…
Få saker gör mig så lycklig och harmonisk
som ett sommarregn. Helst ett som varar minst
en halv dag. Det blir än bättre om regnet slår
mot nån slags plåt. Fönsterbleck eller ännu bättre
ett plåttak. Just nu är en sådan stund, det regnar
på mitt fönsterbleck. Och jag har stängt av alla konstgjorda,
digitaliserade ljudkällor och öppnat fönstret.
Dropparna på fönsterrutan, bildar en jättestor genomskinlig
pärlplatta, ett tillfälligt konstverk som snart är borta igen.
Det är magi…. trolleri, så vackert är ljud och bild under ett
sommarregn. Laxen slår mot vattenytan på älven.
En del tror nog, utifrån vad jag skrivit av mig om,
att min barndom var svår och mörk. Det fanns så klart
mörka tillfällen och perioder. Men det är nog snarare så att
mitt vuxenliv, har blivit delvis svår och mörk pga följderna av
dåligt med verktyg att hantera livet, för lite närhet,
och inget exempel på hur man lever kärleksfullt ihop.
jag har fått lista ut livets grunder på egen hand.
Och det gör mig väl lite annorlunda, men knappast unik.
Jag minns regnet mot plåttaket i sommarstugan i Stordegersjön,
med panoramavy över sjön, och nån form av morfar-trygghet
inne i stugan, och jag får samma känsla nu.
Jag tycker även mycket om att hålla på med trä, snickra,
bygga, skapa. Även detta morfar-relaterat. Han som var
skogsarbetare, finsnickare och grovsnickare och allkonstnär
på det viset. Bland annat hänger den vackrare pigtittare
som gjorts, här i mitt liv, i mitt rum, och bär min morfars inbrända
bokstäver inunder lådan till spegeln.
”T.H 5.3.1976”
TILL HELGA PÅ MORS DAG 1976
ÄRVES av Märta och sedan av Tomas”
En dräng i pigtittaren
T.H är Ture Hansson, min morfar, Helga min mormor,
och Märta min mor. En av fyra kvar nu. Och även han
skall kanske nå sitt Nirvana så småningom.
Men det finns ingen ”Piga” till pigtittaren, och inga
små-pigor att ärva den efter mig. Jag får väl se. Om inget
annat skrivs ned med underskrift så vill jag att världens bästa
kramerska, Åsa Gallegos Torell får den, eller hennes lilla
piga Evelina. Men jag kanske lever i 40 år till å… vem vet ?
Tomorrow is promised to no one. Så om jag inte får egna pigor.
Så jag blir lycklig av att skapa, bygga.
Just nu har jag och Jonas Bodin, privilegiet att få hjälpa Markus
Håsten med ett litet uteplatsbygge till bouleplanen. Kanske
inget skrytbygge, men jag har jättekul, och lär mig nya saker
om byggen och bärkraft med mera. Och för det är jag för närvarande
ganska glad. Just nu slår själva ideella bygget, till och med boulespel
för mig, av olika anledningar.
Och idag efter trevligt musicerande fick jag en Åsa-kram igen.
Det är ett fullkomligt vänskapligt format på kramen, och Åsa är
gift med en riktigt bra Karl. 😉 Så eventuellt självutnämnda
äktenskapsmäklerskor göre sig icke besvär. Men icke desto mindre
så blir jag oerhört glad och fylld av energi och kärlek av den.
rent tekniskt går det ut på att hon håller ut kramen längre än
vad jag gör. Men det går inte enbart med teknik, man måste
mena det oxå. Och jag tänker på fullt allvar att om många
människor kunde kramas så, så skulle ingen någonsin
behöva lyckopiller. De är helande !
Jag har för övrigt nån gång, tror
jag av nån dansälva blivit kallad för just det.
”Du är som ett lyckopiller” sa hon. Och bättre än så blir det
nog inte komplimangsmässigt.
Idag spelade Åsa (fiol) och jag, bland annat:
– Vart kommer alla vackra människor ifrån? – Christina Kjellsson
– Håll mitt hjärta – Björn Skifs
– Telefonpolska – Emil Olsson
– Vinterpolska
– Ludvig i säcken
– Cykla utan skor – Tomas Lundin/Åsa Torell