…
Kärleken…. ja då är jag tillbaka till detta
outtömliga ämne, som genom alla tider skaldats om,
men som forskningen står handfallen inför.
Teser
Många andra teser och teorier kring mänskligt beteende,
hat, sorg, depressioner, sex etc har forskarna dväljts sig i,
men inför kärleken, är de ovetande som små barn.
Och själv känner jag mig minst sagt ödmjuk inför min kunskap
om kärlekEN, men ganska upplyst om kärlek, i dess fria,
obundna format. Dvs kärleksfulla handlingar.
Men förhållanden …
Men när det kommer till att leva ihop, att ha ett kärleksförhållande,
ett sexuellt förhållande, så är jag kort sagt inte lika insatt.
Jag fattar ändå att stora delar av min problematik, mina
beteendemönster, mina beroendemönster, som spelat in
för svårigheterna i att lyckas få till detta.
Och hur trist och tråkigt, uttjatat det än är, så ligger
ens beteendemönster, beroenden ofta, djupt rotade
i vår barndom. Åtminstone för de 95 procent av oss som
inte helt tagit oss igenom dess trauman, eller felinlärning.
Lika många procent ANSER sig ha lämnat det bakom sig, men
deras beteende är därför om möjligt ÄN mer bundet av det förflutna,
än mitt. Jag som ”ältar min barndom” (har jag fått veta ganska
många gånger) Oftast då av människor som faktiskt är oerhört fast i
manipulerande, passivt aggressivt beteende.
Kärleken ÄR underbar
Men kärleken är underbar…. har jag hört.
Ja det är den säkerligen. Eller åtminstone kan den vara det.
Många med mig har nog blandat ihop andra känslor med
kärlek. Och i mitt fall tex för att jag ända in i benmärgen,
lärde mig nåt annat än kärlek. Fått uppleva känslomässig manipulation,
bli styrd av sin omgivning med hjälp av att MEDVETET använda sig
av ledsenhet eller spelad ledsenhet, för att binda upp,
hålla kvar, fängsla kärleken. Och i den stund kärlek
blir fängslad dör den.
Men i mitt fall
Så i mitt fall har jag förväxlat känslan jag fått, när kvinnor
använt sig av känslor, för att binda mig, … förväxlat det
med kärlek. När det i själva verket var ett beroendespel,
ett medberoende-spel.
Jag är väl ganska svårt felprogrammerad i hjärtat
när det kommer till att leva i ett förhållande. Jag vet helt
enkelt inte hur man gör, för att både bibehålla min redan
svaga självkänsla, och samtidigt dela sin tid, sitt liv med någon.
Och högst troligt är mina val, lika bidragande som mitt tidigare
lätt självutplånande beteende varit. Mitt behov av att ”ta hand
om” ”olyckliga kvinnor” har lett mig till att bli utraderad
känslomässigt. Så det är lika mycket mitt ansvar, som det är de
som manipulerar med hjälp av känslor.
Mitt existensberättigande, har i mitt sinne legat i att
ständigt ta hand om andra. Och kopplingen till det förflutna i det
påståendet, med en självmordsbenägen moder, är väl inte alltför
långsökt antar jag.
”Men för helvete Tomas, släpp det där nu !! väx upp” !!!!
Ja men det är just precis det jag gör, när jag bearbetar
saker i text. Att låtsas som känslor inte finns, att saker inte hänt,
att det som påverkar en inte påverkar en.
DET, om något, är att fastna i det förflutna !
Och lite har det funnits starka liknelser med vänskapsförhållanden,
och med anhöriga, som nu i stort sett upphört.
Den hårda verkligheten är ofta att folk kommer kliva precis
så långt som du tillåter dem att göra,tillåter du folk att kliva
PÅ dig, så är det vad som kommer ske.
Jo men det kan nog göra lite ont i hjärteroten för en stund när
jag tänker på att mina nya gränsdragningar, lett till förlusten av
kontakten med anhöriga, och fd vänner, om än inte 24-karats-vänner.
När det inte längre gick att utnyttja mig, var jag inte intressant.
När jag plötsligt förutsatte att båda parter skulle vårda vänskapen,
så blev det ”tyst i andra änden av telefonen”
Men det jag har erhållit istället, är större grad av självrespekt.
Självklart kommer jag ändå även då och då, fortsättningsvis,
bedrövat, trängtande, och längtande, i cyberspace,
skalda om den kärlek jag ändå så starkt önskar uppleva.
Nu… nu blir det kärlek till kaffekoppen …. Sscchhllllurrrrp !