Månad: februari 2020

…
I hemmets lugna vrå

Igår limmade jag ihop min kökssoffa av furu, som
hade släppt lite i fogarna. till min hjälp hade jag
två stycken limknektar jag för nåt år sedan köpt billigt,
utan att egentligen haft någon plan för att de skulle komma till
användning . Och idag gjorde jag en praktisk vädringsställning
för sängkläder, av en rundstång, krok i taket och träringar
som egentligen är till för draperier. Jag har även nyligt återvunnit
egengjorda skrivbordslådor, som kommit till bruk vid
mitt egentillverkade köksbord av furu. Idag kom det sig så att jag
kunde förvara olagda pusselbitar däri, och när jag rullat ihop pusselmattan,
med pusslet på, är det bara att dra in lådan.

Levande grön

Min stora grönväxt flyttade jag till den min björkstam, med
björkskivehyllor på här vid datorn, vilket blev fantastisk grönt, levande
och ymnigt, och jag ser det gröna hela tiden nu,
istället för den som förr var undanskuffad i ett hörn. Och som följd
har jag kunnat flytta köksbordet lite och fått öppnare utrymme.

Harmoni

Allt det här ger mig inre ro, och harmoni. Jag har ordnat det
för mig här hemma så jag stortrivs, och bryr mig inte en
millimeter vad andra tycker om lösningarnas spartanska
utformning eller estetik. Jag är väldigt nöjd med vad jag
åstadkommit med nästan ingenting, återbruk och återanvändning
av gamla saker eller kastade saker.

Återbruk

Och det materiella återbruket och göra det mesta av det jag har,
har skett samtidigt, och på ett vis likadant med den trasiga
själen jag blev ståendes med. Det har gått hand i hand med hur
min syn på mitt människovärde, långsamt förbättrats.
Hand i hand med vem jag ser, när jag ser mig i spegeln.
För i spegeln syns hållningen, blicken, själen.

Allt är inte enkelt

För det är livet inte alltid enkelt och glatt.
Men visst är det bättre om jag trivs någorlunda med mig
själv, mitt hem, mina moraliska val, min mat och motion.
Men jag påverkas så klart av min omvärld, både den långt bort,
och ute i Sverige, men så klart av den direkta omgivningen.
Och jag reagerar med det hjärta som givits mig.

Värre än helvetet, är att inget känna

Jag kan inte sluta känna, jag vill inte sluta känna.
Jag har provat på det en gång. Det är värre än helvetet.
Och jag kan inte sluta vara den jag är, kan inte, vill inte sluta
vurma för utsatta barn, människor, djur… alla som
på något vis blivit utnyttjade, misshandlade, utfrysta,
… alla når mitt blödande hjärta. Det kan jag inte, och vill jag
inte förändra. Jag vill ha kvar min empati, min vilja att
inkludera, speciellt de som blir utfrysta, är sorgsna
outcast.

Moder Svea fryser

Och även om det finns fler som jag, så upplever jag inte
att Sverige i huvudsak tänker lika i detta, känner lika i detta.
Jag upplever att Moder Svea fryser i sitt hjärta.
Det som välkomnade judiska barn under världskriget.
Och jag känner att det hårda, exkluderande, elitistiska,
främlingsfientliga klimatet, allt för ofta nåt ända in
i själen och hjärtat, så långt som till bekanta, och vänner,
här i min stad, bland mina grannar. Och att det inte
går obemärkt förbi längre, i hur folk bemöter sin nästa.
Det är en ny tid… nya och nygamla centraleuropeiska värderingar,
från 30-talet. Konservativa värderingar som som sliter vårt land itu,
och ger makten åt tankar vi trodde att vi
begravde vid Nürnbergrättegångarna 1945- 1949.

Allt hänger trots allt ihop

Allt hänger ihop… det är inte någon ond diktator som tvingar folk
till allt elände…. inte i början. I början är det folket som
ger de onda värderingarna mandat med hjälp av demokratin,
för att sedan avskaffa densamma. Så det är vårt fel, det är ert fel,
om ni inte, om vi inte väljer att bli ”godhetsknarkare” vilket jag själv
gärna kallas för. För vad är alternativet till det ?

Jag tror att valen är mer begränsade för den stora massan i världen

Idag spottar vi på de som är i nöd, speciellt om de inte är svenskar.
De som sitter utanför våra butiker och tvingas förnedra sig själva
för att få inkomst, och överleva. Jag tror inte de väljer själva. Det är något
jag stött på ofta senaste åren, tanken om att man väljer själv hur
man mår, hur man har det. För mig är det samma som att säga
”skyll dig själv” till fattiga, krigsflyktingar, bara några år gamla
med posttraumatisk stress de flesta av oss inte kan föreställa sig.

