Han lever i dig….

…
Han lever i mig, han lever i dig – Jag lever i er, i dem….

Kompis Ewis, delade musikvideo, som med musik satte
igång ett redan gryende blogginlägg.
https://www.youtube.com/watch?v=FNSjgay9GYA

Har mer med vad jag erövrat att göra, än vad jag förlorat

En efter en vandrar de till de sälla jaktmarkerna, mina matriarker
och patriarker, än hur stora och små de varit i livet.
Jag borde kanske känna mig mer och mer ensam… och visst saknar jag dem,
stundvis, men känner mig mindre och mindre ensam. Men det har mer att
göra med vad jag vunnit, fortsatt in mitt liv, än vad jag förlorat. Det har mer
att göra med vad jag erövrat…. under livet… Krisen är all förändrings
bästa jordmån ! Utan mina kriser hade jag aldrig förändrats,
aldrig växt !

Nästan all gödning luktar bedrövligt, men jämarns vad det växer ur
det – som en lite jordbruksmetafor för kris och att växa.

Han lever i dig

”Han lever i mig” (He lives in you – Lejonkungen) Är en fantastisk sång
och i filmen berör den döden, och vad som händer efter livet. Berör våra
känslor kring förlusten av en när kär. Berör tankar och känslor om det
förgängliga i att allting som lever, en gång ska dö. Men det trösterika
i att de lever vidare genom oss, och sedan att vi lever vidare genom nästa
generation. För jag förstår nu att kroppen dör, men allt vi gjort och sagt,
har fastnat någonstans, hos någon, vare sig du har biologiska barn eller inte.
Oh allt jag lärt och hört och levt igenom, av mina matriarker och patriarker
lever nu genom mig.

Räddande änglar och små ynkliga rädda människor, i samma kroppar

Alla är vi någon gång någons räddande ängel i dess allra vackraste
uppenbarelse. Alla är vi nån gång små, sårbara och ynkliga, otillräckliga.
Vi är änglar när vi behöver vara det, och oftast utan att förstå
det när det sker. Men de som vi är änglar för förstår det, för resten av sina liv.
De som varit tillfälliga änglar (för det är det vi är) … för mig,
glömmer jag aldrig, aldrig, aldrig.

Så det bekymrar jag mig inte längre över

Så jag bekymrar mig inte över att inte få föra mitt arv vidare, över att
jag skulle varit betydelselös inför framtiden, inte få leva vidare genom
egna barn. För jag kommer leva vidare genom mina handlingar, mina ord,
och varje människa jag berört. Så och kommer du !
Varje varmt leende du gett till en främling eller vän, föder livskraft, föder liv,
kommer att eka för evigt, kommer leva för evigt, i sin egen energi.
Sådan är kärlek i sin renaste form, sådant är liv. Kärleken
och livet lever vidare, när människors jorde-tid är slut.

Så jag oroar mig inte över att mitt liv, när det en gång tar slut
skulle varit förgäves. Att jag inte skulle föra något vidare, enkom för
att jag inte har några egna biologiska barn. They live in me.…
they live in you – don’t worry !
Men för det kommer jag för evig sakna egna barn,
och en egen familj, både den jag skulle haft, och den jag kunde haft.
Det är parallellt, det motsäger inte nödvändigtvis varann.

Vill du bli respekterad av din avbild så får du….

”Hedra din moder och fader” Är ett a de budord jag, Tomas tvivlaren,
har haft svårast att förstå av budorden. Annars handlar de ganska mycket
om sunt förnuft om hur man beter sig. Jag bortsett från ”Du skall inga andra
gudar hava jämte mig” då… vilket luktar lite maktfullkomlighet i min
demokratiska röda dödsmördarkommunist-näsa.
Men för mig stämmer Björn Afzelius ord bättre. ”Om du vill bli respekterad
av din avbild, får du visa din avbild respekt”

Men jag har växt lite

Men för all del, jag har växt… jag hedrar min fader, och min moder,
hur stora och små än de varit i livet. Hur lite eller mycket de än förmådde
ge mig … när jag klev ut i livet.
Så för all del, hedra din fader och moder, trots brister, och pga av deras
stordåd.

Kris är bästa gödslet för att växa

Men hedra även hedra din medmänniska, hedra de utslitna, hedra de tysta
kämparna… hedra de som lever sitt liv fullt ut, in i det sista trots medicinska
besked om slutets analakande…
Minns de döda… de lever i dig, de lever i mig, Men hedra de levande i samhället
små hjältarna.

För det är ur kris vi växer, det är ur illaluktande gödsel växter får sin näring.
Det är ur svårmod som empati föds. Det är ut sorg och armod som generositet
föds och lever. Som en vän som sitter i rullstol sa, när han gav pengar till tiggare
och blev ifrågasatt över att just han som varit med om så mycket jobbigt
skulle behöva ge till tiggaren:

”Ja kanske just därför”!