Höstdikt


Himmelskt allena , stjärnklar höstnatt,
Vinden biter, röda kinder
Månens skiva, rund och platt
vandrar längs stjärnors tinder.

Vandra än mot vinterns högtidsstund,
kalla andetag och rök och vatten
Stannar, skådar, förundrat en sekund
i den kalla svarta oktobernatten

Björken kal, och naken står,
visslande vind, viner i dess kvistar
Gula skruden ligger vid dess tår
i vätan fallna löven gnistrar

Fnyser, ryser vid vinterns entré
undrar stort vad göms ute där
Det som höstens öga inte se
finns i fantasi och dimhöljd sfär

Ljuset av neon på älvens yta
dansar kring i yster dans
Nu när hopp och grönska tryta
ser på stjärnor som i trans