Månad: juli 2019

…
Vilken värld det är vi lever i.
Vilka märkliga liv det är vi lever.
Ju längre jag lever, desto mer förundras
jag. För ju bättre vi får det, desto tokigare
blir vi, tycks det. Och blir vi tillräckligt rika,
så är man inte längre galen och ensam till följd,
utan det kallas ”excentrisk”

Jag rengjorde filter i pumparna i bassängen
på bangolfen, och oljade in torra plankgolv.
Inte en krona förvärvade jag på detta. Det är
JAG som är galen, med nutida normer.
Och medan jag oljade, kom en rätt trevlig
pratglad herre från ett grannland och småpratade
lite. Han sa att vi har det väldigt bra egentligen,
med Bo-bil, och hus. Han fick som ”pensionist”
ut 28.000 rent i månaden. Jag log och höll med
om att det var inget att beklaga sig över. Och
han tyckte jag skulle söka jobb på en Oljerigg, som hans
son gjort. Och tjänade 150.000 i månaden.
Jag fortsatt le och sa att de var ju bra.

Efter ett tag var han nyfiken på mig, så jag sa att
jag hade 10.000 i månaden, och att jag oljade
de där bräderna gratis. ”Ja ja ….sånn ja”
Men att jag var nöjd och glad, för jag hade en gång
räknat ut att jag tillhör de 17 % rikaste i värden.
”Ja ja ….sånn ja”. Och vi pratade lite om hur vackert Norge var.
Han tyckte vi hade ”en fin by här” Och jag sa att ja det är vackert
här men att den här staden medvetet håller på att avvecklas,
för att alla pengar som produceras här, försvinner härifrån,
och med det människorna.
”Ja ja ….sånn ja”

För övrigt kan lite udda saker ske även på dans.
Nu för tiden så har några fått för sig att man kan
”boka danser”, och att man därför kan använda det
som ett ”nej” när någon bjuder upp. Själv går jag inte
med på det upplägget, utan slutar dansa med dessa.
En kvinna som jag dansade ofta med drog ”bokningskortet”
en gång på Gräsmyr. Hon var på Hanssons igår. Och hon
pekade på mig till sin väninna. Har ingen aning om vad
de sa, och är inte så nyfiken på det heller. Jag bjuder bara inte
upp där längre… why should I ?

En annan hade fått med sig en väninna, som inte varit ute
o dansat på decennier, och sa:
– Så henne måste du dansa med
Jag sa:
– Nej det måste jag inte !

Och det sista som skedde på danskvällen, så
blev jag erbjuden skjuts hem av en för mig okänd kvinna
som jag inte ens dansat med, eller frågat efter skjuts.
Men de vete gudarna vad jag hade kunnat råka ut för då,
så söt som jag är.

…
Ibland är det svårt att veta sina begränsningar,
dvs för nuet, vad man kan, vill och orkar för nuet.
Vissa har inga problem alls med det, utan säger nej
till allt som inte omedelbart gynnar dem ekonomiskt.
Och många har ingalunda problem att avspisa andra
människor, vare sig de är främlingar, bekanta eller vänner.
Detta är en svår balans för före detta ”hen-som-är-så-snäll
människor” Andra har inga som helst problem att medvetet
negligera det faktum att de utnyttjar den typen av
”snälla” människor” Inga som helst problem !
Men är ytterst förvånade och nästan upprörda, när deras tjänster
inte längre finns att utnyttja. ”Hen-som-var-så-snäll”

Jag har tex ett alkohol-relä inbyggt i mig, som slår
till precis i den sekund som det är på väg att tippa
över, och då slår jag av på drickandet av alkohol,
och fyller på med vattenförtäring.
Jag blev dock inte tilldelat något självbevarelsedrifts-relä
och har ej heller i vuxen ålder kommit över något.

Och utan ett sådant kan mindre eller rejäla emotionella
baksmällor uppstå. I synnerhet för ”hen-som-är-så-snäll människor”
I vissa fall av längre tids försummelse av självbevarelsedrift,
kan till och med grunda och djupa depressioner drabba.
Eller än värre och definitiva konsekvenser.
Nå jag får vara glad att sprit-reläet fungerar, och spel-och-dobbel-relät.
Sockerknarkar-reläet är delvis fungerande, men måste servas då och då.

