Midnatt råder, det är tyst i husen

…
Lyckan ler mot mig, när jag sent på natten
mot den 1a december, tar på mig min
vinterskrud, med handskar och mössa, på topp,
för att få lite luft innan det är dags att ”titta in i huvvet”,
som min kära moster alltid sa, om att sova.

Lyckan ler, för att tysta, lätta flingor av pudersnö faller
ljudlöst till marken, via lampskenet från gatlyktorna.
Och det känns som det vore självaste julafton.
Inga bilar, inga fotgängare förutom en kvinna som stannar
på gågatan och fotograferar. Annars tyst, tyst, tyst…
..underbart tysta snöflingor. Som vore det magi.


Jag blir verkligen lycklig av snöfall och snövita gator
utan salt och sand. Det får man i en stad nu för tiden endast
uppleva på sena natten, innan bilar, grusning och saltning
tar bort magin…

Jag ler stort… jag kan inte torka bort flinet från mina
läppar. allt blir över en stund vackrare, som
ett julkort från en liten, liten stad. Där alla sover stilla,
och inväntar morgondagen, inväntar julaftonen.
I ett skyltfönster ser jag ”Merry Cristmas”.


Det är mer jul, i denna tysta vinternatt, i en småstad,
än någonsin några hysteriska julfilmer eller julklappsjakt
kan åstadkomma. Mer jul i denna miljö och snöfall,
än i det som folk kallar julgemenskap och låtsad fred på
jorden. Det var julafton ikväll… för mig.

Förvisso är jag utan tvivel, Tomas tvivlaren, tillika en sällskapssjuk
ensamvarg. Så den moderna Julen är inte jul. Det
är hets, utanförskap, och framförallt ett kommersiellt jippo,
som har precis ingenting med julens ursprung att göra.

Ja suger i mig, och sparar i mitt minne
bilderna som fastnar på min näthinna, och klistrar
ett stort leende i mitt ansikte, som inte ens försvinner
när jag kommit hem och klätt av mig ytterkläderna.
Värmeljusen brinner i vikingaljusstaken, och i lyktan,
ovanför köksbordet. God jul allihopa, nu har min jul varit,
och jag bokar tvättstugan den 24e december.