”En kvinna bland män”

Det känns som hemma….

…när jag kliver in genom dörren, hemma hos mig,
en doft av mat, sen middan, en ordning, eller o-ordning,
som just jag känner mig hemma i. Den känslan är så stor för mig.
Oftast har det inte känts så i mitt liv, oftast har jag fått mer ”hemma-känsla”
hos mor-och-farföräldrar, hos utvalda vänner… men nu får jag det här hemma,
här känner jag mig trygg, och ….hemma !

Bio eller boule

Jag velade mellan att spela boule ikväll, eller att gå
och se film jag redan betalt terminsavgift för. En film jag nog
förstod lite vad den skulle handla om, hur den skulle sluta,
inga överraskningar åt nåt håll. Det är inte nödvändigtvis någonting
negativt för mig. Jag är ingen större beundrare av överraskningar,
inte i livet, inte på film. Men jag gillar att bli berörd, jag gillar
att få känslosamma upplevelser via film, och att film
kan ge upplevelser och insikter jag inte annars kunde
få via egna upplevelser.

Ganska blek film egentligen

Kvällen film på Sollefteå Filmstudio, gav inte många
känslostormar, få upplevelser, men den gav en insikt, eller
rättare sagt förstärkte en redan befintlig insikt, som någon kanske
skulle kalla för ”åsikt”. Filmen ”En kvinna bland män” gav mig ingen
kampvilja för det den var tänkt att ge kampvilja för. Den var rätt så
dokumentarisk, till och med kärlekshistorien var ganska platt
skildrat. Godkända skådespelarinsatser, men inte briljanta,
bortsett från Kathy Bates biroll, som var strålande gestaltad.

En scen räddade filmen, och sade mig något

Men en scen berörde mig, och sade mig mer, än hela filmen i övrigt
och drar upp en annars slätstruken 2a i betyg till en 3a.
Scenen när huvudrollen Ruth tillrättavisar sin tonårsdotter,
på ett till synes hjärtlöst sätt ang ett skolarbete som hade högsta betyg,
men modern Ruth, tyckte det kunde göras bättre. Dottern, spelad av
Cailee Spaeny, kallade sin mor hjärtlös, gick in på sitt rum och grät. Och när Ruth
gjorde ansats att gå efter henne, gjorde fadern ( Armie” Hammer ) det istället
han lade sin arm om henne, tröstade henne, och förklarade att modern
visade sin kärlek, genom att vilja göra henne stark.

Orsaken är så klart uppenbar

Att den scenen berör mig extra, har självklart att göra
med min egen uppväxt, bristen på naturlig kärleksfull beröring
att ta sig tid att förklara och prata med mig. Men den tar även tag i mig ur
ett större sammanhang, egentligen som motberättelse till vad filmen förmodligen
vill få oss att känna, tänka och värdera…. nämligen ”kvinnans frigörelse”
och entré på arbetsmarknaden, och konsekvenserna av denna ”fantastiska
revolution”.

För mig, i min uppväxt innebar den revolutionen … ska vi kalla det:
”ofrivillig egentid”… eller kanske övergivenhet. Jo jag vet att det inte är
så självförverkligande positivt att ta upp just den här olägenheten som en
faktiskt konsekvens. Men ändå är det, och var det en realitet, när
inga föräldrar var hemma, under större delen av uppväxten.
Men vi lever ju inte heller i en tid då nyansering och problematisering
är modernt.

Ett och Ett = Noll

För mig illustrerar ändå den scenen så starkt, priset för våran materiella rikedom,
i Sverige och västvärlden. Två inkomster = mer pengar = mer materiell frihet
Två inkomster är även lika med: NOLL närvarande föräldrar.
Och det gäller ju att prioritera … pengar måste ju gå före föräldraskap
… eller hur blir det nu ?

Nu när jag är över 50 …. först nu känner jag mig hemma,
i mitt eget hem. Och jag vet att det har ett samband.