Jag har nu för tiden lite fler verktyg för att hantera
överhettad kropp och själ (motor) som följd av att inte ha nåt
självbevarelsedrift-relä. Det allra viktigaste är att
använda ordet NEJ, göra motorstopp oavsett vad folk
tycker, tänker och tror. Sedan har jag min Kai-Tomas-yoga,
bestående av stretching, spikmatta, fotmassage. Jag har korsord
att använda huvudet till annat än att serva och oroa sig. jag
har ”se till att fylla på näring för kroppen” dvs mat,
”se till att fylla på näring för själen” – stimulans.
Hålla en drägligt bra städad bostad, skölja av sig skit
minst så pass ofta att jag trivs med min egen närvaro.
Och inte minst: En kopp kaffe!
Skriva av sig, prata med människor är också bra.

Jag fascineras ibland av människor, människan.
Ibland på ett positivt vis, men allt oftare åt andra hållet.
Detta med kontanthantering är ett sådant exempel.
För var jag arg på bankerna och politiker för detta.
Det är jag fortfarande.
Men nu inser jag att det som gör det kontantfria samhället
ostoppbart i Sverige, är människor, befolkning, och deras
bekvämlighet, eller lättja om du vill. Banker miljardföretag
jublar åt denna bekvämlighet, vilket tillåter dem
att fullborda kartläggningen av varenda liten transaktion
varenda svensk gör, och vart. Verksamheter som är drivna på
ideell basis är snart ett minne blott som följd av denna
medborgarnas lättja. Och folk kommer givetvis då bli väldigt
irriterade över att verksamheten inte längre finns, då
”Hen-som-var-så-snäll- människorna” dött ut,
och plastkorten regerar.

För 10-15 år sedan var varje medborgare förmögen
att planera och ta ut sina pengar, för planerad aktivitet.
Nu är det inte längre möjligt, för det är
så bekvämt med digitala pengar. Och INGEN stannar
upp och funderar över det långsiktiga demokratiska priset
vi redan nu börjat få betala för vansinnet.

Hade systembolaget flyttat ut 5 mil rätt ut i skogen
via en icke underhållen grusväg och haft kontant betalning
som enda sätt, då kan ni vara säkra på att det vallfärdats
till bankomaterna för kontantuttag. OM det funnits någon
bankomat kvar då. Och hade det inte funnits någon bankomat
kvar, så hade ni hört kredit-missionärerna til medborgare
gnälla över vilken dålig service det var.
I’m sure of it, I’m sure of it dear friens and foes !

…
Det är så klart så att dessa två på varandra
följande danskvällar under Lejonssons regi,
varit obestridbart underbara, trots att kroppen
lidit av trötthet, stelhet och uttömd på energi.
Blicken ständigt sökande efter den jag inte hunnit
dansa med. Och danserna räcker inte till, jag räcker inte till.
Men meningen med livet, är ju som sagt, INTE att
leva upp till andras förväntningar.

Någonstans i dansvimlet
letar jag efter vad JAG vill. Ja bortsett från det självklara
i att dansa och ha kul. Så många vackra själar,
somliga vackrare än andra. Och några så vackra själar
att jag måste blunda. Men säkrast är att bara dansa,
inte blotta sig, inte känna, inte blotta hjärtat.
Dansa är jag ju bra på… säger dom, det är säkert kort.
Och att lägga fokus på andra… är lättare än
att behöva riskera nåt själv.

Men jag älskar ändå dansen i sig, jag älskar när det
blir till poesi, och jag flyter fram på golvet med en
kvinna i mina armar. När jag tar en hambosnurr, mitt i
foxtrotballaden, när leendet på den jag dansar med, känns
utan att jag ser hennes ansikte. Jag älskar det,
boost eller inte, kärlek eller ej, jag älskar poesin
i en lyckad styrdans.

Det är klart att självförtroendet får sig
en rejäl boost av att känna sig eftertraktad,
om än det enkom gäller uppbjudning på styrdans.
Och om dessutom grundligt, genuint arbete med
mig själv, min självkänsla, som är långt viktigare
än självförtroendet, om det gör att det går stadigt
uppåt…. så är jag vaksam. För, what goes up, must
come down. Det verkar vara en slags universell sanning.
Det gäller civilisationer, styrelseskick, så väl som
individer och trender och människors liv.

Och efter den bekymmersfria kärleksfulla sommaren,
kommer hösten med mörker, och vintern med kyla.
Och då gäller det att inte stå med shortsen på, utan
att köpt varma byxor. Det gäller att ha åtminstone en fot
i marken. Det gäller att inte överge sig själv, sina
mindre glamorösa sidor, sina områden som alltid och
för alltid kommer pröva en, och ge dig en kamp.
Livet är inte enkom en dans på rosor. Men medan jag kan,
dansar jag, och slickar i mig av den boost det ger mig.

