Stulna vingar

…
Kanske nästa liv….

Så gott man kan ?

Inte alla, men de flesta gör nog så gott de
kan utifrån de kort som givits dem. Några få
sitter med trumf på hand, och några av dessa
missbrukar dem, livet igenom.

Jag trodde först det var en attraktiv egenskap

Man kan säga mycket om mig, både bra och dåligt.
Men jag gör aldrig medvetet illa någon, inte medvetet.
Man skulle kunna tro att det är värt någonting i den här världen.
Kanske till och med att det skulle kunna tänkas vara attraktivt,
om du är en kvinna, som söker en man. Men … nej…
det är nog inte så….ändå. Jag vet allt om kärlek,
men ingenting om kärleken.

Jag vilar i den tanken

Kanske nästa liv…. får jag uppleva kärlek.
Om jag tror på ett nästa liv ? Ja varför inte ?
Eller tror o tror… jag vilar i den tanken.
Ett annat ord för det är ”drömmer”

Den delen av livet

Från en film, var det en som sa: ” vi har kommit till den delen
av livet, när saker och människor börjar tas ifrån oss,
istället för att ges till oss”. Jag är inte gammal, och med lite tur
får jag säkert uppleva fler lyckliga stunder. Men jag börjar också
känna lite åt det hållet. Bara det att eftersom jag saknat det
kanske mest grundläggande, en familj som barn,
och en egen familj som vuxen, så ekar det citatet mer tomt för mig.
Man kan inte ta ifrån mig något jag inte har, något jag aldrig haft.

Jag tänkte mig en kvinna

Livet gjorde mig sådan, att jag nog inte är någon family man,
trots att det kanske var vad jag allra helst önskade mig i livet.
Jag tänkte mig en kvinna se långt efter mig när jag går, och kramar mig,
som hon aldrig ville släppa mig igen.
Men som alltid släpper mig, och låter mig flyga, och gör mig
lite starkare än utan henne, och gör mig till en lite bättre människa,
än innan jag träffade henne. Och jag för henne.

Samma saga om och om igen

Jag tänkte mig en liten dotter, med en sagobok i handen.
Som kom och tog tag i min stora seniga hand och bad mig läsa för henne.
Samma saga om och om igen. En som kom och grät över att hennes
kamrater sagt något dumt, och jag fick äran att trösta, och pussa
bort hennes tårar. Sådana var mina drömmar.

Ge dem mina vingar

Och att få sparka boll med min lille son, hjälpa honom att lära sig knyta
sin första rosett på skorna, tillrättavisa dem om de gjort nåt elakt,
lära dem gränser i livet. Lära dem sin styrka, ge dem en egen trygghet,
och egna vingar, för att sedan förnöjt se dem flyga iväg, medan jag går
in i evigheten, och fått min enda stora önskan uppfylld.

Sådana var mina drömmar. Naivt kanske, utifrån att jag aldrig haft en
familj, och kanske är rädd för vad det krävs av mig. Som jag tror
att jag inte har att ge, eftersom jag inget fått. Naivt kanske för att jag inte föddes
med den typen av charm, som fångar den typen av kvinna.
Naivt för att framför allt detta kommer …pengar… arbete.

Kanske nästa liv …