Dödsmördarkommunist i affärsdjungeln del 2

…
Människorna voro dock av differentierande slag,
i denna affärsdjungel. Fast med 10 gemensamma
nämnare: ”köpa. köpa, köpa. köpa, köpa. köpa, köpa. köpa,
köpa. köpa”. Men det är inte dem det är fel på, det är mig !
Jag som programmerar in i hjärnan att INTE köpa.
Om alla hade samma inställning som jag, så kraschade
tillväxt, miljardärs-drömmar, moderata samlingspartiet,
samt julreor med icke nedsatta priser. Och vad skulle vi då
göra med våra liv ??? umgås eller nåt kanske ? nääää
det är mig det är fel på !

Då och då, undrade jag om en svensk populär sci-fi-serie
hade blivit verklighet, när mina av intryck trötta,
och förvirrade ögon, fick syn på unga tjejer, kvinnor …
eller var det ”hubotar” jag såg. Deras ansikten voro uttryckslösa,
med nå’n slags konstruerat överlägsen min, framkallad
av ”skönhetsprodukter”, hårfärgning för tusentals kronor i månaden.
Det var på riktigt en mask de bar… på riktigt. Lagren var så tjocka
att man kunnat tagit tag i en flik, och rivit av masken.

Man fick intrycket att de var lika sminkade, nedanför ansiktet,
men som tur var, så exploaterades inte huden där lika mycket,
i höstblåst, + 5 grader och regn. Nej dessa delar av kropparna var
täckta med Spandexbyxor, eller andra typer av ”mummelbyxor”,
där varje kontur avslöjades. Konturer som formats på gym, och med
fettsugning eventuellt, samt i värsta fall lite plastic pudding.
Och de små fossingarna var täckta av svarta stövlar med mycket
höga klackar. Men ögonen voro helt uttryckslösa, utan liv.

Men det fanns äkta människor mitt i vimlet oxå. Om än tillfälligt
hypnotiserade av köpfrossa. Av alla sorter. stereotypen
av den svenske mannen, med stor fet prilla, hängiga jeans,
uttryckslöst ansikte (det är manligt). Det fanns gamla gubbar som var äldre än mig
som inte egentligen heller tillhörde den här världen, men hade ett osynligt
koppel med halsband runt nacken, och en köp-stinn tant släpande
på honom och ryckandes i kopplet då och då,

– ”kom nu Sture, vi måste in på Kappahl !!!... tycker du den här blå blusen är
fin Sture ?
– Ja den är fin !
– Finare än den vita Sture ?
– Den vita är oxå fin !
– Ja men vilken är finast ?
– Den blå är finast !
– Ja .. men ..nä jag tar den vita !
– Okej !
Sture trodde att Sture lärt sig till nästa affär.
– Stuuure … du måste komma o vara smakråd nu Sture !
– Jahapp.. jag kommer !
Tycker du den röda eller rosa kjolen är finast Sture ?
– allt du väljerär fint gumman !
– ähh dig går det ju inte att fråga om smakråd !!!¤#&%)/=


Ibland hade damorna bundit fast dem med det osynliga kopplet vid
en bänk utanför butikerna, tills de var klara. Ja…lite som människor
gör med hundar där hundar icke är tillåtna.
På tal om hundar ja…. Medan jag var ute och var fördomsfull
över människorna i en för mig obegriplig värld, jobbade min vän Åsa häcken
av sig uppe vid djuraffären, och tog kort på hundar
som hoppade omkring och inte ville sitta still.
Till husse-och-matte-kommandon som: ”Sitt, sitt bredvid, sitt bredvid Viggo,
Sitt, sitt bredvid, sitt bredvid Viggo” ”Gå inte iväg, Hugo, stanna där, Hugo
…Hugoo… FYYYY… Huuuugoooo !! Och duuuktig Karo, duktig ååå naaaaaw
va fin ”

Jo Åsa hade det hon gjorde, jag slank in med lite vatten
och annan proviant, och sedan ut i djungeln igen. Ville ju inte
distrahera de stackars jyckarna mer än de redan var, genom min
närvaro. Och dessutom höll jag på att utforska djungel och dess varelser.

Jag skulle dessutom kunna grotta ner mig i en massa produkter och ifrågasätta ungefär
90 % av dem, och deras nödvändighet. Men det får bli ett projekt för en tråkig dag.
Nu skiner solen och jag ska ut på den underbart ”döda” staden, utan köphysteri, och tomt gapande skyltfönster.