Dansfördomar jag bjuder på i bloggformat

…
Dansen i Ersboda, har jag delvis redan
skrivit om, men då blev det
mer från ett djupare – nirvana-själsligt perspektiv vilket
var sinnesstämningen jag var i när jag skrev.

Egentligen bara dårar som far så långt för dans, men tre trevliga dårar

Normalt sett är det för långt med 42 mil tur och retur.
Jag menar, jag är ju gammal nu … ju!
Men jag var lite svulten, lite dans-svulten.
Det mina vänner är en glosa att anamma.
För danserna kring Ådalen lyser nu för tiden med sin frånvaro.
Vem minns inte när danserna på Bollsta Bruk drog dubbla golv,
ett ”modernt” och ett ”moget”. Upp till 1000 inlösta kunde
det vara vissa tillfällen. Nu kommer det i bästa fall 150 dit
på en motionsdans.

Delade på rattverksamheten

Så när Rejje Irén undrade om jag skulle haka på, sa jag faktiskt
ja direkt, trots att jag trodde att vi skulle komma tillbaks kl 03.30,
vilket i verkligheten blev 04.00., pga den enerverande, obligatoriska
in-klappningen av bandet för extralåt. blääää 🙂

Rejje körde dit, och jag tog över och körde mesta av sträckan hem,
så han kunde bil-snarka hem. Eva bjöd på god choklad under bilfärden.
Och två stycken pisspauser räckte, även för en prostatagubbe som mig.

Spännande betraktelser av människor

Det finns så mycket spännande betraktelser att göra, när jag kommer ut i den
stora vida världen, utanför min lilla Spartanskt inredda compact living-lägenhet
där jag bor. Egentligen överallt där det finns människor, finns fantastiska
betraktelser att göra. Och på dans finns det gott om dem. Och givetvis är ju jag
själv en av alla konstiga människor, med konstiga beteenden, men det är upp till andra
att betrakta mig.

Mycket har förändrats

Dans-betraktelserna har blivit många genom åren. Med början, när jag skrev ett
långt ganska humoristiskt vinklat inlägg om styrdans-företeelser.
Sedan dess har mycket förändrats inom dansen. Det har blivit färre dansare,
det har blivit färre vino-tinto-dansare. Färre ute-efter-ett-ragg-dansare,
Färre killgänget eller tjejgänget- vi-ska-ut-och-bara-ha-kul-dansare.
och med det har många roliga karaktärer att skriva om
försvunnit, och kvar blev vi litterärt tråkiga vattenflaske-dansare.
Vi som tar seriöst på dansen, kommer minst en kvart innan. Är klädda för
ett kulturellt motionspass, istället för den fina festblåsan med högklackeskor,
eller vita snyggskjortan, skräniga Hawaii-skjortan för att liksom en påfågeln,
visa upp sin vackra ”fjäderdräkt” för honorna, respektive hanarna
i presumtiva ”parningsdanser” !

”Borta är huset där murgrönan klängde”

Borta från dansgolven är karaktärer som den gubbsjuke
Lilla-Fridolf-Travolta, och allt mer sällan hittar Matadoren och stamp-
Ecke ut. Men ändå…ändå är vi alla människor.
Konstiga människor, olika människor, med olika bakgrund, med olika
förutsättningar, med olika mål….och olika tillvägagångssätt för att nå
våra ”mål” !

Med mina fördomar som grund

Och här kommer mina betraktelser och ovetenskapliga fördomar väl till
pass för i bästa fall, smått humoristiska betraktelser.
Jag har själv förändrats rätt mycket som människa, och dansare
under alla dessa dans-år. Och är mer harmonisk, inte
det minsta raggnings-desperat längre. Ej heller är jag intresserad
av att skryta om hur många danser jag varit populär nog
att erhålla under en danskväll, och kleta upp det i ansiktet på de
som inte fått dansa så mycket, eller klarat av att ta för sig.

Men mycket är oxå sig likt

För även om mycket har förändrats, så är det fortfarande starka inslag
av en massa mänskliga påfåglar, som ska visa upp sina fjäderskrudar
på olika vis. Det är fortfarande inslag av ”Jag-är snyggast-i-klassen-syndromet,
som väldigt många inte växt ifrån sedan de började gå på klassfester i 6:e klass,
då de ”snygga” och ”populära” fick pussa, och fick en hög status. Medan andra
som jag, ofrivilligt hamnade i popcorn-och-läsk-gänget.

Antalet ”dansposörer” har iom att vattendrickarna blivit i fåtalig
majoritet…ökat kraftig. Posörer som via dansen poserar inför andra runt om golvet,
som poserar för eventuell ”påfågel-parning” efter dansen. Här är plånbok,
och jobbstatus fortfarande högvaluta för ”påfågelhanarna” på dansgolvet, medan
naturligtvis, naken hud och tajta kläder används flitig av många av ”påfågelhonorna”
ALLA posörer kråmar sig dock, oavsett kön. Alla dansörer, kråmar sig
dock inte nödvändigtvis.

Posör-klassificering

*En posör-klassiker, är när tjejen ”sexigt”, bakåtlutad lägger upp sitt nakna ben,
upp på killens höft i en långsam, pose. Och allt killen gör, är att hålla emot
och se manlig ut medan han gör det.

