Månad: april 2020

…
Jag och andra UFOn

Jag menar det är väl inte så att dagarna bara bombarderas
av möten och kommersiella ”upplevelser”. Men det är inget nytt
för N’Kai-Tooomas. Det är mer faktiskt att jag känner mig lite
mindre som ett UFO i den här världen, när övriga världen får
snosa lite på hur det är att vara socialfall. Helt plötsligt är folk
lite mindre fördömande mot en med långtidssjukskrivning,
av någon outgrundlig anledning.

Hårdvaluta

Jag propagerade i fjol, lite för att köpa hårdtvål, utifrån både
hushållsekonomiskt perspektiv, och miljösynpunkt. Att tvätta både
händer och kropp med. Och även håret, om håret är kort.
flytande tvål och dubbeldusch betalar du egentligen för att bära hem
vatten, till tiodubbla priset, och räcker en hundradel så länge.
Jag blev betraktad som om jag stormat in på FI:s årliga konvent och
skrikit att: ALLA KVINNOR SKA TILLBAKS TILL SPISEN OCH FÖDA BARN !!!!”

Men så verkar nånting ha hänt nu på vårvintern, som
har gjort massor av flytande-tvål-människor till hårdtvåls-människor !
Vad månne kan ha orsakat det ? För Barnängens hårdtvål tog slut före
toapapperet och spagettin på COOP Sollefteå. Då förstår ni !
Kan man kalla hårdtvålen för ”hårdvaluta” i dessa tider kanske ?

”Trasiga” idéer

Jag hade ju/har ju andra galna idéer också, som ansågs vara
mer eller mindre idioti-förklaring på. Som helt plötsligt nu i dessa
tider inte är så dumt ändå, har jag blivit informerad om. Den till ex
om att jag tar överblivet hetvatten från vattenkokaren och häller över
min Wetex-disktrasa som då blir bakteriefri… virusfri…
Jag tänker när man nu går runt och torkar handtag och liknande,
kan det ju vara idé att trasan är ren.

Född i fel tid… avlutar i rätt tid ?

Jag har länge faktiskt tänkt att huruvida man är framgångsrik i sin
samtid, har att göra med vilka egenskaper som den samtiden
premierar. Mina egenskaper, tycks inte helt ologiskt vara skapta för kris,
eller jordnära, långsiktigt, lokalt, empatiskt leverne. Jag känner mig
mest som ett UFO, när det kapitalistiska ekorrhjulet snurrar som fortast,
och alla samlar saker och pengar på hög, reser runt halva jordklotet för
avkoppling som finns allra troligast inom 100 meters avstånd.
Dvs när allt ”är som det ska vara”
Jag hade kanske vart en exemplarisk medborgare under bondesamhällets
tid… hôcken f-n vet ?

Till och med hatobjektet Löven

Jag som låååångt innan Corona, drastiskt minskat på slöseri av toapapper.
Är jag något så hemskt som ”normal” nu då helt plötsligt ? Nä Gu bevare mä
för nåt sånt ! Till och med Svetsaren som var hatad statsminister, blir plötsligt hyllad,
för egentligen samma framtoning som tidigare.

Lika jävlig mot alla

Nordic Green Energi, tyckte det var en bra idé att skicka runt
dörrförsäljare i tider karantän-uppmaningar. När jag öppnade dörren
stod en ung flicka där, som charmigt presenterade sig som ”Stina
från Nordic Green energy”. Men jag fick inte ihop det, för när
jag såg henne trodde jag att hon skulle öppna truten och be om att få
sälja kakor och tunnbröd till sin skolresa i nionde klass. Jag blev dock
räddad av min invanda rutin att slänga igen dörren mitt framför näsan
på alla jag inte känner som vill åt min plånbok.
Såväl påsk-kärringar som slav-bud till kapitalistiska lurendrejare.
Likt jag gör på telefon, om jag råkar svara.

