ”GÅÅÅÅÅR ju bara inte”
Vi måste ju få göra precis allt vi alltid gjort NUUUUU”!!
För annars skriver vi nedsättande kåserier och hånar Anders Tegnell.

…. Vid alla nerlusade sopprötter och Huggormars avföda !

Det är inte folkhälsomyndighetens rekommendationer det är fel på.
Det är vår tids avsaknad av vanlig jävla respekt för sin nästa !

…
Jag får ibland lite känslominnen från förr,
dofter, bilder, som fragment, som kommer och går,
utan att göra nåt större väsen av sig. Några har ett skimmer
av falsk nostalgi över sig, dvs minen som från
dagens ljus, ter sig bättre än de var.
Jag tänker att jag skulle vilja skriva en bok om dem,
om mina erfarenheter, men känner mig för splittrad för det,
och vet inte vilket tonläge jag vill ha på texten, varför jag ska skriva det,
eller vem som ska kunna tänkas vilja läsa den.

Jag är rädd att jag ska fastna för mycket i moll-bitarna i stycket,
i boken. Så har det nämligen blivit när jag försökt mig på att skriva musik,
den musikaliska biten. Textmässigt kan jag nog skriva både lättsamt,
själsligt och politiskt. Men det är även så att bloggformatet passat mig
bra för att jag efter ca tusen ord, är helt slut i pallet, och tom på ork,
precis som när jag läser böcker. Jag har ju faktiskt gjort 2 böcker
i fysiskt format, men baserat på blogginlägg. Kanske det är det bästa
formatet för mig.

Jag är ganska mycket en kortdistansare när det gäller allehanda egna
projekt faktiskt. När jag får idén, eller tanken vill jag helst ha börjat nyss,
utan förberedelser eller planering, och sedan hålla på tills det är färdigt.
Det finns tillfällen då det är en bra egenskap. men naturligtvis
också tillfällen då det inte fungerar alls, och det liksom inte blir
någonting av det.

Just nu är jag trött i tanken, och kan inte luta mig utan att somna.
Det är ju natt ute så…



….fast klockan bara är 17.21

Springer då och då på dansgudinnor, vardagen,
och får rent instinktivt lust att liksom bara gå fram
och grabba tag i dom och leende börja svänga runt till
klyschiga texter om kärlek, och dansbandsbas. Idag var det S på
Café Petter jag blev sugen att dansa med, men för trångt.
Igår var det A jag mötte på Lilla Caféet. Lite konstigt är det… att de
befinner sig i såna miljöer och inte på dansgolvet. En sak är säker,
dansstegen finns kvar i mig än hur länge uppehållet blir. Ja om jag inte blir
kroppsligen justerad då förståss.

Vänner frodas, vänner lider, vänner plågas, vänner älskar, vänner dör.
Bekanta likaså. En medelålders solstråle med rullator, lämnade nyligen in,
och saknas i min vardagsbild, alltid glad att se mig. Sollefteå är inte
riktigt detsamma utan dig. Vi var inte nära vänner, men bekanta, och ett
glatt inslag i Sollefteå. Far väl Anna.

En äldre man jag känner nära, är också illa däran,
och så slut att han inte orkar ha kontakt, fast viljan finns.
Men de små knopparna, som gror i vår värld, fyller den med liv och hopp.
Min väns son gjorde stor svart boll av pärlor, på pärlplatta,
och var jätteglad. Hans favoritfärg är svart. Jag älskar det.
Liten pojke kom och lånade skruvmejslar av mig, till sin pappa.
Tydligen gör de så här i huset. Föräldrarna kommer oftast inte själva,
utan skickar sina barn.

Det och en mängd andra saker har fått mig att känna mig uppgraderad
i livet. Jag inser att jag blivit äldre, och att jag har saker och kunskaper
som uppskattas av människor. Jag uppgraderar mig härmed helt
ödmjukt till kvarterets snälla farbror. Och även lite i vänskapskretsen.
Jag minns från Visättra i Flemingsberg, när vi var riktigt små.
Bodde en tant i vårt hus, som kallades snälla tanten, Hon gav kakor till oss barn.
Jag lånar ut skruvmejslar, och lagar punkteringar åt grannbarnen.

Och hjälper vänner med sommarstugor… så de så.
Förövrigt verkar det som en sten idag fallit från min bröst, ett ok från
mina axlar. Om något som kan tyckas tråkigt för andra, men bra för mig.
En tidsera är förbi för mig, och jag kan ägna mig åt sånt som gör mig glad.
Ingen äger mig.

Och jag har inga som helst ambitioner i livet,
och det gör mig tokglad ! Prova så får ni se.

