”Kvinnor och barn till livbåtarna”

…
En kvinna, en man…

Vi är nog rätt vilsna, både kvinnor och män,
i vår identitet, vår uppgift i livet, meningen med livet.
Vi behöver inte varandra längre, kvinnor och män.

Jag är mindre vilsen

Jag är mindre vilsen i min egen identitet än någonsin.
Jag är en man, och jag känner mig som en man. Men
stora delar av omvärlden tycks leva i stor förvirring
kring könsrollerna. Jag kan känna mig vilsen och malplacerad
i den här världen, i det här samhället, men inte i min identitet,
inte i mitt liv. Jag känner mig till och med mer accepterande
över min livs-lott, socialt, familjemässigt, inkomstmässigt.
Men det är inte min identitet… det är min situation.

Trolleri

Jag vet ju att det fortfarande finns massor av svenskar
som lever i par, har familj och barn. Och för mig kan det te sig
som trolleri… de är magiker. Speciellt om de
har intakta förhållanden genom livet, ända tills åtminstone barnen
flyttar hemifrån. Er har jag inget att lära om samvaro, samliv,
kompromissande … ni är gudalika i mina ögon. Eftersom
jag kommer från en exceptionellt dysfunktionell familj.
Men de flesta familjer är inte längre kärnfamiljer. Folk byter partners
ofta, och barnen har minst två tre olika familj-konstellationer.

Venus och Mars glidit ifrån varann

Män och kvinnor sägs ska vara från Mars och Venus, men har planeterna
bildligt talat glidit än längre ifrån varann. Vi behöver inte varann.
Välfärdens och rikedomens förbannelse. Med ensamheten som pris,
med kvinnohat, manshat …. och ungar spridda för vinden.

En Skugge av sitt förflutna

Offentligt och medialt ser jag en oerhörd bitterhet hos vissa
kvinnor/feminister. Jag ser hämndbegäret fullkomligt eruptera
ut, rad för rad i tidningsartiklar och andra forum.
Linda Skugges bitterhet mot män till exempel, är uppenbar,
där hon i artikel efter artikel förklarar hur onödiga män är i hennes liv.
Bitterhet, och skriftlig hämnd i etablerad media.

Och hon är långt ifrån ensam. Män då ? Bittra ?
Säkerligen så, och hur det förhåller sig i fördelning av bitterhet
mellan män och kvinnor, har jag ingen aning. Men det skiljer sig markant
i medialt utrymme, språkbruk offentligt, från bittra kvinnor.
Det är ett faktum.
Feminister tillåts i princip uttrycka sig precis hur
hatiskt som helst utan konsekvenser. Offentliga män blir anmälda även om
de inte gör det, och blir av med jobbet enkom på basis av icke bevisade
anklagelser.


Var kommer allt detta hat ifrån då ?

Var kommer allt detta hat ifrån då ?
Varför hatar vissa män kvinnor ? Och varför hatar vissa kvinnor män,
och varför är ETT av dessa hat accepterat ?
Vad är det att vara man ? Vad är manligt ?
Och vad är det att vara kvinna ? Vad anser vi vara kvinnligt ?
Vad är biologiskt betingat, och vad är
mönster, könsroller ? Vad är bra och konstruktiva skillnader,
och vad är destruktivt i dessa roller? hur mycket spelar vi med ?
Och hur mycket dubbelmoral kring dessa könsroller
har både män och kvinnor och feminister ?
Hur mycket av rollerna är biologi ?

Djuret i människan är bara bioliogi

Människan kommer ju faktisk från djurriket,
Inte från en blixt från klar himmel, eller
tillverkat av ett revben. Och vi är fortfarande biologiska
varelser, som har fortplantningsdrifter, även om vi föredrar
att tala om kärlek och förälskelse. Vi styrs fortfarande av våra
hormoner. Och allt inom oss är tillverkat för att överleva som art,
att föra vidare sina egna gener. Det är biologin i det hela.
Och redan där efter apstadiet, så hade vi roller, precis som djuren.

Parningsdans

naturprogram visar hur paradisfågelns hanne buffrar upp sig
i en dans för att visa honan hur stark och frisk han är, så hon ska
välja honom. Ofta blir det nit. Och hanen får träna hårdare.
Det finns andra arter där hanen ser ut att tvinga sig på honan.
Det finns arter av djur där honan äter upp hanen efter parning
(Black widow) och honan är avsevärt större.

