Som en dans

Det händer fortfarande att jag blir feg
att bjuda upp vissa tjejer/kvinnor/tanter som
jag aldrig dansat med förut. Det kommer sig av att jag med åren
lärt mig läsa av vilka som är duktiga att dansa + sympatiska,
och även vilka som är duktiga att dansa, men inte utstrålar: ”bjud upp mig”,.
Jag identifierar även de som kommer att förfölja mig i tid och evighet
om jag bjöd upp dem. Samt de som är vackra och urusla på att dansa.

Oftast, hur drygt och malligt det än låter, så kan jag fortsätta vara
bekväm och feg, när det kommer till uppbjudningar, eftersom
det alltid är ett överskott på damor, och det innebär att jag inte hinner bjuda upp
innan jag blivit uppbjuden, även på herrarnas dans. Men nu frågade Eva mig
om jag ville fara till Östersund och dansa. Och där är det större delen
för mig okända dansälvor och kylskåp. Så då tänkte jag i mitt
stilla sinne, med acceptans, att jag nog kan bli sittande
om jag inte tuffar till mig lite.

Hanne stod precis vid entrén till dansgolvet när jag kom dit,
och en första bra dans var bärgad. Och kommer man upp på dansgolvet,
och är relativt duktig på att dansa, vilket jag ändå vill påstå att jag är,
då ser de detta, och då kan uppbjudningarna begynna.

Men det är åtminstone någon tjej/kvinna/tant per kväll som jag fegar ur på,
även om jag utan problem, ignorerar näsan-i-vädret-tjejer och
självutnämnda ”alfahonor”. Och denna kväll var det en mycket tjusig och dansant
tjej som jag inte klarade att åldersbestämma, annat än att hon var rejält mycket
yngre än mig. En glittrig showblus, och en aura av integritet… nej.. nej
jag törs inte.

Men inte en enda kylskåpsdans i Östersund, till Blender och Mickeys.
Och ett par stycken danspoesi. Och så hade vi bestämt att åka hem vid
midnatt, istället för 02.00 då det slutar. Vilket passade mig bra.
För då slutade jag medan jag fortfarande hade ben att stå på.