…
Civiliserad – icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad; anständig.
Motsats: barbarisk, primitiv, ociviliserad, naturlig, lågtstående
Civilisation – ordnat samhällsskick, välordnat samhällsliv; kultur , bildning,
Motsats: natur, barbari,

Ord som Civiliserad, och civilisation uppfattar de flesta som positiva ord.
Från latinets civilis, ytterst från civis, ”medborgare”. Vi förknippar det
dock med att ha flyttat ut från naturen, in i städer, med ordnade boendeformer
och faciliteter. Vi förknippar ordet med icke-våld, och renlighet.
Men det är en illusion kära vän. Ingenting och inga har så som civiliserade människor
skövlat jorden och mördat människor.

Naturlig, och natur är motsatsord till civiliserad, och civilisation.
Det borde väl kanske skvallra om hur ”positiv” civilisationen är,
för människan, och jorden.

Clownen är sparkad, over there, men ha inga illusioner om
att hans tillvägagångssätt med lögner, hat och trash-talk
är på utdöende. Varken i Amerikat, eller hos Svearna.
Det är bara början, för det är civilisation, och civiliserat.
Medan det är barbariskt att vara naturlig och leva med naturen.
Låter det konstigt? Slå upp orden själva får ni se.

Jag lyssnade och tittade på Demokraternas vinnartal. Fyllda av
klyschor, tomma löften, och egentligen något av självgoda tacktal
på Oscarsgalan, av människor som egentligen
i vår tidsanda bara bryr sig om sig själva och sin karriär… faktiskt.
Vackra ord, ur en levande, stark vacker, intelligen kvinna, Kamala Harris,
strömmade till en entonigt jublande publik. Och Joe Biden
talade om sammanhållning, samarbete och vackra ting.
Men de är tomma ord.

Alternativet, var hundra resor värre.
En clown, en maktgalning, som ljuger, förnedrar och hotar nästan var
gång han öppnar munnen, om han inte glorifierar sig själv då förståss.
Clownen var/är en potentiell diktator.Så alternativet var inget alternativ.
Men det världen, och USA får, är egentligen samma politik,
minus de värsta avarterna av en maktfullkomlig sinnessjuk, despot.
Den galna kapitalismen lever vidare och frodas med Biden och Harris.
Clownen är sparkad, men cirkusen expanderar !

Se på Simon Reeves resa genom Amerika på Kunskapskanelen
eller SVT play. Om hemlösheten, ojämställdheten, misären,
drogerna, oviljan till ett välfärdssamhälle, från en absolut Majoritet
av Amerikas välgödda del av befolkningen. Och se därmed
vad Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson
drömmer om för samhälle, med förslag som marknadshyror, som
kommer att kraftigt öka risken för hemlöshet.

I USA tvingas vissa till 2 heltidsjobb
för att kunna bo, eller välja på att bo inne i
cementen på en järnvägsbro.Vill ni inte ? Nä okej,
jag kan inte tvingar er. Men om vi inför marknadshyror,
och låt oss säga en sån so jag inte får råd att bo i lägenhet.
Kommer ni då kolla upp vad marknadshyror innebär,
och vilka som förespråkar dem. Se gärna på Simon Reeves
resa genom Amerika, och de som jobbar livet ur sig på fruktodlingar
utan att ha medborgarskap, till närmast slavlöner. Och se vart
de sju borgerliga partierna i Sverige vill ta vägen politisk.

Nä bry er inte om mig, om jag blir bostadslös lagom till pensionsåldern,
Jag hittar väl nån gammal övergiven gisten stuga i skogen, och lever
olagligt därför att nån skogsmiljonär äger skogen och marken.
Om jag inte överdriver lite nu ? Kolla på Simon Reeves
resa genom Amerika, och läs de borgerligas politiska förslag
och svara själv på den frågan, eller kritiken till den
Men svara inte förrän du gjort det.

Ja men det HÄR var väl tråkigt, att skriva om sånt här.
Tänk positivt och fånga dagen, så ordnar det väl sig.

…
Stunder av lycka, drabbar mig ojämnt.
Lyckan brukar hälsa på ibland, och är en god vän till mig,
ett livselixir, en vandrare, en vagabond. Jag försöker aldrig
fånga min vän. Jag kräver aldrig att hon ska vara kvar.
Hon kommer ändå och går som hon vill.

Det är vad jag kan hoppas på, stunder av lycka.
Och jag vet att hon kommer, bara jag har tålamod,
och sköter om min själ och kropp något så när.
Stunder av lycka….

Jag har lätt att känna kärlek, jag har lätt att älska.
Jag känner ofta empati. Jag känner empati genom min
ständigt underliggande smärta och sorg. Genom mitt hjärta.
Och mina vänner, tårarna, mina kära vänner tårarna.
Jag älskar men kan inte bli älskad… inte som det verkar som andra underbara
icke-perfekta vardagsförhållanden, man och kvinna emellan.

