Är det din morot ?

…
Jag tänker på livet… mitt liv..

Även om jag gärna lever länge än, så förstår
jag människor av ålder som säger att ”det får räcka nu”
Det var en otänkbar tanke förut.

Jag känner mig inte ensam. Jag trivs mer och mer med mig själv.
Men jag saknar något… något som gör mig ledsen och vemodig
ibland. Något som finns inuti mig hela tiden, men som jag låter
kännas vid nån gång då och då. Så som man ska göra.
Jag saknar mindre och mindre den familj jag ville ha som liten,
en mor och en far som fanns för mig.
Och mer och mer en familj som stor, där jag var fadern som fanns
för mina barn. Jag tror det är omöjligt … jag tror jag är för trasig,
jag tror att så fort man finner någon, ska den göra om en för
sina egna syften. Jag litar på många människor i mitt liv med
det mesta… men jag litar inte på någon, med mitt hjärta.

Jag har mycket att vara tacksam för, och är tacksam för mycket.
Jag längtar inte efter rikedom, saker och förmögenhet. Jag hittar ständigt
nya sätt att göra det mesta av det jag har, och faktiskt kan få.
Och det… det är min rikedom.

Min fattigdom, så som jag känner det, är avsaknaden av egna barn,
av en kvinna som var mina barns mor. Att få ägna mina timmar åt
att ösa kärlek, se på dem med kärleksfull blick, och vara stolt när de
cyklar sina första cykeltramp. Att få vara jobbig tjatig förälder, och
tvätta såret på skrubbat knä, och trösta när de små hjärtan
blivit sårade. Det är er rikedom… kära vänner som är föräldrar.
Och om ni för en sekund tar den rikedomen för given, så föreställ
er på riktigt hur det skulle vara utan…

Solen är på väg ned, och en krusig älv-yta skimrar kärleksfullt
och harmoniskt, medan barnen utanför leker och skrattar sent
in på kvällen. Det är lika vackert som fågelsång mellan hägg och syren.
Jag fick se en annan form av mirakel i början av juni, då mina första frön grott
och tittat upp. Och nu växer det och frodas i landet, nästan overkligt.
Husvagnar står tätt på Campingen, en kanot paddlar förbi.
Pizzeria-ägarens lilla docksöta dotter cyklar så stolt förbi, med pappa
och mamma tätt bakom. Och jag skiner upp i ansiktet och säger, vad
duktig du är.. va duktig du är som cyklar. Och flickan blir så stolt att ändan
nästan lättar från cykelsadeln.

Jag har nästan blivit helt bra i höger hand, men vissa rörelser är ännu
omöjliga, så som att vrida på en vattenkran, snyta sig med höger hand.
Eller som jag upptäckte nu idag: sträcka gummiringen runt nyinköpt
liten glasburk.

– Är det din morot ?
Frågade den lilla flickan med afrikanska föräldrar, som jag skrev
om tidigare, som inte kunde förstå konceptet av att jag odlat själv.
Fast det var en rabarber jag bar på…inte en morot.

Jag har luckrat upp jorden på mina lotter, då vi väntar regn, mycket regn,
om man ska tro meteorologerna. Och då vill jag att jorden ska kunna ta
emot regnet, utan att det blir bassäng av mina lotter. Jag är sugen
på att börja ta lite av svartvinbären. Och längtar till blåbärs- och lingonskogen.
Får inte glömma att spana efter hallon heller. Osså börjar ärterna närma
sig skörd. Hmm hur länge innan potatisen blivit stor nog under sina
gröna blastar? När ska första blomkålshuvudena blygt titta fram mellan de
enorma bladen, och broccolin ??

Jag tänker på livet… mitt liv.. och det kunde varit
betydligt mycket sämre. … men…
Tänk om jag haft en sån där liten, som inte visste hur..
…. en morot ser ut !?