Molly Sandéns mamelucker är vad vi bryr oss om, läser om

Istället är det som berör oss och media, att Molly Zandén
skuttar runt i vita mamelucker på scenen i grammisgalan.
– Att bensinpriset höjs för ett folk som
i genomsnitt tjänar 35.000 i månaden.
– Vi upprörs oxå otroligt över att behöva hjälpa människor i nöd,
nej förlåt, fel av mig. Vi upprörs över att ens behöva bevittna
människor i nöd. Det är några av det saker den moderna 2000-tals
svensken upprör sig över. Ingen har längre några problem med att
alla folkets tillgångar sålts ut till riskkapitalister, att privatiserad vård
bara vårdar de lätta åkommorna, vilka är mest lönsamma,
att privata apotek bara tar in de lönsamma produkterna.
eller att Alan Kurdi, 3 år gammal drunknar på Medelhavet.
Bilden etsade sig fast i mitt hjärta för evigt, på samma vis
som den vietnamesiska nakna napalmbrända flickan
gjorde under Vietnamkriget. Men de flesta verkar glömma fort, när de röstar på
partier som stödjer diktatorn Erdoğan, för att slippa ta emot
flyktingar som Alan Kurdi 3 år gammal.

Knappast din nästa

Och det märks inte bara i de stora politiska, ekonomiska,
utrikespolitiska värderingarna, att det blivit kallare i människors
hjärtan. Det märks på vår gård, bland våra vänner, bland våra bekanta
på sjukhusen, hos polisen, hos dina grannar…
Det märks vad som är viktigast nu för tiden……
och det är knappast ”din nästa”

Jag vill inte förändra det hos mig

Jag kan i alla fall inte, jag vill inte förändra mig.
Jag vill må lite dåligt av att se tiggaren be mig om pengar.
Jag ger nån 20a ibland. Ibland inte. Jag vill att det ska göra ont i mig,
Jag vill känna lite skuld över hur bra jag har det materiellt som
är född svensk, även om många gör sitt bästa för att rasera
det våra mor-och farföräldrar byggde upp på 1900-talet.

Jag kommer alltid att le och glädas åt dem, för dem

Jag vill alltid glädjas när jag ser små pojkar och flickor på min
gård, som är här istället för att uppleva sexuella övergrepp,
krigstrauman, barnarbete. Jag kommer alltid att le stort när jag ser
dem i trygghet på min gård. Och deras ansikten lyser upp
när de fått sin första cykel, fast den är begagnad.
Då … då lever jag, då är jag hel, i det ögonblicket
Jag kan inte ändra mig, jag kommer alltid ha reflexen att
inkludera den som ställs utanför gemenskapen. Jag vill inte
ändra mig. Det må göra ont att bry sig om sin nästa,
men belöningen går inte att mäta i pengar ens.

Jag kan inte, vill inte ändra mig,
jag vill känna …

Jag kan se mig själv i spegeln,
utan att skämmas !

…
Det är något märkligt över det här med sport
och heja på ett lag. Man kan faktiskt argumentera att
det finns viktigare saker, och att det är en absurd
biljard-industri… och ändå, nånstans har även jag
ett behov av att följa Djurgårdens IF, och Liverpool FC,
och glädjas vid framgång, sura vid motgång.

Men … vi lever i den värld vi lever i, och även om det är
mycket jag vill förändra, så kan jag inte påverka det mesta.
Så jag gläds nu över Liverpools enorma framgångar,
av flera anledningar. Det har varit en torka på framgångar under
en lång tid. Framför allt i ligaspelet. Men det andra stavas:

Jürgen Norbert Klopp … Liverpools tränare.

Det kan ibland vara lätt att ta till överord, och bli
lite ”religiös”, när allting flyter på, och allt stämmer.
Jag ska försöka undvika det.

Men just nu stämmer det mesta för Liverpool, det stämmer
även när det inte stämmer. De har hittat ett sätt att vinna matcher
helt enkelt, oavsett hur bra de spelar. I slutändan vinner det lag som
gör fler mål än motståndaren. Och för det är det inte alltid självskrivet
att man måste föra spelet varje match. Inget lag kan föra spelet varje match,
och ändå effektivt vinna matcher.

Barcelona … säger ni ? Jo de hade ett lag som höll i bollen mesta delen av tiden,
och de var ett otroligt fotbollslag i början av 10-talet. Men deras spelstil gjorde
dem sårbara, för att de enkom hade det vapnet. Låt aldrig motståndaren få
låna bollen, var taktiken. Det innebar att deras försvar, sällan eller aldrig
prövades. DET anser jag var deras svaghet. En svaghet som Klopps Liverpool
inte har för närvarande. Just nu är Liverpools enda potentiella fiende
hybris, underskattning, eller mättnad. Men ännu har de inte fallit i den fällan
och DET är väldigt mycket Jürgen Klopp. Han leder laget till rätt
fokus. Han har otroliga spelare på varje position, som alltid arbetar
för varandra, och aldrig tycks ge upp. Han har toppspelare som accepterar att
de inte är förstahandsvalet, i startelvan alltid. Och DET är Jürgen Klopp.

Många av Liverpools spelare räknas idag som bland de absolut bästa i
världen på sin position. Men ingen av dem räknades till de bästa INNAN
de kom till Liverpool, under Jürgen Klopp. Det måste innebära att
tränaren fått ut det bästa av alla spelare. Det torde oxå innebära
att han fått dem att förstå att de är ett team, och att de vinner och förlorar som ett team