Och i livet, så som i dansen, strävar jag efter balans,
för det kommer alltid någon och knuffar till dig, det kommer
alltid stormar och ”oväder” i livet. I de lugnaste laguner
dyker svekfullhet upp, och vänder upp och ned på livet
som du litade på.

Jag rycks lätt med av den varma hoppingivande sunnanvinden,
i tider av medgång, och ”står sedan naken” med en metaforisk
kniv i ryggen, och letar skydd och värme. Jag skämtar nu, skrattar,
hjälper alla, ler och är vänlig. Men jag måste sätta ner en fot
i marken när sommardansen yr sorglös omkring,
så att jag kan falla mjukt när jag faller, eller få
stötar som jag klara av. Det är så lätt, men oklokt att försöka klamra sig
fast vid lyckan, klamra sig fast vid sommaren. Men lyckan är alltid flyktig,
för alla, men den kommer alltid tillbaka. Sommaren tar alltid slut,
men den kommer alltid tillbaka… för alla.I dansen som i livet skyddar jag
den ömtåliga, eller den utsatte…. men ibland är
det jag som är den som är ömtålig, den som behöver
nån som mildrar krocken, fallet. Jag är bara människa,
jag är bara en välmenande, bräcklig bra man,
och räcker inte alltid till.

Livet är en dans, och i dansen krävs balans, annars faller
jag hårt… faller du hårt.

Så hur skyddar man sig utan att stänga alla dörrar ?
Hur kan man leva utan att bli sårbar ? Hur
förblir jag mig själv ? Hur litar man på människor,
efter så många svek från förr ? Klarar nån ett fall till
ner i skärselden ? Mitt spontana svar har alltid blivit:
”Nej” Men ändå har jag rest mig igen.

Jag vet allt om att älska, men ingenting om kärlek,
Jag vet allt om att resa mig, men ingenting om tillit.
Jag vet allt om dans, men inget efter sista dansen.

Mest behöver jag tilliten till mig själv.
Tron på mig själv. Då kan jag börja lita på
andra,,, någon annan….. kanske.
Och det är inte konsten att aldrig falla,
utan konsten att alltid resa sig igen, som är
viktigt. Det är väl så man lär sig gå.

…
Det få bli en kort en idag.
Laddar om batterierna !

Efter många om och många men, befann jag mig
åter på anrika danslogen Ärstaparken i Kyrkdal, mellan
Kramfors och Sollefteå. Dans-samåkningslogistiken var
inte 100 % synkad för aftonen. För några kom livet emellan,
och andra var väl bara mänskligt kvinnl…. eh veliga.

Casanovas går rent musikaliskt från klarhet till klarhet,
ett band som förtjänar mer publik än de fick ikväll.
Kanske var det därför basisten tappat sin dansbandsleende.
Han såg ut att vara nån annanstans. Jag tror och hoppas
att Lejonet (Lars-Erik-Jonsson) fick det att gå ihop
i båda ändor. Från början rätt glest, men fylldes på ganska bra.
Så pass att åtminstone ett par tre st andra danspar lyckades
dansa in i mitt ekipage., och DET är officiellt ALDRIG mitt fel.

Och om det blir väldigt många sammanstötningar,
är det oftast en garant för Lejonets pung. Ja ..penning-pung alltså !
Sluta fantisera nu !!!!!

Jag kände direkt att det skulle bli en tuff kväll rent fysiskt,
då nästan hela mitt ”dansharem” eftersom smög in på det väl
nötta dansgolvet. Och jag visste inte huuur jag skulle få mig att
räcka till. Och för ovanlighetens skull var det fler tjejer, eller som
jag kallar dem, ”tanter i min ålder” än det var gubbar.

De va a Karin, a Eva-Linda, a Helena, a Krisina, a Helen, a Maria, a Anette,
a Siv, o dotra hennes, a Linda-Marie, a Gunilla a Ann, och a Anne, och ännu fler
osså några utan namnbrickor. Jag gjorde mitt bästa, och kulerskan
Linda-Marie fick dansa med en sliten gammal gubbe på slutet,
dvs jag. Lejonen stod och log med sin man, och hoppade in o dansade
pga av underskottet av karlar/män/gubbar, killar/karlslokar.
Ja .. jo… jag ironiserade när jag skrev att det för en gångs skull
var fler damor än gubar. Det är alltid så!
Va håller övriga gubbar på med eg en sån kväll. Det är ju serverat
ett smärre paradis av vackra tante… eh brudar. som bar står
o inte vill nåt hellre än att hålla ikring er. För faaan gubbar,
släpp kastspöt en enda kväll ! fisken finns kvar i sjön !

