Lyckosorg

…
Ibland fuktas mina ögon, och hjärtat krampar,
i nån slags lyckosorg. Jag kan nog inte beskriva det på annat vis.
Jag vet att det låter motsägelsefullt, men jag tror
det finns tillfällen som kan vara så för de flesta. Men kanske speciellt
alla vi som har stor hjärtesorg i ryggsäcken, livslång saknad.

Det är situationer i livet, då jag är betraktaren, och ser något vackert,
kärleksfullt, vardagligt, som de flesta kanske inte ens reflekterar över.
Jag ser barnet som går efter mamman eller pappan, vilken riktning
de än går, och föräldern tycks inte förstå vilken skatt de har.

Telefonsamtalet hem, när man i glädjerus berättar
att man uppnått något bra, eller upplevt något roligt, och en röst
en levande glad röst gläds med dig, och tonfallet säger att
”jag är din själsfrände”.

Tanken att en middag står på bordet när du
kommer hem, utan att du bett om det. Och framförallt
att den serveras med ett leende, en självklarhet och
omtanke utan förevändningar…. bara för att man vill,
bara för att man älskar…. respekterar, tycker om
det allt annat än perfekta människa som är jag.

Stunder som dessa, när jag är betraktaren, får mitt
hjärta att le och gråta på samma gång. Och det kommer inte
bli så för mig. Jag får leva med det, och dö med det. Jag
får lov att acceptera det, men jag behöver inte gilla läget.
Jag behöver inte låtsas…. för det gör mig lyckosorgsen
ibland, när jag är åskådare för livets små okrönta, kärleksfulla,
vardagliga glädjeämnen.