* En annan är en ren fråga om aura, i synnerhet hos posör-tjejer,
när de äntligen fått tag på den plånboks-attraktive företagaren,
som egentligen är en högst medelmåttig dansör. Och hennes surmulna
ansiktsuttryck där hon tidigare stod och nobbade ”popcorn-och-läsk-drickare”
brister ut i ett nästan demonstrativt leende, över sin erövring.

* På Ersboda i fredags betraktade jag även en tjej, som nog var en variant av den
ovan nämnda gold-diggern. När hennes ögon helt plötsligt började flimra,
och ögonvitorna syntes, i nån blandning mellan demonstrativ extas och
Exorcisten-ögon. Jag bara fasade för att huvudet skulle börja snurra runt oxå.

* Min fördom, och betraktelse är att män ”påfågelposerar” för eventuella
parningar, på ett helt annat vis. mindre av kråmande, mindre yviga
dansrörelser, mindre av visa hud, och slingra som ålar kring
sin kavaljer. Eftersom vi ännu lever kvar i samma könsroller, vilket paradoxalt
nog även, milt uttryck ”könsrollsreformister” både anammar
och uppmuntrar till. Och det handlar fortfarande om Heman-ideal.
En man ska visa mindre känslor, vara hård och oberoende.
han ska ta hand om kvinnan som vore hon omyndigförklarad.
Det är ridderligt och manligt. Självklart ska han inte gråta.
Även ”könsrollsreformister” äcklas ofta fortfarande av känsliga män,
gråtande män…. dubbelmoraliskt nog ! Så nog finns det gott
om poserande posörer bland män oxå, men handlar om plånbok och image,
snarare än utseende och kroppsligt ålande.

* Många ”vet om” att de är vackra, populära, eller eftertraktade. (dvs i sitt
eget huvud är det bilden de har) Och det syns på dem. Dvs de bygger sitt självförtroende
på det, vilket i sin tur påverkar hur de behandlar människor.
Några av dem är där för att bli tittade på, fylla sin kvot
av törstande blickar över något de inte kan få. Ja har personligen sedan länge
avslöjat deras knep, och ignorerar knepen, och matar dem
inte med ytliga bekräftelser. Jag menar jag är ju dansgud,
och behöver det inte.

* Och nu så har det kommit ut. Är då inte jag en form av posör själv,
som drygt och självförmätet tror mig vara
så duktigt, och osvenskt kallar mig Dansgud ?
Det är möjligt, och jag kommer inte protestera om någon hävdar att
jag av den anledningen är någon form av posör.
MEN, på dansgolvet är det faktiskt så, att jag är så upptagen
av att faktiskt dansa, att faktiskt föra min danspartner så
att hon inte får smällar, så att det blir roligt att dansa, hitta
snurrar och tricksteg, att jag inte hinner fundera så mycket
över hur omgivningen ser på mig, eller hur manlig jag uppfattas vara,
av kvinnliga påfåglar på jakt efter tjocka plånböcker och jobbstatus.
Jag har inte tid, och det intresserar mig inte längre.
Jag är inte intresserad av den typen av kvinnor, och de är
i slutändan inte intresserad av popcornätande dansgudar.
För övrigt, till mitt eget försvar ”your honour”, så är det inte jag som
kommit på epitet ”dansgud” om mig själv, vilket borde innebära
förmildrande omständigheter, när jag väl döms för ärelystnad
och allmän osvensk dryghet ? Komma här och komma ?

Falska förhoppningar

Många av dem hoppas ju trots allt, enkom utifrån möjligheten
att få posera att jag bjuder upp dem, utan att för den skull
ens tänka tanken att de skulle bjuda upp en som
inte har tillräcklig status eller Heman-look. Det är under deras värdighet.
Och det är under min värdighet att bjuda upp dem utifrån
att popcornkillen från klassfesten
skulle få bjuda upp ”klassens populärate tjej”.
Jag har slutat mellanstadiet…. de går kvar !

Jag dansar hellre med – jag är hellre med….

Jag är intresserad av att dansa med följsamma dansälvor,
dansprinsessor, dansgudinnor, som uppskattar min dans.
När det kommer till kvinnor rent allmänt, utanför dansen,
är jag intresserad av de som visar mig respekt för den jag är.
De som inte bryr sig om plånbok eller Heman-aparence.
De som inte har för avsikt att ändra mig.
Och det är troligtvis den största orsaken till att jag är singel,
utöver den absolut största orsaken:

Att jag inte längre litar på människor !

Studs och glid

Utöver de mänskliga dansdragen, finns det ju även
en mängd fysiska dansstilar man kan glädjas åt att betrakta.
Tex de som oavsett bugg eller fox, studsar fram i egen takt,
oavsett vad danspartnern gör. Själv är jag en dansglidare
som sparsamt lyfter mina sulor från golvet. Jag snurrar ju en del.
Och då trampar jag heller inte damen jag dansar med på tårna.
I’m a smooth dancer… I think….

De ständigt leende dansarna och dansöserna, finns
givetvis i äkta glädjeformat, och i posörleendeformat.
Och vilka som har roligast på dans ? … jaa ni ??

Over and out for now!

Det finns säkert mer att skriva om detta, men ju har jag ont
pekfingret jag skriver med på tangentbordet,
over and out från ödmjuk, kaxig, raljerande dansgud