Oj oj oj… bar 10 minuter till att skriva på, innan jag
är på andra uppdrag.

a’Ann undrade hur vi killar tänkte vid uppbjudning,
om det var efter hur de såg ut att dansa, eller utseende.
Jag kan ju inte ljuga en dam rätt i ansiktet, för att det ska ske
måste hon vänne rögge te.

Så jag sa som det va, att när jag var yngre, och testosteronet flödade,
så gick jag på fel kriterier, något som jag utvecklade i en dansblogg nyligt.
Men om man dansar väldigt mycket, med väldigt många, under lång tid, så
behöver man oftast inte bekymra sig så mycket, inte på hemmaplan iaf .
Dock är även min ”spaning” att generellt tittar kvinnor på fötterna,
och männen högre upp när de står och väljer danspartners.

Det ja orkade igår, orkade jag egentligen inte,
de gick på rene tjurda !

väl mött danskamrater !

…
Så där ja, nu är det bara lite sump kvar
i botten av min tjockväggade Monteriva-
kaffekopp… och diskbänken är ren.

Dammtussar på golvet , lite smulor vid datorplatsen,
och ett digert antal gruskorn i hallen, är ingen
katastrof dock, Tids nog ska jag jaga dem oxå.
Men en god start på dagen iaf.

Jag slår på morfar-vis upp eländet från den stora
vida galna världen, det första jag gör när jag läppjar
mina första kaffedroppar. Morfar hade inget internet,
utan han lyssnade på nyheterna på radio varje timme,
det gick att ställa klockan efter honom.

Det är inte så svårt att hitta någonting som
upprör i nyhetsflödet. Det är tydligen journalisters jobb,
inte att beskriva en så objektiv sanning som möjligt.
Denna morgon fascineras jag återigen av hur lättpåverkade
den genomsnittlige medborgaren tycks vara kring
manipulation av det vi ibland slarvigt kallar fakta
och sanningar. Samt den blinda tron på olika källor,
vare sig de är flummiga SD-organ, eller stora ”tidningsdrakar”
som DN, Expressen, Aftonbladet etc etc. Nu sprids nyheten
att den till trovärdighet, redan tillintetgjorde Julian Assange
skall ha manipulerat det Amerikanska valet, där Trump vann.
Det räcker således inte att tillintetgöra hans trovärdighet,
man måste pulverisera den. Och vilka på detta jordklot, frågar
jag mig har störst intresse av det.

…
Få saker gör mig så lycklig och harmonisk
som ett sommarregn. Helst ett som varar minst
en halv dag. Det blir än bättre om regnet slår
mot nån slags plåt. Fönsterbleck eller ännu bättre
ett plåttak. Just nu är en sådan stund, det regnar
på mitt fönsterbleck. Och jag har stängt av alla konstgjorda,
digitaliserade ljudkällor och öppnat fönstret.

Dropparna på fönsterrutan, bildar en jättestor genomskinlig
pärlplatta, ett tillfälligt konstverk som snart är borta igen.
Det är magi…. trolleri, så vackert är ljud och bild under ett
sommarregn. Laxen slår mot vattenytan på älven.

En del tror nog, utifrån vad jag skrivit av mig om,
att min barndom var svår och mörk. Det fanns så klart
mörka tillfällen och perioder. Men det är nog snarare så att
mitt vuxenliv, har blivit delvis svår och mörk pga följderna av
dåligt med verktyg att hantera livet, för lite närhet,
och inget exempel på hur man lever kärleksfullt ihop.
jag har fått lista ut livets grunder på egen hand.
Och det gör mig väl lite annorlunda, men knappast unik.

Jag minns regnet mot plåttaket i sommarstugan i Stordegersjön,
med panoramavy över sjön, och nån form av morfar-trygghet
inne i stugan, och jag får samma känsla nu.

Jag tycker även mycket om att hålla på med trä, snickra,
bygga, skapa. Även detta morfar-relaterat. Han som var
skogsarbetare, finsnickare och grovsnickare och allkonstnär
på det viset. Bland annat hänger den vackrare pigtittare
som gjorts, här i mitt liv, i mitt rum, och bär min morfars inbrända
bokstäver inunder lådan till spegeln.

