Underbara speglar och en alldeles galen värld

…
Energi och speglar

Jag funderat kring hur vi människor ofta bär med oss en
alldeles egen energi. Men hur vi även är speglar av vår omgivning,
av våra vänner…. hur energier smittar, på gott och ont.
Och beroende på den egna integriteten, harmonin, så varierar det
hur mycket vi påverkas och påverkar andra i speglingen.

Den eftertraktade kurtisören

Har inte ni, liksom jag uppfattat att aldrig är man så uppvaktad
av kvinnor, som när man är nykär, och förälskad, och därmed redan
är med en kvinna ? Just den situationen är delvis pga spegling,
men även lite mindre smickrande, dessvärre även Ha-begär,
vilket har ingenting med kärlek att göra. Men när det tar slut, och man
förmodligen ser ut som man sålt smöret och tappat pengarna,
så är all uppvaktning som bortblåst. Just nu konstaterar jag bara detta
utan någon som helst bitterhet. Det är så för de flesta tror jag.

Ett av de farligaste drogerna, är osjälviskhet

För egen del, kan jag ibland, till slut hamna i energi-dränage, bli helt tom
på osjälvisk kärlek att ge, och alldeles urlakad inuti. Det är inge bra för mig.
Jag måste hitta en balans, med lagom gubbig bitterhet 😉 kvar, till
jämvikt mot min gränslösa givande. Problemet är att gränslös osjälviskhet är ett
mycket farligt knark, då det får en att må bra…. men dränerar hjärtat
till slut, när det, eftersom det är gränslöst, inte bara tilldelas kärleksfulla fina
människor, utan även slösas på parasiter och Jag-vill-ha-människor.

Utslätade ansiktsrynkor

Men vi speglas delvis i andra människor ändå. För visst ä det väl så att
våra ögon glittrar till, och ansiktsrynkorna slätas ut, när vi
överraskande möts av vänligt bemötande och glittriga snälla
ögon med avväpnande leende ? Den här typen av kärlek, som inte
måste vara bunden inom ett parförhållande, är dessutom
oerhört smittsam, och kan i värsta fall skapa en epidemi
av osjälviskhet och vänlighet. se upp surgubbar o surkärringar !

Fräls mig ifrån godo

Så klart är själar som är in i benmärgen, evigt svultna på
kärlek från barndom, känsligare för underbara människor.
Såna som bara helt fräckt, tycks gå omkring och är underbara,
utan att förstå det själva, eller ens anstränga sig för det…
bara går omkring och är underbara. ”OFÖRSKÄMT, och fräls mig ifrån godo!! ”
säger surgubben i mig…. Men naturligtvis smälter det svultna
barn-hjärtat inombords. Det är inte lätt att ha ett svultet barn-hjärta
och en sur gubbhjärna ska jag säga er! 🙂

Samla ihop dig människa !!!!

Jag har nyligt stött på en sån där oförskämt, underbar människa.
Hon jobbar på affär, och har en alldeles smittsam harmonisk
glittrande, kärleksfull energi. Jag har betraktat henne lite, även hur
hon bemöter andra kunder än mig, och mitt hjärta har svårt att värja sig,
och min hjärna är imponerad. Aleeert, Aleeeert FARA, VAAAARNING!!!!
”Samla ihop dig människa” säger jag till mig själv. 🙂

Orättvist för alla inblandade

Här får jag se upp för mitt nedärvda, svart-eller-vitt-tänkande, som
i kombination med utsvultenhet på barndomskärlek, sätter människor
på piedestal, när de går omkring och är oförskämt underbara.
Givetvis är ingen så änglalika…. i sin helhet. Och det är inte bara orättvist
mot dessa underbara människor, att kunna leva upp till det.
Det är orättvist mot mig själv också. Eftersom det per automatik
placerar mig låååångt under denna, iom att jag placerar henne långt
över mig. Så surgubben i mig kliver in och räddar mig.
Men lite underbar är hon ändå 😉 Och lite oförskämt är det 🙂
Framåt surgubbar och surkärringar!!!!!

Jag ämnade, i detta inlägg, skriva om en alldeles galen
värld oxå …. men det blev energidränage …
och det här var tillräckligt galet skulle jag tro