Kärlekssmulor

Jag känner mig ledsen, och lycklig samtidigt,
på ett vis. Det finns samtidigt, och jag låter bägge finnas.
Det är ingen motsättning, de är kanske inte ens motsatser,
på ett vis. Det ena existerar inte utan det andra.
Men det är okej, jag är inte längre rädd för sorg,
jag är inte längre rädd för att vara ensam.
Men jag är ledsen för all förlorad kärlek,
all utebliven kärlek – och det är vad jag känner nu.

Det finns än idag människor jag tycker mycket
om, och någon enstaka som äger mitt hjärta,
kanske utan att veta om det. Det är något jag inte längre
tillåter mig, att bli förälskad, eller kär.
Jag tycker jag är värd kärlek, men jag tror inte på den,
jag litar inte på den. Jag vågar inte längre lämna över
hjärtat i händerna på någon.
För många gånger har det krossats,
använts och slitits itu.

Jag förstår att jag aldrig kan vinna någons
hjärta och tillit, när inte jag vågar. Men så är det
i alla fall. Så känner jag ändå….
Och jag är ledsen över det.

Samtidigt är jag lycklig, då och då.
Lyckan består i insikter om hur
lyckligt lottad jag är, och hur lite som gör mig nöjd.
Vilket troligtvis gör mig mer nöjd ände flesta som har det
bättre ställt ekonomiskt än mig.

Jag blir på riktigt genom-glad, när jag hittar
djupfryst äppelsylt, längst in i ena
av mina frysar, som jag satt och ävlades med
i höstas, med trött rygg och äppelkniv.
När jag hittar mitt hembakta Kumminbröd med
mandel, och rågmjöl. Och äter det med andakt
i små skivor, som det vore det värdefullaste jag har
i matväg. Och njuter i fulla drag, så till den
milda grad att jag ler stort när jag tar fram det
ur frysen.

Det är omöjligt för den som har allt,
för den som kan köpa allt. Den kan omöjligt känna
samma glädje i det hemgjorda, eller det faktum
att jag ens har tillgång till att baka det brödet
och äta det… med andakt. Det är min välsignelse,
att uppskatta och vara tacksam över det jag har.

Och på ett vis, är det samma med kärleken.
Jag har aldrig funnit den, jag har aldrig upplevt den
Jag vet inte hur det känns att känna mig älskad.
Jag har faktiskt aldrig känt mig älskad.
Men jag har känt kärlek. Jag har uppskattat kärleksfulla
osjälviska handlingar, kanske mer än någon som någon
gång känt sig älskade, eller blivit älskade från
allra första början, och tar den för given.

En omtänksam beröring när jag behövde den som mest,
minns jag för alltid, och alltid. Genuina ordalag om
mig, när jag fallit itu inuti, som fått mig att resa mig
ännu en gång, och försöka på nytt, och på nytt.
Det glömmer jag aldrig någonsin. Jag har lärt mig
att överleva på sådana kärlekssmulor från varma
människor, som såg mig, om än för ett ögonblick.
Och ni skulle bli förvånade över hur länge
jag får smulorna att räcka ….

…för alltid.

Ni som gav mig en smula kärlek, när jag svalt,
kanske inte alla är medvetna om det. Men om ni
får ta emot massor av kärlek från mig
i form av handlingar, empati eller starka
vackra ord om er karaktär …. ni har troligtvis
spillt nån smula kärlek på mig nån gång.

Så all förlorad kärlek – och all vunnen dito,
är en del av livet.
Men just ikväll är jag lite ledsen över det.
Jag tror jag går till min frys och letar ett
leende.