Profeterna predikar om männens betydelselöshet

Men vi behöver inte varandra längre för att överleva. Men är
fångar under våra hormoner och drifter, både kvinnor och män.
Med insrinkter som inte funkar i civilisationen. Där fysisk styrka
hos mannen inte försäkrar barnens säkerhet och överlevnad.
Och en tryggad framtid. Men istället pengar…. Men nu är vi ”jämställda”
ekonomiskt. kvinnor och män är oberoende av varandra ekonomiskt.
Men samma hormoner, som de från apstadiet bubblar i våra kroppar.
Vi är vilsna, förvirrade, både män och kvinnor… i v åra könsroller.
Linda Skugge och kompani, är profeterna som bär fram just det budskapet
”livet är för kort för att vänta på nån man”

Även jag är påverkad av hormoner, men inte mormoner

Även i mitt blod, i mig sprätter hormoner, gener och biologi omkring
Biologin i mig vill ha sex, vi är sexuella varelser, för artens överlevnads skull
Och min avsaknad av barn, skär ännu djupt i mitt hjärta.
Men jag har funnit acceptans. Jag är ingen alfahanne, varken
ur stöddighetssynpunkt eller ekonomiskt och socialt. Och det är okej.
Jag är inte bitter över det. Men jag bär en sorg jag får leva med.
Och kan leva med. Men ill skillnad från Skugge, Skäringer, Wallin m fl.,,
så anser jag inte att det är kvinnors fel, så som de tycks anse att män är
roten till allt ont i världen, och till deras personliga tragedier.

Skillnad på kollektiv och individuellt ansvar

Det finns enskilda individer, som på ett tidigt stadium, orsakat stor skada
i min utveckling… men det är enkom dessa individers ansvar.
Inte kvinnors … inte mäns ansvar. Och livet nu, mitt liv är mitt ansvar,
med de förutsättningar jag givits. Och sorgen är min,
och glädjen är min.

Lever vi … eller är vi vid liv ?

Men vi behöver inte varann.
Kvinnor behöver inte män, och det basuneras ibland ut
triumferande av vissa offentliga feminister. Det är en seger för dem,
i deras värld, i deras sinnen. I mitt sinne är det
tragiskt, kargt, cyniskt, kärlekslöst, materiellt, kapitalistiskt,
men framförallt att lura sig själv… att hävda det
Leve vi… eller är vi vid liv ?

Omöligt blogg-uppdrag

Att beskriva könsrollerna i sin helhet är ett alldeles för stort projekt
i bloggformat. Det är olika i olika kulturer dessutom. Och könsrollerna
är inte definitiva, och allenarådande. Men det jag kan tycka är att
det finns en hel del dubbelmoral kring könskrigarnas påståenden om
destruktiv manlighet, och om gudomlig kvinnlighet. Men vänta nu !!!
Ingen har väl påstått att kvinnan är felfri, att kvinnlighet är normen ?

Inte uttalat … men troligtvis outtalat, indirekt. Åtminstone medialt,
åtminstone offentligt. För det är inte ens på tal om att ifrågasätta kvinnorollen,
medan det idag är självklart, medialt att ifrågasätta mansrollen. Och inte bara rollen
utan män över lag. Så nog har jag en poäng där.

Vad jag menar med dubbelmoral i könsrollsfrågan

Och vad jag menar med dubbelmoral, är det faktum att de största,
mest aggressiva mansrollskritiker, på gränsen till bitterkvinnor,
faktiskt i allra högsta grad samtidigt, likt män
stärker dessa könsroller i sitt beteende. Motsägelsefullt ja !

En liten spaning, utan vetenskaplig grund jag funderat kring
är tex vad som är tjejfilmer i den aspekten att mest tjejer ser dem.
Filmer som Titanic, där Leonardo Dicaprio offrar sitt liv för att
hon ska överleva, och stora delar den kvinnliga publiken
kommer ut ur biografen, med en snudd på rekligiös blick,
och skyndar sig rekommendera den för andra tjejer.
Lika så A star is born, där huvudrollsinnehaverskan
lever vidarel, slår igenom, och han fastnar i alkoholism,
tar livet av sig genom hängning, för att inte vara i hennes väg.
Samma hänförda blickar.
Sångtexter som ”I’ll die for you” är oftast män som sjunger
och kvinnor som faller för.

Varför ?

Om jag möter kärleken, vill jag leva för henne !
…inte dö ! … det är ju korkat !

Könsroller … förvirring… vi behöver inte varann,
längtan om att kärleken är så stark att han ger upp livet för henne ?
Nonsens … nedärvda ideal från Feodal-tiden, med ridderlighet,
där kvinnorna är att betrakta som försvarslösa offer…
… och det lever många kvar i … kvinnor och män…
… och feminister.

”Kvinnor och barn till livbåtarna !!!!”