…
”We come far you and I”
….sa Kicking Bird till Dansar med vargar,
i slutet av filmen med samma namn.
Jag tänker på det nu när nätterna återvänder
och svalkan lika så. Jag tänker att jag kommit långt.
Nej, jag jinxar inte min framtida hälsa och harmoni.
Jag vet att det kan dala igen, och att det kan gå fort.
Jag är inte immun till det, bara för att jag kommit
långt, gjort värdefulla insikter, och lever mer, smartare,
hälsosammare och billigare. Men icke desto mindre så
HAR jag kommit långt. Även om allt man lär sig
och praktiserar är färskvara, som kan falla i glömska
om jag glömmer att vara ödmjuk, glömmer empati,
glömmer var jag kommer ifrån, och vem jag är.
Men jag har tagit steg !
Tagit steg mot den ”sanna människans stig”
Och med vetskapen att jag ändrat det som
inte skulle gå att ändra. Samt vetskapen om hur människor
utnyttjar andra människors snällhet, så kan jag meddela,
att mycket kommer förändras…. och en del rätt så snart.
Och det kommer inte uppskattas, det gör det aldrig.
Parasiter uppskattar sällan att bli av med sitt värddjur.
Jag har nämligen sedan lång tid tillbaka kommit fram till
att människor är funtade på det viset att de utnyttjar andra
människor utan att blinka, så länge den som blir utnyttjad
tillåter det. Folk kommer trampa på dig tills du drar ditt sista
andetag, och en stund efter det, om du tillåter det.
Och inte för en sekund ha dåligt samvete över det.
But I tell you, there will be som changes, and most of
you aint gonna like’em.
Jag är inte längre rädd att bli ensam som konsekvens,
för jag ÄR ensam, och har alltid varit ensam.
Men har känt mig lååångt mer ensam, längre tillbaks.
Inte lika mycket nu faktiskt. ”Världen Är full av idioter, och man
kan inte ta hänsyn till dem”
Jag tänkte på mina bröder, som jag får förmoda,
lever någonstans i Sverige. Det har funnits frågetecken för mig.
Många ”varför” och många ”hur”. Men nu såg jag dem
försvinna ur min horisont, och jag bryr mig inte längre
om vart de bor, hur de lever eller något enda av de ”varför” och
”hur” som plågat mig.
Inte en enda människa kommer lyfta ett enda ögonbryn,
över värddjurets avlusning av parasiter. Allra minst parasiterna
själva, som likt Goa’ulds kommer sätta sig på ett nytt värddjur
och parasitera. Utan att blinka för en sekund.
Folk kommer trampa på dig tills du drar ditt sista
andetag, och en stund efter det, om du tillåter det.
Och inte för en sekund ha dåligt samvete över det.
Några kommer på sin höjd lite förvånat undra varför ?
Men på det stora hela kommer den stora förändringen för
min egen skull, vara en fis i världsrymden för livet
omkring mig. But, ”frankly dear, I don’t give a damn”
Jag tar steg !
Och fortsätter ta steg, men jag trampar inte
på andra för att ta mig fram, jag tar ett steg runt
om de är i vägen. Och går vidare. Jag tar fram luskammen
och avlusar mig från de parasiter, som parasiterat på min
vänlighet, mitt goda hjärta, min empati.
Men ni får nog se upp, det kan finnas större och elakare
parasiter, än er själva, som inte bryr sig var de kliver.
And me ? … I’ll be long gone !