Förlåt mig – för mina tomma ord min flyktige vän !

…
”Om jag blundar riktigt riktigt hårt,
så kanske det ordnar sig”

Jag tänker mig att om Gud gav var och en i världen
möjligheten att välja mellan att få 10 miljarder kronor för
eget bruk, ELLER att genom gudomlig kraft låta skapa en jämlik värld,
så jämlik att stölder och krig skulle förlorat sina syften.
Så skulle de allra flesta ändå välja de 10 miljarderna.
Men eftersom de allra flesta oxå känner sig väldigt säkra på att de
inte kommer erbjudas 10 miljarder kronor. Åtminstone inte från Gud.
Och än säkrare på att Gud inte finns, eller åtminstone inte kan eller vill
slå med trollspöet så att den världen blev till. Med den utgångspunkten
kanske väldigt många skulle säga att de avstod miljarderna. Men om det
hade vart verklighet, tagit dem.

Så om Gud krävde att minst hälften skulle välja det som
faktiskt i förlängningen stoppade deras egen undergång. Så skulle
människan ändå välja undergången, i hopp om att få ha så mycket
pengar att de inte skulle kunna glädjas åt dem ens.

Jag är innerligt trött på alla lögner omkring mig. I tidningar, på caféet,
på internet, på TV, bland bekanta, bland vänner. Livslögner, designade
för att utvinna fördelar för sig själv i varje vaket ögonblick.
Jag är trött på er som ljuger så ni tror er själva. Jag är trött på att matas
med lögnaktig reklam dagarna i ända. Trött på ”företag” vars
affärsidé är att lura folk. Trött på att nästan alla företag är fartblinda,
och är felkonstruerade i grunden. eller rättare sagt
den kapitalistiska levnadssättet är felkonstruerat från grunden.
Det är dömt att likt Babels torn rasa, för att det byggs för högt,
och alltid strävar efter ”tillväxt”.

Jag är trött på människor som uttryckligen säger sig
vilja urinera på fattiga människor. trött på partiledare som
helt ogenerat åker till flyktingläger och säger att Sverige är stängt för dem,
samtidigt som han tjänar en miljon om året. Och utöver det
påstår att det är svenska folket som säger detta.
Jag börjar tycka riktigt, riktigt illa om dig Jimmie !
Jag har aldrig gillat dig Jimmie, aldrig. Men du upphör aldrig
förvåna över din cyniska människosyn.

Jag sitter bredvid en ung kille, snart 30 år gammal.
Han är från Afghanistan. Hela hans värld har rasat.
Jag pratar med honom, försöker förstå. Hans svenska är okej,
men det är inte alltid lätt att kommunicera. Ibland får jag förenkla språket.
Han är högutbildad, oerhört trevlig och ödmjuk. Hela hans värld har rasat,
han säger att han fått avslag. Han är rädd han gråter. Han säger att han undrar
varför han blev född till den här världen. Han berättar om hur oerhört många
olika falanger som krigar mot varandra, hur många som dör i hemlandet.
Barn, kvinnor och jättemånga unga män. Jag försöker säga något om det.
Vill att den killen ska få en chans. Men jag är maktlös. Jag vet att det finns de
som försökt påverka så han får stanna i Sverige. Jag hoppas…
Men jag känner mig maktlös. Och mina ord som försöker uttrycka omtanke till
honom, blir bara tomma floskler i mina egna öron, om han måste åka tillbaka
till helvetet på jorden. Det finns väl bara ytterligare ett sätt att håna denna
unge man och hans framtid. Om han skulle få ett flygblad av Miljonären Jimmie,
om att det inte finns plats i Sverige, och att vi inte har råd att rädda denne unge
mans liv.

Tidigare har jag tyckt du varit en idiot Jimmie, men nu börjar tycka riktigt,
riktigt illa om dig Jimmie ! Jag har lovat mig själv att inte hata – men du gör
det svårt för mig Jimmie !

Den unge Afghanske killen, vinkar ändå glatt när vi skiljs åt,
och jag kände mig maktlös … och trött på världen, trött på Sverige,
på politiker, kapitalister, girighet och … trött, trött, trött.
Förlåt mig för att jag inte räcker till.
Och jag skulle bli direkt olycklig av 10.000.000.000 kronor,
i förhållande till om Gud kunde slå till med trollspöet
och göra landsflykt överflödigt.

Förlåt mig för mina tomma ord min flyktige vän !