…
Det är den sjätte juli år tjugohundranitton.
Och termometern har klättrat upp till härliga
sjutton plusgrader. Jag har socker-lurat mig
själv på eftermiddagen, likt rökaren som slutar
röka med hjälp av snuset. Jag åt hälsosam Kefir,
med hackad mandel, aningen russin och havregryn.
Och kände mig lite ”hungrig” ändå. Så jag hällde upp ett
glas Oboy, och tuggade i mig två stycken mandelkubb.
Det regnade när jag gick hemifrån, på väg till café Petter
där jag fick en sån enorm snoddas-bakelse att jag fick lov
att dela den, och ge halva till en gube vid namn Börje.
Intrycken är många för ett tidvis sysslolöst socialfall som jag,
när man på olika sätt läser om omvärlden, och integrerar med
den via en maskin som endast pratar ettor och nollor,
och kallas dator. Cynismen, känslokylan och egenkärleken
regerar i Europa, Amerikat och inte minst i Sverige. Och samma
väg går de ”utvecklingsländer”, som slagit in på tillväxtens
näringssugande, ödeläggande stig.
Det känns inte jämlikt att ge en tjuga till en man utanför Coop,
men jag vill ändå ge, till en människa av kött och blod,
istället för de som gör business av andra människors lidande,
stora rika organisationer med miljonlöner för cheferna.
Jag skäms lite över hur bra jag har det, jag som har
bland de sämsta inkomsterna av svenska medborgare.
jag hade turen att födas i ett land som byggts upp av
solidaritet och nu ska demonteras av ”liberal demokrati”
eller som verkligheten kallar det; ”kapitalism”
När jag ser de gråtande afrikanska eller indiska barnen på tv-reklamen,
fäller jag en tår, och äcklas av de som tjänar pengar på dessa
människors lidande, via röda korset, rädda barnen, etc etc…
Jag mår fysiskt illa vid tanken på hur cynisk marknads-”liberalismen”
kan vara, och oftast är. Hade jag haft möjlighet att ge direkt
till behövande i andra världsdelar, utan giriga vita mellanhänder
hade jag offrat hundralappar varje månad.
Hanne Kjöllers ledare i DN om självförskylld ensamhet,
får man käka åksjukepiller för att inte kräkas över.
Men samtidigt lever jag i den värld jag lever i,
och jag har inget annat val än att finna mig
i hur självdestruktiv människan är. Jag kan gå mina
promenader, dansa mina logdanser, ha mina telefonsamtal
med ensamma äldre, äta min Kefir…. sånt som jag kan
glädjas lite åt. Det är mitt liv. Och jämför jag det
med de som åker från Rumänien för att be om smulor
från våra bord av överflöd, så ska jag inte vara missnöjd.
Och är inte missnöjd med min egen situation.
Jag tittade nostalgisk på ett tal av Olof Palme.
Och även om han inte var Jesus, så var han en demokratisk socialist,
och en gudabenådad retoriker.
En av kommentarerna i kommentarsfälten under videon, löd som följer inom citat;
”Sämsta stadsministern genom tiderna. Höjde skatterna så jäkla mycket så
ja betalade 75% i skatt. Han e kommunist, och så fort han blev skjuten
så firade jag och så kunde jag äntligen åka hem. Skäms för dina
felaktiga åsikter. Hellre en jäkla nazist än ännu en till sossejävel”
Och då blir jag bara trött … trött, trött , trött !
Jag kan inte rädda världen. Det går inte att ändra på egoister,
Endast egen misär kan förändra dem, om ens det.
Jag kan bara leva mitt stillsamma liv så gott jag kan
och försöka i mesta möjliga mån leva som jag lär.
93-åringen jag nu dagligen talar med, men mest lyssnar till,
låter mer och mer uppgiven, när han avslutar med
”Du ska ha tack som ringer mig Tomas”,
och jag svarar att jag tycker om att prata med honom.
Jag kan inte heller göra honom frisk, eller yngre.
Men jag är glad att jag får lite av hans tid,
och han lite av min tid.
Mina svenska medmänniskor har enligt pressen andra
problem med tillvaron. Tex att stjärnor inom damfotbollen
inte blir ekonomiskt oberoende av att sparka boll (Nilla Fisher)
Vilka som är rikast i Sverige, och hur det är att bo i Marstrand
bland miljonärer. Eller sexuella ofredanden för 20 år sedan,
som bestått i en i efterhand oönskad smekning.
Eller huruvida semesterfiraren får lov att grilla i sin solstol,
eller rökarens rätt att tvinga på ickerökare deras rök.
Bekymren ser onekligen olika ut utifrån vart man är född,
och var man bor, och då har jag inte sagt för mycket
Jag skissar lite på min afrikanska elefant på skissblocket,
och funderar om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag blev
inspirerad av en kompis (J.Bodin) som börjat måla lite.
Men de e bara o kladda på, så blir det som det blir,
Får jag sparken från att vara bidragande socialfall, pga en
för dåligt utförd teckning, så må det vara hänt.