Ella 3 år

Min dag blev ändå en lysande dag. Mycket för att jag av en händelse,
fick ett videosamtal, från Stockholm. Mycket osäker på om
jag skulle klara av sådana teknikaliteter, svarade jag dock, och såg nunan
på min vackra kusin Jenny. Vilket i sig gjorde mig jätteglad.
Men framför henne, bakom henne, på ena sida om henne,
på andra sidan om henne, långt bort och nära, for en 3-årig virvelvind
omkring och deltog i samtalet och levde glatt rövare genom samtalet.
Ella !
Jag kände mig för en stund som en lycklig stand-in-morfar.
En titel som smäller högre än ”President” eller ”VD”
Hon visade alla sina bilar, och pratade i mun på mamma,
och skulle till ballongparken sedan.

Så nu med ren diskbänk, nyskurat golv, nyduschad kropp rakade
kinder och barn-glädje-fylld själ, kanske jag sover gott i natt.

/lycklig stand-in-morfar

…

Morötter, potatis och palsternacka puttrar
i kastrullen, med olivolja, salt och peppar
och sedan kokande vatten. Det mest o-kulinariska
av alla o-kulinariska rätter, värms på ett o-kulinariskt
vis i mikrovågsugnen – fiskbullar i dillsås.

Värmeljus i vikingaskepps-ljusstaken, och även
taklyktan ovanför mitt, på AMU, 1989 , egentillverkade
furu-köksbord. Furu som är fruktansvärt omodernt och
icke stilfullt, har jag blivit varse av diverse vänner och
bekanta. Ingenting är rätt i mitt hem, för en som följer trender,
allt är rätt i mitt hem för en som skiter i trender. För Kai-Tomas
Lundin, årsmodell 1966.

En konstig, konstnärlig björkstam, med skivor av en jättegrov
björkstam, som är införlivade med den smala björkstammen,
utgör små hyllor. Helt galet och helt fel, men fantastiskt fint.
Speciellt när en takhög grönväxt står intill. Potentiell musik hänger
på väggarna i form av gitarrer. Och ett begagnat elpiano väntar
på att bli klinkat på.

Nu har rotsakerna puttrat färdigt. Jag serverar på en Berså-talrik,
häller upp ett glas alkoholfri Staropramen. Solen har gått ned,
men mörkret har ännu ej tagit staden. Jag tittar ut över älven,
och ser gatubelysningen spegla sig i det mörkt blå vattnet.

Husdrömmar Sicilien

Jag sträck-tittar på SVT play, ”Husdrömmar Sicilien”, fascineras av
Marie Olsson Nylander, som tillsammans med sin man Bill, tar sig
an ett enormt husprojekt. Från min synvinkel enorma pengar oxå.
Så det är overkligt för mig. Jag som chockeras av att en tapetrulle
idag kostar 500 kronor. Och tänker att jag kan leva och dö
med de tapeter jag har. Det är väl mer än 7 år sedan de lovade
att fixa till efter vattenskadan i badrummet, pga takläckage.
Jag har gett upp det där. Duschslangen, har munstycket lossnat på igen.
Men det är ingen mening att påpeka. Jag duschar utan munstycke. Och
det kostar hyresvärden mer pengar.

Energiknippe kaos

Marie fascinerade mig. Kommer från cancer som hon blev frisk ifrån,
men är världens energiknippe. Ett energiknippe kaos. Jag är allergisk
mot kaos. Jag klarar djup sorg förlust, dålig ekonomi, dåligt väder,
Jag har tom lärt mig hantera att människor lämnar mig.
Men inte kaos… kaos är skrämmande. Det kommer från barndomen, med
häftiga moderns vredesutbrott, som blixtar från klar himmel, hot
och skrik, galenskap, självmordshot…. kaos. Jag har än idag svårt att
hantera kaos.

Vandrande känselspröt

Från början av programserien, fångas jag av hennes energi, drömmar
visioner, som gränsar till naivitet. Helt orimliga drömmar, känner dom, han,
och även jag. Jag uppfattar henne som en vandrade känselspröt,
full av liv, stress, oro, skratt, kärlek, konstnärlighet, strul. och kaos.
Nämnde jag att jag än idag upplever kaos ohanterbart. ?