”T.H 5.3.1976”
TILL HELGA PÅ MORS DAG 1976
ÄRVES av Märta och sedan av Tomas”

En dräng i pigtittaren

T.H är Ture Hansson, min morfar, Helga min mormor,
och Märta min mor. En av fyra kvar nu. Och även han
skall kanske nå sitt Nirvana så småningom.
Men det finns ingen ”Piga” till pigtittaren, och inga
små-pigor att ärva den efter mig. Jag får väl se. Om inget
annat skrivs ned med underskrift så vill jag att världens bästa
kramerska, Åsa Gallegos Torell får den, eller hennes lilla
piga Evelina. Men jag kanske lever i 40 år till å… vem vet ?
Tomorrow is promised to no one. Så om jag inte får egna pigor.

Så jag blir lycklig av att skapa, bygga.
Just nu har jag och Jonas Bodin, privilegiet att få hjälpa Markus
Håsten med ett litet uteplatsbygge till bouleplanen. Kanske
inget skrytbygge, men jag har jättekul, och lär mig nya saker
om byggen och bärkraft med mera. Och för det är jag för närvarande
ganska glad. Just nu slår själva ideella bygget, till och med boulespel
för mig, av olika anledningar.

Och idag efter trevligt musicerande fick jag en Åsa-kram igen.
Det är ett fullkomligt vänskapligt format på kramen, och Åsa är
gift med en riktigt bra Karl. 😉 Så eventuellt självutnämnda
äktenskapsmäklerskor göre sig icke besvär. Men icke desto mindre
så blir jag oerhört glad och fylld av energi och kärlek av den.
rent tekniskt går det ut på att hon håller ut kramen längre än
vad jag gör. Men det går inte enbart med teknik, man måste
mena det oxå. Och jag tänker på fullt allvar att om många
människor kunde kramas så, så skulle ingen någonsin
behöva lyckopiller. De är helande !
Jag har för övrigt nån gång, tror
jag av nån dansälva blivit kallad för just det.
”Du är som ett lyckopiller” sa hon. Och bättre än så blir det
nog inte komplimangsmässigt.
Idag spelade Åsa (fiol) och jag, bland annat:

– Vart kommer alla vackra människor ifrån? – Christina Kjellsson
– Håll mitt hjärta – Björn Skifs
– Telefonpolska – Emil Olsson
– Vinterpolska
– Ludvig i säcken
– Cykla utan skor – Tomas Lundin/Åsa Torell

…
När jag än en gång kom ut ur den mörkaste
av tunnlar till synes utan slut, så förändrade jag
under processen några små men ack så viktiga
detaljer i mitt tänkande, och några få viktiga rutiner
…på morgonen. Ordet ”jag”, och ordföljden ”jag vill”
fylldes med en innebörd, och ekade inte tomt. Jag kom på
att jag fick ha en egen vilja, att även jag fick ta lite plats,
och inte bara existera för andras nycker, känslor och behov.
Priset jag betalade blev delvis utebliven kontakt med människor
som inte godtar att låta även mig få ta lite plats.
Morgonens viktiga, enkla rutin, är kaffe-proceduren, diska rent,
göra gröt, bädda. Och från det har jag ännu inte vikit en tum
sen jag börjat med det. Det ger mig en bra start, och jag visar
mig själv respekt, och behöver inte i samma utsträckning jaga
respekt på annat håll. Så min diskbänk är iaf fortfarande blank
och ren.

Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Och det är på gott och ont. Världen omkring stannar
inte när du förlorat en anhörig, eller 9 stycken dör
i en flygplansolycka. Om ditt förhållande tar slut och saker
händer så du vill sluta leva. Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Men min diskbänk är iaf fortfarande blank och ren.

…
Kollade metet, men lämnade kastspöet hemma

Har man som jag, gått ut och offentligt gnällt
och gnytt om samåkningsfunktionaliteten till styrdans,
så få man ta tillfället i akt när tillfälle ges.
Men kroppen kändes bara funktionell, och inte
helt laddad med dansenergi. Jag vet redan innan att
denna typen av dansresor som är 36 mil tur och retur,
tär på min dygnsrytm och ork. Men vad gör man som sagt
när tillfälle ges ?

Förutsättningar för dans igår

Huvet (lusten och längtan) var snäppet under den
fysiska laddningen. Och då får det bli som det blir.
Utöver det, så ser jag på dans, vänskap, kärlek, attraktion
på en gamm-gubbes vis numera. Mera moget, mera desillusionerat
och lite cyniskt trött. Eller som jag skulle vilja beskriva det;
mycket mer klarsynt, med röntgen-glasögon.
Jaha nu gick alla snusktanter och snuskgubbar igång och tänkte
att jag skulle se inunder kläderna och vara sexistisk och
ytlig ? Nää…. nästa styrka på röntgen-glasögonen är de som ser förbi
det ytliga klädseln, förbi kroppsformer och smink, och ser in i själen,
men fortfarande tar hänsyn till dansteknik, och dansmässig
konstnärlighet.

