…
Åh jösses… solen värmde så det nästan brände
när jag spatserade över gårdarna på Djupön,
för en kopp kaffe hos en vän. 30 grader sa hon att de va
i skuggan. ”Men 30 grader är ju ingenting mot för
Paris”, var det nån som sa då. För om det finns nåt som
är värre, så är det som är mycket ”ingenting” Och det finns
nån som är bättre än dig på något, betyder det att du är dålig
på det. Så funkar det nu för tiden !
Hur som helst försökte hon, som är något av ett självutnämnt
”internetpucko”, lära mig hur man svarar vid samtal på en
smartphone, jag fått/lånat. Och jag hade uppenbara problem. 
Som brukligt, så brukar jag bjuda mig själv till Bruket,
i Kanten av en nipa i utkanten av Sollefteå, då och då.
Om Herrskapet på bruket inte hinner före mig förståss ! .
Till Åsa, Karl,Valdemar, och minst men inte minst Evelina.
Så när klockan närmade sig 13.30, cyklade jag iväg i maklig
fart i Medelhavsvärmen.
Det var nästan så jag kunde föreställa mig Olivträd,
och aprikoser omkring mig. Medelhavsmänniskor som låg på
signalhornet, i ett virrvarr av temperamentsfulla, gestikulerande,
livliga Medelhavsbor.
För nån sekund återupplevde jag Rom,
för 40 år sedan, med den gamle hotellvärlden som ropade:
Bambiiino, Bambiiino, och nöp glatt mina 12-åriga kinder.
Hur det var något av en lotterivinst om det fanns vatten till
duscharna. Minnet av träskor som skavde i 30-gradig värme,
och tjat om att lyfta på fötterna. Massor av ruiner, Romulus
och Remus, Colosseum, skitigt badvatten, Gelato och
skickliga ficktjuvar.
Men det var den något mindre temperamentsfulla Ångermanälven
som rann lugnt på min vänstra sida, när jag cyklade på knölig
Västernorrländsk asfalt. Och det var ingen hetsig trafik, utan
bara en blankpolerad skrytbil som smög förbi mig i 30 km i timmen,
förmodligen var de som fanns i den, på väg att bada i den svala
älven. Jag gjorde mig ingen brådska i den tryckande värmen,
med gitarr på ryggen. Väl framme låser jag som brukligt cykeln,
vilket smått roar husets herre, som tycker det verkar onödigt
eftersom ingenting stjäls i de avkrokarna. Eller om han tycker
att min cykel inte är stöldbegärlig, det framgick inte.
Never the less, så låser jag den i alla fall, med inställningen
att, om det så är endast en risk på 10.000 att den stjäls där
och då, så kommer den va lika borta om den stjäls, som om det
var 1 chans på 2.
– Äh då köper vi ny cykel åt dig Tomas!
kluckade den smått roade gårdsherren Karl.
Så jag funderar på att anlita någon tjuv, så kommer jag
få en ny fräsch cykel. Kanske nå’n med samma fingerfärdighet
som tjuvarna i Rom. Per favore, Signore !
Den unge herrn i huset, Valdemar, plågade i sig en talrik
filmjölk med bananer, med en muta om glass hängandes
i luften. Unga fröken, Evelina satt i soffan i en än så länge av jordgubbar,
ofläckad sommarklänning, och tittade på hästar.
– Nääää det är My little Poooony Tomas ..ju !
Okej, ja ja….. jag ger mig… (Men det var farligt likt hästar)
Fiolen, hartsas, gitarren stäms, och tvätten hängs.
Sedan spelas och sjungs några norska visor, med svensk
översättning av en medelålders herre på Djupövägen 21 A
Det spelas låtar av Christina Kjellsson, och Emil Olsson
visor, pop, folkmusik och tom rock, nere
vid hammocken, vid nipkanten, på bruket. Allt medan Karl tagit
med barnen till älven för bad. Hemkomst med skrubbsår på
armbågen, och barngråt, som eskalerade och peakade när det
lilla livet återsåg mamma efter badet. Men som tur är,
så finns det Disney-plåster. Och det är oerhört effektivt
mot smärta och skrubbsår. Vetenskapen kan inte bevisa detta.
Men varje barn vet att Disney och Bamse-plåster funkar.
Det blir vegetarisk Tacopaj, Guacamole, hemgjord salsasås.
Och jag blev så rörd när jag finhackade löken till pajen.
Så snart mista utrymme återfåtts i mätta magar,
finns det alltid plats för jordgubbar och glass, en sådan
här dag, då det ”bara” är 30 grader i skuggan, eftersom det är 41
grader i Paris. Evelina spiller nu jordgubbe OCH glass på sin sommarklänning
och mpåste gå in och byta klänning, efter som det är en fin fröken.
Och ut ur det blå, konstaterar unge Valdemar som fyller sju,
tror jag, att:
– De var ingen dum dag !
Och jag är böjd att hålla med unge herrn.
Nu är det plötsligt hemfärd och ett lättare ideellt uppdrag
väntar. Och eftersom jag låst den icke stöldbegärliga cykeln,
där ute i utkanten av en slumrande liten by som kallades
Sollefteå, så står cykeln kvar. Jag undrar
om det inte var nå’n tjuvaktig tjuv i krokarna ändå.
Och jag hade laddat för ett gnällinlägg,
osså händer massa roliga saker ??!!
Ibland blir det inte som man tänkt sig !
Eller hur Valdemar ?