Var nära att krama prästen av bara farten….

…
Begravningsterapi

Alltså jag tänker att folk borde gå på begravningar då och då,
jag tror det är bara hälsosamt, ur terapisynpunkt.
Det kanske klarnar vad jag menar under inlägget, annars
är det bara att rynka på näsan åt mig, och gå vidare.
Ja … nä… det är absolut inte odelat lätt med begravningar
alla gånger. Tårar och sånt där jobbigt som nutiden annars rationaliserat
bort, och ersatt med lyckopiller, eller som det heter i branschen,
antidepressiva tabletter. För vi måste ju få ekonomisk tillväxt också.

… and the Swedish fika så klart.

Det jag menar kan vara terapeutiskt med begravningar,
är att många får tillfälle att gråta öppet, folk skrattar
oxå en hel del efter begravningen, när trycket lättat,
och man pratar om roliga minnen, med all respekt som
går att frambringa. Och inte att förglömma hur många kramar
vi kram-svultna svenskar, ger och erhåller, vare sig vi gillar den
kramade eller inte. I Sverige är det nog bara på en begravning,
man kan få allt detta på en o samma gång. Plus begravningsfikat
dessutom…. the Swedish fika ! En styrdans har nästan allt det där,
utom möjligheten att gråta öppet inför andra, och samtidigt anses
socialt accepterat.

En fin ceremoni

Det blev en mycket fin begravningsceremoni för min kära moster
Maggan, vid Själevads kyrka, men i Uppståndelsekapellet,
som var mer lämpligt i storlek. Jag skulle kompa gitarr till Maggans
barn-barns-barn Fanny, 14 år, när hon sjöng min översättning av
”Tears in heaven” (Eric Clapton) ”Himlens tårar”. Så jag fick åka
extra tidigt hemifrån för att hinna samköra låten med Fanny 2ggr.
Och det var en mycket fin präst, och jag har en teori kring detta
som jag återkommer till, som kanske är… ja .. otidsenligt,
eller så är det spot on !

Vuxenpoäng ?… no not any more !

Och för att kunna åka tidigare…. alltså… när man är i 18-25-årsåldern
brukar många skämtsamt prata om att få vuxenpoäng, när de
anser sig göra särskilt vuxna handlingar. Jag tror att efter detta
har jag börjat samla ”pensionärspoäng”, så femti-tre ja e’ !
För att kunna åka tidigare så vänder jag successivt tillbaks dygnet
under några dagar…. tunga ögonlock. Jag Diskar kvällen innan, vilket
jag aldrig gör på em, eller kväll annars. bara mornar. Jag tom kokar gröt
dagen innan så att jag ska ha den klar när Ragna som jag lånar bil av
kommer och hämtar mig. Fattas bara att jag skulle stått ute och väntat
på skjuts en timme innan utsatt tid oxå… med handväska och hatt.

Det kommer mera, håll i hatten !

Men det stoppar inte där… jag kör sedan själv i mellan 60-80 km/h,
hela vägen till Själevad. Ja det var snöväder… men ändå !
Jag var mån om att inte sitta i diket vid Butsjöböle nånstans
i Urskogen, när klockorna ringde för moster. Jag skriver lista för att
komma ihåg vad jag behöver ha med mig, och att stänga av spisplattor
innan jag far iväg… ja sådär fortsätter det.

Den ofrivillige kyrkvaktmästaren

Det har snöat lite, och jag glömmer lägga i en växel när jag
parkerat lånebilen, och kliver ut för att se om jag kommit rätt,
så bilen rullar bakåt 5-6 meter och jag kutar ikapp den och
hoppar in i farten. Sedan går jag och rycker i portarna
till kapellet… de är låsta. Efter ett antal försök tittar en till synes yrvaken
figur, buttert ut och släpper in mig… motvilligt. Det var kyrkvaktmästaren,
som från den stunden framåt inte var på god fot med trubaduren
med pensionärspoäng.

Vad jag än frågade om, med vänligaste och
lenaste röst, kom det ett lätt spydigt svar, med underton av att han blivit
felplacerad i livet, och att det var lite onödigt av mig att fråga, om tex
vart ett notställ kunde finnas, eller om sångmicken
som Fanny skulle sjunga i fungerade. Men jag bara log, och sa ”toppenbra”
var gång han till synes motvilligt hjälpte till.
Lite senare när det kom fler, och min tystlåtne, snälla kusin Hans kom,
hände det något av ett mirakel. Han som var så motvillig nyss,
stod och log och pratade och gestikulerade yvigt och förnöjt.
Hans hade väl inga jobbiga frågor så som trubaduren plägade.

Som en vacker prästkrage

Jag må säga att jag till en början nog inåt var rätt koncentrerad på
vad jag skulle prestera musikaliskt, men på ytan pratig och social.
Sen när det var gjort… då kunde jag väl få bryta ihop en stund om
så blev fallet. Men så kom en dittills för mig okänd in i kapellet
och strålade lugn och harmoni, en tjej faktiskt, ..
mer tjej än kvinnlig präst vid första anblick, på grund av ålder.
Men jag chansade, tog i hand och frågade om hon var prästen.
Och i och med hennes ankomst behövde jag ej längre fråga
den ofrivillige. Och han var förresten upptagen att prata och
skratta med Hans nu så.

Tack gode Gud för kvinnliga präster !

Och tack gode Gud för kvinnliga präster !
att det skulle ta dig sån tid att komma på det chiefen ?!
Stod det några manliga i vägen ? Jaha okej… det var inte
jag i alla fall chiefen ! Nä men jag menar helt fördomsfullt
att överlag så har jag ännu inte mött
en enda träig, skuldbeläggande, pretentiös kvinnlig präst,
utan bara smidiga, mänskliga, medgörliga. Ja tänker att det är ett
yrke som ofta passar kvinnor bättre än män ! För så tror jag
man får tycka … att kvinnor är bättre … eller ?

Fårhunden Tomas

Jag är ju något av fårhunden i varje församling,
som ska hålla ihop flocken. Så sitter nån utanför och ser
ensam eller tyst ut, så är jag genast där och
vallar in henne eller honom. Så och idag. Jag for runt
och kramade alla systematiskt, och småpratade,
log lyssnade. Och av bara farten höll jag på att krama
prästen ! Hon såg inte förskräckt ut, men jag han hejda mig
och tog i hand. Det höll på att ske även efter ceremonin.
Men även då hejdade jag mig i sista sekund.

Fannys sång

Fanny sjöng underbart bra, och jag spelade vackert.
En gång blev ett enda ackord sissådär, Fanny var cool lugn
och sjöng som inget hade hänt. När sedan det blir dags att ta farväl
av kära moster framme vid kistan, och jag har klarat av allt det jag ska,
och jag öppnar munnen och säger högt ”tack för allt” så
brister det. Jag lägger samtidigt mina händer på det mjuka hemstickade
överkast som Maggan stickat, och då blir det väldigt påtagligt.

Epilog

Det var en fin begravning, tack vare alla som var där,väldigt mycket
prästen Evelina Gilbergs ledning. Ja och kyrkvaktmästaren blev till slut
kvitt den frågvise vis-trubaduren.

Efter att ha kört ännu saktigare
på väg hem, när snöfallet tilltog. Lämnade jag tillbaka bilen
hos Ragna, och skottade gården av bara farten.

Men vilken tur hörrni att jag inte kramade prästen !