Liv

Men jag fortsätter titta, delvis för att jag älskar att se på hantverkare som
kan sina saker. Och gamla byggnader. Det blev lite för lite av det tycker jag.
Men jag tittar på alla 8 avsnitt. Och i det sista avsnittet, formas Maries
drömmar till verklighet. Hon inreder med målmedveten, kaosartad frenesi.
Och resultatet blir fantastiskt. Men det är inte resultatet jag bär med mig från
att ha sett programmet. Det är Marie Olsson Nylander. Det levande kaosartade
känselsprötet, som bara är …LIV. När hon mellan stress och oro, brister
ut i hjärtliga skratt, så känner jag vilken levande människa.
På ett sätt min motpol, jag som ägnat en hel livstid till att plocka ihop
mig efter att tidigt blivit präglad av kaos, osäkerhet, hot.

Ett annat sorts kaos

Jag är en bra människa, en bra man. Jag kan inte , bör inte, ska inte
vara ett vandrande kaos. Det är Marie bra på, i den allra mest
positiva bemärkelsen. Jag bär med mig mitt kaos från barndomen.
Det kan ingen positivitetskonsult i världen förändra. Men jag påverkats
lite av Maries hjärtliga kluckande skratt, och blir inte lika rädd för
kaoset inombords….eller utombords. Livet är ju trots allt …
delvis kaos.

Paradoxer

Och ingen har egentligen kontroll. Ju mer man släpper på kontrollen,
desto mer upplevelse av kontroll får man. Paradoxalt nog. Ju mer du försöker
FÅNGA lyckan, desto mer rinner den ur dina händer. Ju mer du försöker
göra någon till din, desto mer dör kärlek. ju mer du försöker köpa dig glädje,
desto fattigare blir du i din själ, än hur mycket pengar du har kvar.

Kärlek är kaos, lycka är flyktig, livet är kaos.
Inget är beständigt… Det lärde Maries hjärtliga skratt mig,
om mig själv.

…
Det snöar så vackert utomhus, med stora vita
lapphandskar. Och jag borde låtsas att det är december,
för i december är sådan snövit snö innerligt välkommen.
Äh va f-n, jag njuter av det vackra medan det är.
Den smälter ändå bort snart, och våren kommer inge
senare för det. Så här är det ju faktisk varje år, med
Aprilvädret, så varför irritera sig på det.

Det finns ju andra saker som vore mycket mer
irriterande om det skedde… att dö till exempel.
Jag känner inte alls för det faktiskt !
Det skulle störa mina planer å det väldigaste.

Riskgrupper hit, och Statsepidemiologer dit.
Ska vi vara ärliga, så vet vi inte ett skit om våra
förutsättningar att överleva, eller om det bara blir en skitförkylning.
INGENTING vet vi. Sannolikhet var det ja. Sannolikheten har inte
mycket att komma med om man är död.

– Ja hen dog ju faktiskt, trots att hen var ung
– Ja DET var inte speciellt sannolikt
– Näe … men hen är ganska död ändå faktiskt

Ja ja ja – jag tillhör det mjäkiga, hypokondriska spannet av
ynkliga människor som inte är så bekväm inför tanken att dö.
Än hur liten risken är. Jag tillhör inte de odödliga,
som viftar bort osannolikheten som en irriterande
sommarfluga vid sängdags. I’m so fucking sorry för det.

Men det förekommer en hel del hyckleri, och skitsnack
nu i ”pestens tid”. Tex det unisona omtankes-propagandan
för våra äldre. ”Det är för våra äldre, det är dem vi ska tänka på”
Jo jävlar ja…. Alla vi hypokondriker är väl i själva verket rädda för
att dö själva ? Nä häpp !!? inte det nä !

Rätta mig om jag har fel. Det var inte mycket satsningar
på de äldre innan det blev ”pestens tid”.
Vårt konsumtionsfixerade samhälle värderar inte
gamlingars livserfarenheter speciellt högt.
Sätter dem på sjukhem, i bästa fall. Kanske får tid att ringa till jul.

Men visst finns det alltid två sidor. Det finns faktiskt en hel del vänlighet
och omtanke från vissa, även nu. Allt är inte skit.
Men jag tycker fortfarande det vore oerhört dåligt
ur en högst personlig synvinkel, att dö … iaf redan nu !