Karl Bertil Jonsson 14 år – Den fattiges barmhärtighet Del 2

…
”Du Karl-Bertil Jonsson
Som är fjorton år
Tänk vad du förstår
Tänk vad du är klarsynt
Gänglige gestalt
Du har grundprinciper
Kanske du begriper….Allt”

För var dag som går

För var dag som jag lever, och upplever livet,
ser och hör människor. För var dag så ser jag en tydlig trend
i vilka det är som finns till för andra människor. Och vilka som trampar på
lik för det glimrande guldets skull.

Den lilla människans barmhärtighet

Min erfarenhet är, att det är – om jag får uttrycka mig lite klumpigt –
”den lilla människan”, som hjälper den som fallit, som finns för sin nästa.
Och ibland de mest häpnadsväckande handlingar av förlåtelse,
som blir nästan omöjliga att förstå. Mödrar som förlåter sin sons mördare.
En färgad kvinna i ett fängelse i det segregerade Amerika, som behandlar en nazistisk
kvinna med respekt, hjälper henne, och hon kände sig ”re-humanized”
En antifascistisk kvinna som tar emot och stöttar en fascistisk kvinna som
vill bort från hatet. Den franske terroristen, som var övertygad om att han
skulle bli torterad och mördad efter det att han begått en terrorhandling,
men det blev aldrig så.
Han fick långt fängelsestraff, men inuti honom, blev det vändpunkten,
för vem han skulle vara. Historierna är fler än jag kan vittna om.
Och nånstans där visar det ÄN tydligare, att det inte är hårdare straff och
murar som kommer förändra världen till det bättre.
Några av dessa exempel är från Dox på svt play, programmet Exit.

Av två st Kalle, var det alltid Karl-Bertil

Ända sedan jag varit liten, så föredrog jag Tage Danielssons;
Karl-Bertil Jonssons Julafton, före Kalle anka och hans vänner.
(En animerad film, från vilken ett utdrag från Tage Danielssons text
är tagen i inledningen av blogginlägget)
Och nu aktualiseras Karl-Bertil för mig igen, det har iofs aldrig
avaktualiserats för egen del. Men nu när jag blev bjuden på en biljett
till Jacke Sjödins Tage-och-Hasse-föreställning på Hullsta gård.
Nu när jag såg denna föreställning, och Jacke Sjödin sittandes på en parkbänk
på scenen, sjungandes om Karl-Bertil, värmde det i hjärtat än en gång.

”Att ta från de rika, och ge till de fattiga”

När vi nu lever i ett land, i en värld där sådana ideal är hårt tillbakatrycka
och betraktas som stöld, rätt och slätt, så knorrar det sig säkert i magen
på många i publiken. I sin tur är det citatet taget från legenden om
Robin Hood. Och där tog inte Robin från de rika,
där tog Robin TILLBAKA från de rika. Och det är oerhört intressant.
Även idag, om man börjar ifrågasätta äganderätt, löner,
etc etc… HUR förmögenheter har tjänats, VEM som skrivit
de lagar som tillåter enstaka individer att roffa åt sig alla
naturtillgångar från tex Norrland, och kalla det för sitt !?
Och det ställer även det lite småborgerligt frustrerade uttrycket:
”Jag blir förbannad på folk som inte kan skilja på ditt och mitt”
…på sin spets !
”Sa och sa…. det var ju min tallrik”

Mellan skratten

Mellan skratten över Jacke Sjödins ordekvilibrism, och vassa
ordvitshumor, kommer åter allvaret in, när tonerna till
”Var blev ni av, ljuva drömmar, om en rimligare jord”
… klingar ut över salongen. På länken framförd av Monica Z.
Där Tages text belyser hur redan då, Socialdemokratin börjat överge
sina humanistiska ideal. Och då fick han ändå inte leva
och se hur mycket värre det blivit nu med den saken.
Texten borde alltså vara mer aktuell nu än då den skrevs till och med.
Men, min starka känsla, är att även i denna fantastiska föreställning
kring Tage och Hasses verk och liv, så minns man den i bästa fall som
en vackert utförd sång, och i bästa fall sympatiserar med orden i nån
minut, för att sedan glömma alla ideal när man nöjd
går ut från Hullsta Gård, efter att ha blivit underhållna en stund.
”han e för tokig den där Jacke” .. tycks vara den samlade behållningen.

I nöd och lust

Njä… jag tänkte inte på äktenskap i detta fall.
Jag tänkte på vilka det är som helst och oftast ger av sig själva.
Och i min erfarenhet är det de utsatta, de fattiga,
de marginaliserade…. inte bara exemplen jag gav ovan från ”Dox – Exit”.

Jag fick ta del av en berättelse av en herre häromdagen, under ett
internationellt äventyr vid Medelhavet. Och jag fick tillåtelse att
skriva om detta, inkognito. Han levde under några år utomlands,
och försörjde sig på att sköta om en rik kvinnas fastighet. Stora delar av året
var hon inte där. Han spelade och sjöng en del. Och hon beundrade honom
för det, fick jag veta. Och den beundran övergick senare i åtrå för hennes del.
Vilket ledde till att hon ville att han skulle flytta in i hennes sovrum.
Detta ville inte han. Vilket gjorde henne så förbannad att hon kastade ut honom,
med bara gitarren i hand och några kläder, utan pengar, eller
så klart möjligheten att försörja sig då. Han sökte hjälp på flera instanser,
bland annat Svenska kyrkan. Men den försmådda damen, som var rik, hade kontakter
i landet, på orten, hade ringt runt och sagt åt dem att inte hjälpa honom.

Flera dimensioner

Den här berättelsen har för mig flera dimensioner att ta i beaktande.
Varav alla är samtida aktuella. Men det första som tog tag i mitt hjärta,
var hur han till slut efter några månader på luffen lyckades ta sig hem
till Sverige, och hur hur han överlevt på luffen där nere i 6 månader.
Den första som hjälp,te honom var en uteliggare, som visade honom
vart han kunde få mat, och vatten. Inte kyrkan, inte ambassaden, inte
nån välgörenhetsgala med kändisar i dyra blåsor för 100.00 kronor,
utan en uteliggare !!!

Göte-la-borg

Dock var det en Göteborgs-skådespelare, numera avliden, som hjälpte
honom att komma hem till Sverige. Berättelsen säger en del som människor
av idag gör klokt i att reflektera över. Just i det här fallet var det alltså en kvinna,
en rik mäktig kvinna, som utnyttjade sin position för hämnd. Och om jag får
säga det själv… en orättmätig hämnd. Och om vi då kallar detta för just
en berättelse, som jag då fått återgiven av en herre. Och så tänker
vi på hur ordet ”berättelser”, använts under Metoo-kampanjen,
och Hets-mot-män-kampanjen som pågår än idag i media.
Så blir det en viss skillnad, trots att likheten i att berättelser ska
få berättas. Skillnaden är bla att ingen bryr sig om de fall där män
råkar ut för dylikt. Och skillnaden är att i mitt fall, när jag återger berättelsen,
så går jag inte ut med namn, och det sker ingen rättsosäker mediedrev
som grund för eventuella juridiska påföljder.

Vissa berättelser vill ingen höra ….