Sårbar, vacker, passionerad.Med hes passionerad skrovlig
röst vädjande in i tv-kameran sjunger Josefin och ingen
människa med levande hjärta lämnas oberörd trots och pga
att tonerna inte är skolat sjungna med perfektion.
Det går inte att värja sig mot tonerna.
Systern Marie lika sårbar, osäker blottar orädd sitt
hjärta i ”Sommar” i P1… Med den inledande meningen
att hon är så rädd. Oskiljbara i livet. Men bestulen av döden,
tvingas de ändå bort från varandra. Marie har en gåva, en sällsynt
gåva att berätta en berättelse, och fånga lyssnaren.
Men ändå visar hon just oräddhet, och mod.
Hade Marie ett återkommande radioprogram,
en gång i veckan, med musik och berättade tankar,
om världen och livet, skulle jag sitta som klistrad under
direktsändning varje vecka. Den berättarkonsten,
som kommer inifrån, själen, och kläs i ord med skiftande
röstnyanser, med teatraliska utspel i etern, är något mycket,
mycket sällsynt nu för tiden. Något viktigt,
något äkta. Jag skulle varit en trogen lyssnare för
ett sådant program, nästan oavsett vad hon sade,
eller behandlade för ämne.
Detta i en tid där kvaliteten
på radioprogram oftast urvattnats och reducerats till käbbel
om meningslösa ämnen, där 3-4 personer pratar
i mun på varandra och skrattar hysteriskt emellanåt,
åt hur ”tokiga” de är i direktsändning.
Detta varvat med ”vi älskar ny musik” -musik. Vilket inte alls
är någon ny musik, bortsett från att den är nyutgiven.
Det finns ingen skapandeprocess i det, bara produktion
för att lansera unga, snygga människor
som ska dra in pengar till dem. Det är till och med mer
själ i dansbandsmusik, som staplar kärleksklyschor till dåliga rim,
än denna ”nya musik”
Jag är med henne, och hör henne i hennes brutala
nakna uppriktighet, och avstigmatiserande av det hon
pratar om som psykisk ohälsa Och hyllar hennes mod.
Hon gör en jätteinsats i att normalisera några av
de mest självklara känsloregistren som inkludera av
att vara människa. Sorg, depression, ”psykisk ohälsa”
Alla går vi igenom det nån gång. Olika ofta, olika djupt,
men alla går vi igenom det nån gång.
Men alla har inte modet att erkänna det, prata om
det i dess nakna sårbarhet… som Anna Charlotta Marie
Nilsson Lind gjorde i sitt sommarprat. Jag tackar dig för det !
Eller som hon kanske, på breid Gåtlänske skull ha sagt:
Jau tacker di for de !
Och jag tackar dig o alla stigmatiserade, tystades vägnar,
som du gav en röst, med ditt mod, och nakna uppriktighet
Samtidigt så blir det allt tydligare för mig, när jag hör hennes
berättelse. Det blir allt tydligare hur vi människor, vi svenskar
ser på sorg, känslighet, utsatthet….och könsroller.
Och det blir lite tydligare att dessa roller, synen på manligt
och kvinnligt, känslor, styrka … bidrar tragedier som Maries
syster Josefin…. och även bidrar till de tragedier jag upplevt.
Ja märkte ni hur konstigt det blev ? Märkte ni skillnaden
i att jag, en man, uttryckte känslor av sårbarhet, utsatthet,
jämfört med de undersköna, sårbara kvinnorna Josefin, och
Marie, som jag liksom ni troligtvis i hemlighet älskar på
avstånd… märkte ni ?
Jag känner ingen man, och har aldrig läst en man uttrycka sig
som jag gör kring egen utsatthet. Och det finns en anledning
till det, utöver förväntade reaktioner utifrån könsroller.
För det kommer med ett pris att som man uttrycka sårbarhet,
utsatthet. Och priset är din manlighet ! Inte så mycket i hur jag
ser på mig själv som man. Jag har inte längre några problem med
att vara man, och samtidigt uttrycka sårbarhet och utsatthet.
Men de flesta i min samtid har väldiga problem med det.
Och nu ska ni inte luras och tro att detta är ett internt machoproblem,
som orsakas av killar, män som inte kan, inte vill prata om
egen utsatthet eller sårbarhet. Synen på dessa könsroller spänner
över båda könen. Eller alla könen kanske det heter nu.
Den spänner över hela samhället, och kanske något förvånande för vissa,
så är den även djupt rotad i de mest röd-rosa jämställdhets-strävande
feminister. Många av dessa kommer säkert förneka det med den
upprepande frenesi som Petrus sägs ska ha förnekat sin ”mästare”,
men jag ska berätta mer ingående hur jag tänker kring det.
Som jag skrev i ett inlägg nyligt, så är jag fullt medveten om
att en väldigt stor del, troligtvis den största delen,
ligger hos mig själv, mina val, och vad jag utstrålar,
som orsak till att jag lever singel. Och det är rätt okej i många
avseenden. Men det finns utifrån just det jag nyss skrivit om,
ytterligare en faktor i ekvationen kärleksval., som har stor betydelse.
Och det är …just det könsroller, status, pengar, förväntningarna som är
inbyggda i könsrollerna vi alla mer eller mindre inte bara accepterar,
utan även uppmanar till genom ord och beteende.
Det underförstådda i kvinnor som säger sig gilla känsliga män,
eller uppmuntra känslighet hos män, är att det inte handlar om att
männen i fråga, själva får vara sårbara, utsatta. Utan att
det ska vara precis den hårdföra känslokalla yttre, men vara lyhörda för
HENNES känslor och utsatthet. DET är vad våra nuvarande könsroller
säger oss, som vi inte bara accepterar allihopa, utan även uppmuntrar
i ord och handling.
Nej, i praktiken och verkligheten har mina känsloregister,
min utsatthet och sårbarhet aldrig hjälpt mig att vinna en
kvinna. Det har av-maskuliniserat mig och gjort mig än mer ointressant
utöver det faktum att jag lever på existensminimum ekonomiskt,
är utan karriärs-AMBITIONER, och dessutom nu mer
tycker bättre om kaffe och boule, än jag tycker om sex !
Men det kan ju oxå bero på upplevelsen av sex.
Nästan alla kvinnor jag varit med,
har agerat likadant, känt likadant när det kommer
till manlig sårbarhet.
En av dem hade trampat i klaveret, och visste det,
men vägrade be om ursäkt med motiveringen:
– Det blir så äckligt och så kladdigt
Hon kunde inte ta ordet förlåt i sin mun, men hon låg
i fosterställning och grät och vädjade att jag skulle stanna
hos henne, när jag kände mig ledsen och ville fara hem till mig.
Jag stannade så klart. Hennes känslor tog plats, mina försvann,
och förhållandet tog så klart slut.
Hon berättade även en episod från ett tidigare förhållande
där hennes dåvarande berättat att han var allergisk mot sesamfrö
och därför inte kunde äta den hamburgare han fått serverad
Hon skrattade enligt egen utsago nedlåtande åt honom och
tyckte han var omanlig.
Hans svar var dock rätt spå träffande:
– Det säger iofs mer om dig än om mig.
Jag tror att vi har låååång väg att gå vad gäller jämställdhet,
och ett av de största hindren är feminism, allmänaccepterade
könsroller och dubbelmoral.