Ludde på hal is – Att ha det lite glatt en stund

…
Jag vet inte hur länge jag har kvar nu.
Nej än ä ja inte dö, och har inte fått nån
dödsdiagnos riktigt än, men faktum är att jag vet inte hur
länge jag har kvar. Nästan ingen vet helt säkert,
inte ens de som fått en ”dödsdom” av doktorn.

Så jag funderar lite ….

Så jag funderar lite ….
Utifrån allt jag ser, hör och läser från min omvärld,
vad som är viktigt egentligen ? Svaret måste bli: Pengar!
Pengar är det som är viktigt för oss, vårt primära mål,
och våra drömmar, landar oftast i att vi vill ha mera pengar.
Det är just det som gör oss fattiga !

Resten av mitt liv

Själv vill jag naturligtvis ha pengar,
annars dör jag. men jag måste inte hela tiden ha mer.
Mitt liv går inte ut på det. Jag vet inte hur länge jag har
kvar nu. Men jag vill inte ägna resten av min tid
till att drömma om miljonvinster, eller ett okänt arv,
eller en spikrak karriär, eller satsa på aktier.
Jag vet inte hur länge jag har kvar.

Jag vill faktiskt le… om det går

Jag vill le….
Leendet är fantastiskt, när utrymme finns,
när kraft och energi finns. Om nån hade sagt det åt mig
för 5 år sedan, hade jag blivit arg. Det hade upplevts som
ett hån mot mig, i det helvete jag befann mig i.
Och därför är det ingen uppmaning från mig nu,
inget jag förväntar mig av någon, inte ens mig själv.

Även i de mörkaste av stunder

Men till och med då log jag. När jag inte visste hur jag
skulle stå ut i min egen närvaro, en dag till. När mörkret
var som mest kompakt. Då tog jag fasta på att lura min hjärna
genom att tvångs-le, och att det skulle skicka kroppsliga
kemikalier till min hjärna, som hjälpte lite, lite, lite.
Och det hjälpte lite, lite, lite. Naturligtvis behövdes det
mer. Bra mat, ta hand om mig själv mentalt, kroppsligt,
gränser för vad jag låter andra göra mot mig, terapi i
mitt fall KBT…. och vänner… några få vänner.
Men tvångs-leendet hjälpte lite, lite, lite.

Ludde på hal is

Härom dagen tog jag en promenad på 1 mil.
Solen hägrade, jag ville ladda upp mig med solsken.
Lite samma effekt som leenden nästan. Men jag kommer aldrig uppmana
någon som är deppig, att gå ut i solen så löser sig allt – aldrig !
Men jag fick för mig att göra detta. Jag visste att stora dela av sträckan
skulle vara glashalt… men det ordnar sig väl.

Där centrum låg innan Ulf

Den här sträckan går ju en bit igenom Sollefteå centrum,
ja alltså där centrum låg innan Ulf Schön satte igång sitt projekt.
Men sen går det upp på ett berg genom skog, där man inte
alltid träffar människor, så vida man inte nödgas att i nödläge
hänga ut ”kissemissen” i det fria för urinering. DÅ, kan jag lova
att det blir trafik.

Solen sken som sagt var, och fåglarne kvittrade. Det gäller
bara att lyssna. Upp för backen vid punkt 1 (karta Facebook)
går jag förbi gammal farbror, med hund. Farbrorn ser knappt
ut att kunna gå, tar 20 cm, korta steg, och krokig rygg. Och han
är så hjulbent att hans tjocka Labrador skulle kunna gå sidledes
mellan benen på honom.
Jag tänker han tar sig aldrig upp för den långa backen till
RUIF-stugan. Jag försöker småprata lite om halkan när jag
”kör om” honom. Och ler helt oprovocerat mot honom.
Han muttrar nåt till svar, och var inte så inne på konversation.

Första backen – och leendena

Nåja, solen ger mig fortfarande leende-energi, så jag har
gott om den kvar. Och tar ut kliven ordentligt
när jag kunde jämföra min fysik med en halt och lytt
farbror i åldern mellan 65 – 80 gissar jag. Strax innan brantaste
delen tar slut möter jag en rask och pigg dam i 60-65-årsålern.
Och hejar glatt igen och ler, och provar samtalsämnet som alltid
brukar gå hem hos den typiske svensken: gnäll på vädret och
underlaget. Fast med ett stort leende och kvittrande röst.
Hon hoppar till lite, gick i egna tankar, men brister ut:
”näämen Heeej” i bara farten, som om hon hade känt mig
i hela sitt liv, fast jag aldrig sett damen förut. Jag berömde hennes
gångtempo. Och ett stort brett leende fick hon över ansiktet,
och farten ökade något. även om det var utför för hennes del.
Ja utför geografiskt alltså ! (Punkt 2 )

Dubbel glädje

Och att hon log, gjorde mitt leende större. Nu hade det gått en
stund sen jag 2körde om gubben med 20-cm stegen. Jag vände
mig om och förväntade mig att inte se honom.
Men broddarna levde om fasligt i isen, 200 meter längre ner.
Han var fortfarande vid liv. kanske, kanske hade han draghjälp
av Labrador. Men bra jobbat gubbe ! Jädran va ung jag kände mig.
Och för en stund fick jag nån lite dagdröm om att vara Norsk
distansskidåkare, med bra frekvens och fin teknik uppför backen,
bra grepp. Jag hörde Jakob Hård Och Anders Blomqvist exalterade
röster, berömma min fysik. Men vaknade till verkligheten, när nåt
djur rörde sig in i skogen.