Inte hos optikern

Jorå … den röntgensynen går inte att beställa hos optikern,
utan kräver träning. Det jag tror mig behärska bättre än förut
är alltså att inte falla för yta och spelat självförtroende,
när jag bjuder upp. När jag var yngre jagade jag skönhet, OCH
dansanta tjejer. Lät hormonerna styra. Det blev fel ur flera aspekter för
egen del. Dels utifrån vad jag på riktigt ville, och vad som faktiskt
var möjligt med mitt utseende, mitt självförtroende, min sociala status,
och min börs. Jag fiskade alltså bäcköring, med abborrspö, och
glömde betet, som metafor till dansvärldens raggningsmetoder.

Dåtidens styrdansanalys

Jag skrev en gång för länge sedan en humoristisk analys
om styrdansvärlden, ur min dåvarande vy. Då var den nog
rätt träffsäker och flera kände igen sig bland Alfahanar,
Alfa-wannabes,130-kilos bulldozrar, boan Johan, panelhönor,
osv. Nu har både jag förändrats som dansare och människa,
och dansvärlden har förändrats, för att människor har förändrats,
för att värderingar har förändrats. Och värderingar = människosyn,
och värderingar = politik.

Ooooorkar inte …att

Men för att återknyta till gårdagens dans på Gräsmyrs loge,
uti stora världen, på BORTAPLAN, där det krävs mera aktiv
uppbjudning för att få många bra danser.
18 långa mil från där jag bor, så föll det sig så att mitt huvud
tänkte att jag oooorkar inte hålla på att leta danspartners ikväll,
oooorkar inte välja ut vilka som ser dansanta ut, vilka jag finner
attraktiva, vilka som kan tänkas finna mig attraktiv, vilka som
ser ut som snälla kvinnor, vilka som kommer sätta handen på mitt bröst
och skapa en halvmeters avstånd mellan oss och låta mig veta.
”HIT MEN INTE LÄNGRE”. Vilka, som det första det gör, är
att verbalt försäkra sig om att med mina förutsättningar
är det ingen mening att jag, min gamla gädda (dvs jag själv),
fiskar bäcköring(dvs hon själv). Och jag som bara tänkte dansa,
men nu övertydligt fått markerat för mig vad som gäller.

Så kvällens ”taktik” blev

Så jag bjöd helt enkelt inte upp någon
utöver de jag redan kände, och sprang på. Och min trötta
allergichockade kropp, var med på det upplägget direkt !
”Jipppiee !!!! … siiiittaaaa ned” sa kroppen om det upplägget.
Jag var vid ganska gott humör, gladdes åt musiken av Mannerz,
njöt av att titta på duktiga buggare, när jag satte mig i den lite
lugnare delen av logen.
Jag dansade med de som bjöd upp mig, det var mina
reskompisar, plus nån enstaka till bekant, och ytterligare ca
5-6 okända danserskor. Så jag satt en stor del av kvällen,
och min kropp var jättenöjd med det. Och experimentet var i full
gång, och är bara möjligt för att det är ”bortaplan” Dvs jag känner
inte så många.

Som utgångspunkt för analysen … tro mig om ni vill

Jag vill bara säga det, som utgångspunkt, att jag faktiskt
ÄR riktigt duktig på att dansa…. RIKTIGT duktig !
Det är inte skryt, utan fakta, och har betydelse för fortsatt
analys av dansexperimentet utan uppbjudningar på
bortaplan. Ni/läsarna av bloggen, får helt enkelt ta mig på
mitt ord där… eller syna min eventuella självförtroendebluff
på dansgolvet. Och varför jag helt osvenskt hävdar
min duktighet, är för att det tidigare har brukat resultera i
uppbjudningar från främmande kvinnor som sett mig dansa,
både vackra, och mindre vackra, dansanta och mindre dansanta.
Dock INTE uppbjudningar från Alfahonan i lokalen, dans-posörer
eller utsmyckade utseende-posörer.