Jag älskar med min empati, och mitt sinne för det osynligt vackra,
Jag ser skönhet i allt… eller det mesta. Det är min begåvning
och min förbannelse, att betrakta kärlek, skönhet …
… att betrakta …… livet.

Min lyckligaste och stoltaste stund den här veckan,
var igår över en kopp kaffe, ett möte, en akt av respekt,
en akt av kärlek, till en som behövde det. Och jag var den som fick ge.
Innan det har jag gett mera grönkål, vilket gör mig glad ända in i själen,
Jag har fått beröm för mitt bloggande, mina ord, mina texter,
vilket gör mig väldigt stolt och, känner mig lite behövd.

Men min lyckligaste stund var när jag fick stå upp för en liten en,
på väg in i en inte alltid så snäll vuxenvärld. När vuxna på vårdslöst vis,
kanske omedvetet, gjorde ned henne med ord. Och jämförde orättvist.
Jag känner de vuxna, och respekterar och tycker om dem.
Men det här var inte bra…. och jag stod upp för den lilla,
med oskyldiga, oskuldsfulla, förväntansfulla ögon,
som ber och tigger om respekt, kärlek, och bekräftelse.
Ja lät henne veta att hon är bra, och jag sa det inför de vuxna.
Ingen konfrontation, inget ställningstagande emot,
bara för…. för den lilla. Min lyckligaste stund den här veckan.

Sådana stunder ger livet mening.

Ja hoppas, och jag vet att mina ord, ska finnas med henne,
när hon är på ett mörkt ställe i livet. För så har liknande ord gjort för mig
när mörkret varit för stort för att hitta fram i. När oket har varit
för tungt att bära.

Jag är den tronlöse kungen av ingenting alls,
som längtar, och aldrig slutar längta, efter det han inte
mäktar med. Men jag får då och då besök av lyckan.
Här är hon alltid välkommen.

…
”Man kan ändå ingenting göra åt det”

Jag har hört uppgivenheten från mina vänners
tystnande röster, under så många år. Och rösterna
har blivit allt svagare. Och min frustration över detta allt större.
Jag har sett dem böja sina huvuden och acceptera demokratins
och människans långsamma undergång, med orden:
”Man kan ändå ingenting göra åt det” ... säger ni ?!
Eller vill inte göra något åt det?

Allt fler ansluter till mörkare krafter, inte i tusental,
utan i miljoner. Att ge likvärdig sjukvård till alla, betraktas
som vänsterextremism av denna växande, demokratiföraktande
skara. Att stå upp och protestera mot att människor mördas av ordningsmakten
för sin hudfärgs skull., kallas ogenerat för ”vänsterextremism”.
Ordningsmakten som skapades för att skydda alla medborgare.
Och mina godhjärtade vänner säger till mig att:
”Man kan ändå ingenting göra åt det”

Tänker vi återigen låta tågen rulla iväg fullpackade med män,
kvinnor och barn, in i dimman, för att ”duschas” i gas och låtsas vara
ovetande efter några år av människoslakt ? Det sker i Trumps USA,
Det sker igen i Europa, det sker i Sverige. Samma Fascistiska krafter
tar makten i land efter land… och mina vänner säger till mig:
”Man kan ändå ingenting göra åt det”

När de tagit makten, mina vänner, är det redan för sent.
Då kommer de inte vilja släppa den igen. Likt Donald Trump.
Vare sig han lyckas eller inte detta val.Har han gjort klart sitt
förakt för demokratin, och yttrandefrihet. Och han har 100.000.000
väljare bakom sig, vare sig han vinner eller inte. HUNDRA MILJONER.
Och det ät bara i USA. Han vinner beundrare även i Sverige. Vänner
och bekanta till mig hyllar mannen ned diktator-ambitioner.
Och ni säger mig att man ändå inte kan göra någonting åt det ?
Ni säger mig att jag grubblar för mycket ? Att jag ska tänka positivt ?
Och ni tar inte ställning … ens i ord eller medhåll !?

Sömnaktigt, fortsätter vi vår Zombiegång, de levande döda,
i rosa bubblor av naivitet, och egenintressen
för ökad ekonomisk rikedom. Medan stöveltrampen åter börjar
eka i Europa, USA, de sista utposterna av demokratin.
aldrig mer, sa de som överlevde 2a världskriget. Och nu
är vi där igen. Kriget kommer se annorlunda ut, kriget
bedrivs redan nu på internet, med hat och desinformation.
Och vi …. ni … säger ingenting !?

