…
Och så stannar allt
och utropstecknet kroknar.
Och så andas jag, för första gången
på en tid… en lång tid.
Och så saknar jag,
mycket av det som en gång var,
och visst av det jag aldrig fick,
det jag aldrig kan få.
Och så sörjer jag,
att jag inte känner mig sedd,
att blod inte är tjockare än vatten,
att inger ser mig…. mig !
Och så stannar allt
och här finns bara jag,
inget ljud, inget annat hjärtslag
i tystnaden hörs mina
Hur många är det kvar ?
hörs de bortom mitt skal ?
Hur många döva lyssnar på
när hjärtslagen ropar efter svar ?
Och så fortsätter jag
med eller utan hopp och mål,
Och så lyssnar jag med döva öron
på det hjärta som ropar efter mitt.
Och så fortsätter jag
om och om igen, dag och natt,
inget som förut och allt likadant
och letar efter dina hjärtslag