Det nya i dansvärlden… det nya i samhället

Och här… här kommer vi till något jag tycker har förändrats
drastiskt i dansvärlden, på dansgolvet sedan Styrdansbloggen
för 11 år sedan. POSÖRERNA har inte bara blivit fler, de
är snart i majoritet på dansgolvet. Det finns olika grad och olika
typer av posering på ett dansgolv. Man ger budskap genom blick,
kroppshållning, klädsel… och hur högt man kan hålla näsan
i vädret. Ett av budskapen vissa vill sända ut skulle kunna vara:

”Jag har inte slitit på gym, köpt smink och kläder för
tusentals kronor för att hamna i säng ned en dansant
mediokert snygg låginkomsttagare”.
”Cause i’m worth it” … typ

Vill så de skäms, men näms inte

Jag VET att jag är en duktig styrdansare.
Och jag vet att det finns en del av de som poserar sig
fram i danskvällen. Den del som inte enkom är ute efter att
hitta en partner som har status och pengar, utan
även vill dansa med en duktig kavaljer. De vill egentligen
dansa med mig, men det skulle inte falla dem in att bjuda
upp mig… men kaaaanske om jag bjöd upp dem, så det fick
välja och kanske visa med kroppsspråket att
”okej då … du fååår väl dansa med vackra mig då”

Nix säger jag,not to night, inte i kväll, mo more. inte längre !

Riktiga människor, riktiga kvinnor

Jag dansar helst med riktiga människor, riktiga kvinnor,
Väldigt gärna duktiga dansare naturligtvis, och det gör
faktiskt heller inget om någon av dem skulle falla sig vara
vackra i mina ögon… det är helt okej. Men riktiga människor,
riktiga kvinnor ! Så jag bjuder inte upp posörer längre.
Och igår innebar det, på bortaplan färre danser. Och min slitna kropp
jublade över det, och mitt självförtroende som dansare vacklade
inte en millimeter. Mitt självförtroende som attraktiv man förändrades
inte till det sämre, utan låg kvar nere på existensminimum-nivån
eftersom pengar är mer attraktivt än någonsin förr i Sverige,
samt att mag-tvättbrädan är gömd under vetebulle-vadd !

Fri

Jag är fri nu ! … Freedom at last !
Jag tänker att det finns paralleller med kärleks-attraktionsmarknaden
o ena sidan. Och å andra sidan pengar och ägande. Jag har på senare tid
tex bloggat om att ju färre saker jag har, desto lyckligare blir jag.
För att jag tar bort BEHOVET, av att ha mer, hela tiden mer.
Och ändå inte veta vart jag har det, eller någonsin kunna hinna
få glädje av alltihop. Alla behov är således inte basala för en människas
lycka och harmoni. Många, för att inte säga de flesta, är skapade av först
och främst marknaden.
Och liknelsen med attraktionsmarknaden, är att om jag inte behöver
posörerna, med 1000-tals kronor av smink och kläder, som ändå
med allra största sannolikhet är ute efter nåt annan än mig,
och inte i första hand är där för att dansa bra danser….
…om jag ändå inte behöver dem för mitt välbefinnande,
om jag inte fiska bäck-öring i gäddviken, med flöte utan
status och rikedom som agn. Då är jag fri !

Det som blev, blev bra, men mest satt jag

De danser jag dansade under kvällen var några riktigt bra
konstnärliga, danser med flyt och dansleenden
(ej att förväxla med posör-leenden) Berit och jag fick till två
fullträffar, både utifrån vilka låtar som spelades just då, vilket
utrymme vi hittade att svänga runt på, samt det dansanta
samspelet och orken för stunden. Utöver dessa ett antal till
kanondanser. Men mest satt jag… för att kolla hur posörerna som
egentlige ville dansa med en duktig dansare betedde sig.

Elake Tomas

Det blev även ett ”kvällens kylskåp” igår, vilket kan tyckas vara
en elak anmärkning. Men jag är egentligen inte så
snäll som folk säger. Hur som helst var hon förmodligen den
enda jag INTE hade hjärta att lämna på dansgolvet. Då hon samlat
mod till sig att bjuda upp en person hon trodde var snäll.
För hon stod större delen av kvällen i ett hörn.
Och led inte likt posörerna av ett överflöd av självförtroende.
Det gjorde ont i hela kroppen och ryggen att försöka
få något som liknade en rytm, ett flow i de två danserna med henne,
och det gjorde ont i kroppen resten av kvällen. Men jag hade inte
hjärta att nobba, eller gå ifrån på golvet mitt under dans

Sccchhh !!!! säg inget att jag var så snäll,
sprid att jag är en elak posör ! För ”Alfahanne”,
är det ingen som kommer gå på.

