Ensamhet

…
Obarmhärtig barmhärtighet

Tiden är barmhärtig, när den gör slut
på obarmhärtigt lidande. Lika brutal är den,
när den tar unga människor ur tiden,
innan de hunnit börja leva ens.
Det finns enastående människor, som klarar av de
grymmaste av öden, och ändå ser tiden an med tillförsikt.
Där ljuset lyser starkt inifrån.

Vad är skillnaden ?

Är då inte människor som inte kan se ljuset lika fantastiska ?
De vars axlar är tyngda av livets ok, och inte finner kraften
att lyfta humöret, gå vidare, se framåt ?
Jag är inte så säker på att deras prestation är sämre.
Om man ser till förutsättningarna, kanske de är starkare tom.
Vad är det som får de starkaste att framstå som fantastiska,
och de deprimerade som viljelösa och självförvållande
tragiska gestalter i skuggan ? Vad är skillnaden ?

Man bör kanske akta sig

Jag tycker mycket väl man kan hylla och se upp till olika
människors hjältemod och urkraft, men att man bör akta sig för att
jämföra deras styrka och mod med andra… med sig själv.
För vad vet vi egentligen om varandra ?
Med tanke på hur lite vi vet om oss själva.

Paradoxen av ensamhet

Jag känner mig inte lika ensam som jag en gång gjort.
Paradoxalt nog har det skett samtidigt som jag rent fysiskt tillbringar
mer tid ensam, och är mer bekväm i ensamheten. Kanske
som resultat av att jag slutat fly från den, kanske som resultat av
att jag inte längre låter någon ta min tid, genom att vänta på
att de ska höra av sig ? Men visst …jag är fortfarande människa,
och jag känner av ensamhet ibland också.

Men vad är det ?

Men vad är det egentligen ? Ensamhet ?!
Idag är det åter stigmatiserat att vara ensam, känna sig ensam.
I dagstidningar kan man läsa om och ”ta reda på” om du riskerar
räknas som ensam. Nyligt så skrev även det en borgerlig ledare på
ett väldigt nedlåtande sätt, om hur mäns ensamhet var farlig.
Och då främst för kvinnor, var budskapet. Kvinnors ensamhet
däremot räknas som ”starka kvinnor”
Men vad är ensamhet ? Rent fysiskt är det inte svårt att förklara.
Eller om du bor ensam, det går också att tydliggöra.

När vi väl pratar

Men bevisligen kan många människor känna sig oerhört ensamma
I FÖRHÅLLANDEN, eller i stora grupper. När kvinnor känner sig ensamma
i förhållanden, har jag fått lära mig att det är männens fel, för att de inte kan prata om känslor. Jag vet ju att det inte är på det viset. Jag vet ju att kvinnor
och män är lika mycket värda, har brister och styrkor,
och att ingen egentligen är ansvarig för någon annans känslor.
Men det är omöjligt att prata om nu för tiden. Speciellt svårt,
paradoxalt nog, är det nu för tiden att bli hörd på det området
om du är man, och pratar om saker.

Det ensamma folket

Men vi svenskar är nog på många sätt ett ensamt folk.
Det blir tydligt när våra kära invandrare kommer hit, ofta tätt sammansvetsade familjer, med många familjemedlemmar. Däremot skulle jag säga att
jag inte märker någon stillnad när människor behöver praktisk hjälp.
Det känns ganska lika mellan svenskar och de nysvenskar jag känner.
Vi svenskar vill ganska ofta slå oss på bröstet över vårt sätt
att leva och vara, och fördömer vissa utländska traditioner
eller kultur…. men vi är rätt så ensamma. Saken är den dock, att andra
nationaliteter på vissa plan inte skiljer sig på just den punkten. De anser
även de, ofta att deras kultur är bättre, och slår sig för bröstet,
och tycker mycket är dåligt med Sverige och svenskar.

Nysvenskar och svenskar

Nyligt läste jag om att våld i nära relationer skulle ha ökat iom
flyktingströmmen i vår kommun. Dvs en sak som skulle kunna
användas av bruna politiska riktningar mot invandrare.
Nu vet jag varken om det skulle vara sant eller inte. Men det är klart
att bor man ensam, är det väl mindre risk att man råkar i bråk
med sig själv, och misshandlar sig själv.

Men jag vet inte ja, hur fantastiskt det är med en kultur
där 40 % av hushållen är ensamhushåll, där det som upprör
mest är bensinpriset och vargar, där främlingsfientlighet
återigen blivit poppis !