E.T

Ärligt talat

Jag känner mig något lite ledsen, inte mest för egen del.
Men för den värld vi lever i. Det sätt människor agerar, pratar,
och vad vi prioriterar.

Men även något lite för egen del, ska jag villigt erkänna.
Det saknas mig något i det här livet, det saknas mig någon i
det här livet. But what can I do?
Jag skulle inte vilja vara någon annan än den jag är, jag är rätt så okej.
Men jag känner mig som en ET i den här världen, i den här tiden.
Världen var inte perfekt förut heller, men mycket har blivit kallare,
mer cyniskt, mer hänsynslöst, mer ytlig…igen !

Det finns ingen tid för människor längre, ingen tid att leva.
Alla känner av det, men nästan ingen är redo att ändra på det.
Ord förvanskas, tappar betydelse , när de missbrukas.
Offren blir förtryckarna. Lögner accepteras. Offentlig kölhalning
hyllas, överdrifter hyllas och accepteras. Rasism blir rumsren.

I en sån värld känner jag mig vilsen, trots att jag är mindre vilsen
i mig själv än någonsin. Och ords verkliga betydelse är allt som står
mellan demokrati/humanitet och diktatur/inhumanitet.
När den obefläckade bödeln avrättar en mördare,
blir hen en mördare själv.