Toppen

Nu var jag snart uppe på högsta toppen, innan det bar iväg utför.
Och dittills hade det inte varit ohanterligt halt. Men se nu… när
det gick utför, ångrade jag att jag inte burit med mig skridskor.
Glansis med pudersnö på ! Och jag tänkte att det kanske var dumt
att gå hit. Men jag klev upp och gick på snövallarna, och in i skogen
där det var snö eller bart.

Och nu började det faktiskt gå utför på flera sätt

Och långsamt men säkert tog jag mig framåt. Något saktigare än
den halta och lytta gubben på väg upp ! Men vid mitten av
nedförsbacken, mötte jag en gladlynt friskus till dam med stavar, som var
äldre än mig, och jag kopplade på solskensleendet igen, pratade om
det uppenbara, is halka och skitväder. Och jag rådde henne ridderligt,
ungdomligt och chevaleresk att inte gå där jag gått
(underförstått som var så mycket yngre och mer elastisk.)
Och hon tog rådet, for iväg med bilen på säkrare promenadunderlag.
Och jag var nära på Heman nu vid det här laget ! Punkt 3

Oskadd ner från fjället, men slappnade av för tidigt

Jag tog mig ner från ”högfjället” oskadd, utan att ha ramlat,
Punkt 4
och fick plan uppruggat underlag att gå på, med fast grepp,
och solen värmde underbart rätt i fejan. Och jag sa tyst för
mig själv: – Och här kommer belöningen ! – ”Belöningen” varade
i ca 400 meter, sen blev det värre än i nedförsbacken,
ojämn is, med höga is-kammar på. Och vid ett ouppmärksamt
ögonblick fot jag på aschlet. Utan att slå ihäl mig, utan att få ont.
Men ramla gjorde jag !

Hårda killar och mjuk tjej – och stel farbror

Blev lite försiktigare sista biten fram till bron. En EPA-traktor
med tre unga killar i framsätet far förbi och ser allmänt hårda ut,
när jag förmodligen inte alls ser så ung och spänstig ut, som jag
kände mig nyss. Kilar in lite i skogen på sidan då och då, småvinglar.
Och plötsligt dyker en ung tjej upp i mötande gångtrafik.
I tunna tennisskor, låga sockar, utan vinterkläder, med i vinden
fladdrande hårsvall, och gick tre gånger så fort som mig.
Tennisskorna måste vart ännu halkigare än mina kängor.

Men hon fullkomligt svävade fram på blankisen, med knöliga
is-kammar på. Och hon var ju lite tjusig, så jag tittade väl upp
i all hast. Och var just på väg att slå på solskensleendet, och
väderpratet. Då jag halkade till ordentligt. Iofs utan att ramla,
men med armar och ben rätt ut i luften. Punkt 5

Varpå den godhjärtade tjejen, sa med sin allra
pensionärsvänligaste röst:

”Gick det bra ???”

hon sa inte ”farbror”, men det behövde hon inte.
Och faktum är att även om jag plötslig kände mig
ganska gammal, och ingen Heman, så log jag ännu mer.
Lite för det komiska i det hela, min överdrivna självbild
av min spänstighet. Men även för att en så ung tjej faktiskt
brydde sig om farbror Tomas, på hal is ! 😉
Hade Jakob hård och herr Blomqvist kommenterat,
hade de ropat om skandal, att nå¨n gammal gubbe var i vägen
i spåret.

Så leendet som bara växt under promenaden, blev bara större och större
och när jag kom tillbaks dit där centrum låg innan Ulf Schön kom till
stan, så märkte jag tydligt hur det smittade av sig på ännu fler jag mötte.

Bra att ha till hands

Men om orken och inre energin tillåter.
Så har jag funnit att leendet är bra även vid andra tillfällen.
Det kan vara väldigt bra när man möter människor
som kanske är lite halv-putt på
en. Eller kanske till och med pratar illa om en.
Eller bekanta vänner som inte har tid för en.Eller nån man
rykt ihop lite med nån gång för hur ska man annars bemöta ett ärligt
leende ? Leende och ett hej, och lite prat om vädret o halkan,
kommer man ganska långt med. Ett leende utan baktankar,
och att få ett leende utan att analysera sönder det.

Jag vet inte hur länge jag har kvar nu.
Så jag funderat lite … vad är viktigt ?