…
Jag var hungrig idag på väg, tomhänt från Hågesta-området.
Jag hade hittat bönbiffar i frysen på ICA, men ALLA förpackningar
var otillslutna, så det fick vara.
Och kände att jag för en gångs
skull kunde unna mig luxuös restaurangmat.
Jag gick in på Orrens restaurang som i princip bara
serverade kött, bortsett från lax för 160 spänn.
Nä fan, det är ju ungefär 8 måltider, om jag placerar
mina pesetas rätt. Så jag hittade en härligt kryddad
laxbit på 130 gram, på Coop och skivade en tomat,
och det blev middagen. För endast 23 svenska kronor, kontant !
Och drog vinstlott vid mjölkdisken sedan.
Vilken lycka, jag hittade fyra stycken
laktosfria Kefir, det facket
brukar oftast vara tomt och slutsålt.

Himlen är rosa nu på sena ljusa sommarkvällen.
Vi närmar oss redan sommarens klimax i Sollefteå, då
det kommer ligga krossat glas, massor av skräp i parken
och på gågatan, kastat av folk som inte lärt sig hur en papperskorg
ser ut, och tror att när man dricker sprit, så är
allt tillåtet. Och de har rätt…INGEN ingriper, för
”de var ju fulla”. Ja det är Nipyran och laxfestivalen jag pratar om,
söndagen efter festivalen. Då det är ödsligt folktomt, och
väldigt likt soptippen på Storgatan.
Bara 2 veckor kvar nu, sen är sommarsäsongen över i
en före detta Turist och militärstad i mellersta Norrland.
Då börjar bärplockningen för min del… om jag orkar.

Just nu är jag trött av allergi, less på människor,
som ser till sitt, och sen är det bra med det.
Jag funderar på att skita i sommardanserna i sommar.
Dansgemenskapen som var, och gjorde mig lycklig är borta
med vinden. Var och en far dit de vill, och sen är det bra
med det. Själv har jag ingen bil, och jag tror jag lägger
ner att fråga… det nappar liksom inte…..
Då hände det ofta att folk VILLE ha mig med, för att
vi alla tyckte det var trevligt.
Det var en härlig tid då på den tiden dansgemenskapen levde,
men jag undrar om den inte är över nu.

Det är fler saker som är på väg att ta slut i den lilla
Ådalska Älvstaden Sollefteå. Föreningslivet har troligtvis
börjat ta sina sista andetag i dammig respirator, där ett par
envisa ideella krafter sliter sina sista gråa hår för att få
verksamheten att överleva. Men till slut går det inte. Inga sponsorer,
inga kontanter och ingen som lägger ett finger i kors utan att få full
pensionsbaserad lön…. bortsett från några idioter som får skylla sig
själva när de blir utnyttjade av resten av föreningen.
Det var en härlig tid då när folk hjälptes åt, och delade på
arbetsbördor för gemenskap och fritidssysselsättningar.
men jag undrar om den inte är över nu.

Imorron är det tvättstuga för en gammal desillusionerad
dansgud. Och det ser jag fram emot. Det är skönt när det
är gjort… vem vet, jag kanske till och med skurar golvet.
Himlen är rosa nu i sensommarnatten, och äntligen blir nätterna
mörkare igen. Förra sommarens skitväder med 30 grader i en månad
uteblev som det verkar, peppar, peppar!
Men nu blir det natt-Kefir för gamla gubben Tomas.

…
Finsk melankolisk pop på Spotify,
och lätt uppgivenhet, trött, less.
Men jag får tänka på lilla Maja 8 år
som kämpade så modigt in i det sista.
Som accepterade sin död, och var rakryggad
och helt fantastisk. Det finns alltid de som har
det värre. Jag har det egentligen bra för stunden,
blir bara less på mänskligheten ibland, både i stort och
i smått.

Kroppen är dock mör och ond för tillfället efter
en del idiotiskt ideellt arbete, som ingen tackar
en för. Samt en chock av gräspollen idag som
knockade mig hela dagen.

Jag tror inte man får vad man förtjänar i livet
faktiskt. Jag tror det handlar om ren och skär tur
om du bemöts med kärlek och respekt. Och ingen
är någon annans ”klippa”, det är bara romantiska
sagor och villfarelser. Det finns för det första sprickor
i alla klippor, och för det andra så kommer alla svika dig
i något motto, åtminstone någon gång,
och jag dem.

”tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig”

Jag är på intet vis religiös, jag är Tomas Tvivlaren. Men
det finns en del tänkvärda citat från bibeln. Och detta är
ett av dem, som Jesus sa till Petrus, klippan, när han sa
att han skulle stå fast vid hans sida.

Själv funderar jag för tillfället på att bara dra …..