”Sol, ost och vatten, e de bästa som jag vet….”

…
Vatten !
Aldrig smakar väl vatten så gott som när
vi ansträngt oss, och kroppen förbrukat vatten.
Aldrig är det väl så skönt med regn, som när markerna
dammar av torka, när skogen brunnit i veckor, som
när grundvattnet sinar, och hjärnan kokar av hetta.
då är vatten godare än läsk och andra konstgjorda drycker.
Mycket godare.

Solen är väl aldrig mer efterlängtad än när vi levt
månader i mörker och kyla, som krupit ända
in i benmärgen på oss. När alla vi som bor och lever i
Sverige, oavsett hudfärg och ursprung, stå¨r som stoder
vid busshållplatser, lyktstolpar, husväggar, i lä och fångar
solens, för året första värmande strålar med huden i ansiktet.
Och liksom suger i oss det som näring genom porerna,
i en utarmad, näringstörstande kropp och själ.

Och samma sak med ost… vanlig j-a hushållsost !
Va ??? Samma som vatten och sol ???? Nä…inte för alla !
Men för de som har anledning att uppskatta något
som inte är givet varje dag i livet. Och för mig har det
kommit att bli lite på det viset, på senare år. Utifrån livsval, och
privatekonomi. Jag har aldrig haft sämre köpkraft än nu,
och är bland de sämst ställda av svenska medborgare, ekonomiskt.
Men jag har aldrig haft så bra privat ekonomiskt.
Och vanlig j-a ost, hushållsost har aldrig varit godare än nu.

Hur kommer det sig ?
Jo av samma anledning som med ovan nämnda ex av sol och vatten.
Bristen, saknaden, skapar en längtan som inte uppstår om jag har tillgång
till det var dag. Och jag har bestämt mig för (livsval) att jag inte måste ha
allt jag tycker om och vill ha varje sekund av mitt liv. Vanlig ost kostar ofta 80
kronor kilot, och det är mycket pengar när man inte har en förvärvsinkomst.
Jag har nu varit utan ost i ca en månad, och när jag hittade ost för 65 kr kilot,
så köpte jag 2,2 kg. Och aldrig har ost smakat så gott som då.
Aldrig smakar vatten så gått som när du arbetat hårt fysiskt, och aldrig är solen
så underbar, som när den värmer ditt ansikte första gången på våren.

De flesta av dessa känslor har de flesta av oss västmänniskor
förlorat under åren av extremt hög materiell standard. De flesta, även vissa
pensionärer, köper det de vill ha, när de vill ha det. Och reser bort från
vintermörkret, fyller sina pooler trots grundvattenbrist i torka.
Jag är nöjd, och de är missnöjda … hur ?

En läkare som heter Tom, som gjorde hela pilgrimsfärden från England till Rom,
sätter fingret lite grann på orsaker.

”Vi i västvärlden gör många saker trots att de egentligen är helt meningslösa,
större delen av livet. När man vandrar försvinner alla meningslösa saker som
vi tror är viktiga. De viktiga sakerna i livet blir mat, vatten, tak över
huvudet, kondition. Och allt annat känns plötsligt oviktigt.”

Bättre än solsemester

Jag har under dagen haft ynnesten att hjälpa goda vänner med
att röja sly, såga träd, bära, släpa mm. under ca 6 timmar. Jag sa
till en av dessa goda vänner (ett par) att jag tycker det här är bättre
än att åka utomlands på semester, och grilla mig på en strand.
Hon höll faktiskt med. Andra gånger, när jag pratat med andra vänner
om det här med ekonomisk rikedom, och tex tipsvinster.

50 förbannade miljoner

Det är ju till för att vi konstant ska sukta efter att nå en rikedom som
för 99.999999999999999999999999999999999999999 % är omöjlig.
Och betala vinsten för 0,000000000000000000000000001 % som vinner
och de som utan ”tur” lever och blir miljonärer på vårt absurda sug efter
groteska summor pengar. Pengar i den storleksordningen har bevisligen
nästan aldrig gjort någon enda människa lyckligare, beroende förståss
på hur vi definierar lycka. Jag har många gånger sagt att jag på riktigt, inte skulle
vilja vinna 50 miljoner. Att det skulle bara föra med sig elände, misstro,
sorg och bedrövelser. På den här punkten, är jag i brutal minoritet.
Folk ruskar på huvudet, som jag inte vore klok i det samma, och ber mig
halvt skämtsamt/halvt på allvar skicka miljonerna till dem.
Måhända att jag inte är så klok i huvudet, men jag slipper en hel del
bekymmer som följer med sådana summor. Och jag lever lyckligare
över att inte ständigt vilja ha mer, och ständigt vara missnöjd med
vad jag har. Det senare verkar vara fallet för i princip alla yrkesgruppen,
speciellt höginkomsttagare. Jag gläds tex ENORMT över nyinköpt ost,
på ett sätt som inte är möjligt för de flesta svenskar.

Lose, lose situation

Jag tänker att om jag skulle vinna 50 miljoner kronor. Så kommer jag
för alltid göra mina medmänniskor missnöjda, för jag vet hur de flesta medborgare
med inkomster 20.000 kr och upp till miljoner fungerar. Låt oss säga att
ingen vet om att jag vinner 50 miljoner kr, att jag lyckas hålla det hemligt
och inte lever extravagant. Frid och fröjd ! Ponera att det läcker ut, och att
jag tex ger en vän/bekant 10.000 kr för att hjälpa till med låt
oss säga bilinköp. Risken finns då, att denne tänker: ”10.000 ???
Han har ju 50.000.000 !!!! ” skulle dessutom övriga vänner och bekanta
få reda på att jag gett bort 10.000, till EN av vännerna, men inte dem ??!!
Ja då kan ni ju föreställa er vilka möjligheter till bitterhet och besvikelser
som uppstår, som INTE fanns när jag är fattig sjukpensionär,
då de flesta tycker jag är rätt hygglig, om än inte riktigt klok,
som inte vill ha 50.000.000 kr. Och tycker mildost är lyx.
Om det skulle vara nån som inte riktigt tror att folk kan vara så småaktiga,
giriga mot bekanta och vänner. så ta en funderare över hur många
vuxna barn blir ovänner för livet, över en porslinsservice, vid arv-fördelning.

Vid diskbaljan, och mot solnedgången

Nä… så osten, den milda osten, var riktigt, riktigt god nu, efter
en månads uppehåll från ost. Och regnet jag var ute och arbetade i
under större delen av dagen, i sällskap med människor jag respekterar
och tycker om, var et fantastiskt väder. Jag hade nämligen på mig
kläder, så det gick bra. Och solen igår, som sken igenom köksfönstret och
värmde min kind, klockan 20 på kvällen igår, medan jag diskade i klart,
varmt vatten, njöt jag av varje minut som jag för hand diskade dagens
disk, och inspirerade mig dessutom att gå en relativt stillsam
promenad, mot solnedgången efter älven och niporna, i 1½ timme.

Det finns de det är värre för än mig !