Var går gränsen för vad vi accepterar ?
Folk dör idag i våran del av världen,
för fascisternas hat…. och ju större klyftorna görs av
våra borgerliga Svenska partier, Socialdemokraterna, moderaterna,
Centern, Liberalerna, Kristdemokraterna och miljöpartiet …
desto snabbare går det högerextremismens väg…

Kan man inte göra någonting ?
Kan man inte ens stå upp för sin åsikt,
om man inte tycker att vård för alla är ”vänsterextremism”
Kan man inte ens stå upp för humanism ?

”Man kan ändå ingenting göra åt det” ???

…
Jag var inte snäll …mot mig ..idag.
Det var inte första gången, och hur
gärna jag än vill ändra det…. så finns det en risk att
det händer igen… att jag gör det igen. Jag har flera sätt
att skada mig själv, repetera det jag blivit fel lärd, att tro
om mig själv. Att tro att jag ingenting var värd. Det var inte
jag som höll i tatueringsnålarna. Det var inte mitt fel.
Men det blev tatuerat långt in i själen, ända in i benmärgen
under en halv livstid,
… och tar längre än en halv livstid att förändra.

Jag blev aldrig riktigt välkomnad
in i den här världen. Jag kände mig aldrig
riktigt välkommen. Jag fick ingen given plats i den.
Och nu när tiden har färre timmar, dagar, månader och år kvar,
måste jag kämpa för varje litet utrymme jag kan ta min plats,
i livet. För varje lite stund jag kan göra det.
Och att skriva det jag nu skriver, är ett av många, många sätt
att göra det.

Men med tanke på hur jag präglades, till att
avsky mig själv, har jag ändå gjort ett bra jobb.
Ett riktigt bra jobb. Det är svårt att utplåna en del av sig
själv, som var det enda du visste. Det kan upplevas som
att utplåna sig själv, om jag inte fyller det med något annat.
Men det är i själva verket tvärtom…. att om jag gör mig av
med den självbilden, som präglade mig från mina första
år, det är då … det är då … det är då jag finns.

Ibland har jag mått så dåligt att jag kräkts, utan att det haft
med magsjuka eller influensa att göra. Oftast efter att jag
gjort mig själv illa… själsligen… i mina tankar. Det händer fortfarande,
fast inte lika ofta.

De har hur som helst fel… de som tror sig veta. De som tror
att de vet nåt om mig. De som tror sig veta att det bara är att
lämna det bakom sig, och gå vidare. Jag vet det nu, de vet ingenting,
annat än hur de lever sina liv, utifrån sina förutsättningar.
Och likt mig gör illa sig själv, utan att förstå det, och likt mig
talar om hur andra ska göra för att bli fri. För det
är lättare … det är lättare ……än att se sig själv.

Det är lättare, än att se den förlust jag inte vill
se, tänka på, acceptera. Och för mig var det, är det
att jag inte var välkommen till det här livet, att jag
inte var önskad. Och det har länge varit utgångspunkten för mig
i varje given situation, i varje nytt möte i livet, att jag inte varit välkommen,
att jag inte varit önskad. Och det har varit mycket svårt att övertyga mig
om motsatsen.

Att be oss som fick den starten,
att glömma det, är som att be en förälder som förlorar
sitt barn, att glömma barnet …
Det är omöjligt, det är fel att glömma, och det är inte
bra att glömma. Och det får en absolut inte att komma vidare.
endast om man kan bära det med sig, lära sig acceptera,
lära sig hantera det… kan man klara av det. Endast då.
Jag vet inte mycket… men det vet jag.

Låtsas inte förstå, om du inte förstår.
Men försök att förstå, om du tycker jag är bra. Och om du ändå
inte förstår, vilket är helt förståeligt, erkänn det. Det är ok.
Det mesta i livet förstår vi inte, och de flesta av människor
vet vi väldigt lite om egentligen. Om oss själva till och med.
Så det är ok om du inte förstår.

Jag finns fortfarande. Ibland känner jag glädje,
och att jag är uppskattad som jag är. Den är inte
jättegammal. Det är jag som skapat det.

Ett annat sätt att ge mig själv plats i livet, är att
repetera, repetera, och åter repetera hur bra jag är.
Jag gör det medvetet med övertygelse, även när
jag inte tror på det…. tills jag tror på det.
Jag gör det med glimt i ögat, och jag gör det på fullt allvar.
Jag gör det tills jag tror på det, även om det blir först nästa liv.

Till sist ett underbart citat, som värker i mitt hjärta av
längtan, och av saknad, för att aldrig fått uppleva det.
Från filmen ”Skönheten i allt” När han blev far, och var jätterädd
och osäker, tills han fick sin dotter i sina armar:

’It wasn’t that I felt love, it was that I felt like I had become love’.