Så klart att solen skiner idag, vackra själ !

…
Det är inte förutan att jag förstår
varför solen skiner idag. Den vackraste av själar,
har i natt lämnat en trött och trasig kropp,
som ett tag ansökt om att få komma hem, komma
till vila. Det är inte underligt att solen skiner idag.
Där väntar de på dig, med öppna armar.

Solen skiner för att hedra dig, du okuvliga kvinna,
som burit så mångas bördor, ovanpå dina egna.
Inte heller du var perfekt, även om jag ofta tänkt på
dig så, hyllat dig så och gett dig änglastatus. Något
du själv aldrig tänkte om dig själv. Jordnära, fast, praktisk,
överlevnadskonstnär, och levnadskonstnär.

En gång för länge sedan blev du min riktiga mor,
till ett på sätt och vis moderlöst vuxet barn, fast du
var min moster, och utan att du behövde ….
Du ….och Rolf räddade troligtvis bokstavligen mitt liv.
Och jag har alltid låtit er veta det.

Jag känner lättnad över att du fått som du önskade,
du sa du var färdig, och jag förstår det. Men trots att din
bortgång var väntad pga hälsa, så kommer
jag inte undan sorgen, kära moster, eller ska jag säga ”mor” ?
Det finns inte ord nog att förklara vad du betytt för mig.
Och jag vet att det är många fler… många fler som
du betytt mycket för, du urstarka, jordnära, kärleksfulla
urkraft ! Men kanske ingen av dessa behövde dig lika desperat
som jag, när ni tog er an en människospillra för 32 år sedan.

Jag förstod ju att vi inte kunde få behålla dig på jorden för evigt.
Det går ju bara inte…. allt har ett slut. Och du har fått välförtjänt vila
nu Margareta ”Maggan” Svensson. Du med ständigt öppna sår
i själen, och ständigt öppen famn för de dina.
Jag har aldrig träffat en starkare människa…. än dig.

Jag gråter fast jag visste vad som skulle komma.
Sorgen måste få vara, för att tas vid av saknaden.
Saknad kommer du vara….

Jag är bjuden på mat idag hos en vän till mig,
och en vän till Maggan, och jag tänker gå…. för jag hör
din röst nu Maggan…
Vid en av mina mörkaste stunder, för 32 år sedan, ett vandrande skelett
på 183 cm, och 59 kilo, då jag var djupt, djupt nere i en bottenlös brunn.
Och jag ville inte äta för jag var så ledsen. Då
tog du, lilla späda varelse
kärleksfullt bryskt tag i mig och ruskade om mig och sade:

– ”Ja …o inte blir det bättre om du inte ät!”

Och som vanligt … hade du rätt, så jag går till Åsa och Karl i
eftermiddag, som planerat, för inte blir det bättre om jag inte ät!
Och ikväll är du med oss Maggan Svensson